Bibel 2000 (B2000)
18

David i onåd hos Saul

181Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan innerligt fäst vid David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 2Från den dagen tog Saul David till sig och lät honom inte återvända hem. 3Jonatan slöt ett förbund med David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 4Han tog av sig manteln han bar och gav den åt David, liksom sina övriga kläder och till och med svärdet, bågen och bältet. 5Och David lyckades så väl med alla uppdrag han fick att kungen gjorde honom till befälhavare. Både folket och Sauls närmaste män tyckte att det var ett bra beslut.

6Då hären kom tillbaka efter att David hade dödat filistén gick kvinnorna i Israels alla städer ut för att titta, och danserskor mötte kung Saul med glädjerop och tamburiner och tresträngade lyror. 7De jublande kvinnorna sjöng:

Saul har slagit tusen,

David tio tusen.

8Saul tog mycket illa upp, och i sin förbittring sade han: »Åt David ger de tio tusen och åt mig tusen. Nu fattas honom bara kungamakten.« 9Från och med nu hade Saul ögonen på David.

10Följande dag överfölls Saul av en ond ande från Gud och bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade lyra, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen 11och höjde det. »Jag skall nagla fast David vid väggen«, tänkte han, men David vek undan två gånger. 12Då blev Saul rädd för honom, eftersom Herren var med David men hade vänt sig från honom själv. 13Han ville inte längre ha David i sin närhet utan gav honom befälet över tusen man. David ledde sina män i strid 14och lyckades väl i alla sina företag, ty Herren var med honom. 15Saul såg hans stora framgångar och blev skrämd, 16men alla i Israel och Juda älskade David, som ledde dem i striden.

David blir Sauls måg

17Saul sade till David: »Min äldsta dotter Merav, henne ger jag dig till hustru, om du visar dig tapper i min tjänst och utkämpar Herrens krig.« Saul tänkte nämligen att filisteerna skulle döda David, så att han slapp göra det själv. 18David svarade: »Hur skulle en man som jag, med min härstamning, kunna bli kungens måg?«

19När nu tiden var inne för David att få Sauls dotter Merav till hustru, blev hon i stället bortgift med Adriel från Mechola. 20Men Sauls dotter Mikal blev kär i David, och då man berättade det för Saul tyckte han att det var bra. 21Han tänkte: »Jag ger honom Mikal: hon skall bli ett lockbete som gör honom till ett lätt byte för filisteerna.« Därför erbjöd han nu för andra gången David att bli hans måg. 22Han befallde sina närmaste män att i förtroende säga till David: »Du står högt i gunst hos kungen, och vi tycker alla om dig. Du skall bli hans måg!« 23När Sauls män anförtrodde David detta svarade han: »Tror ni det är så lätt att bli kungens måg? Jag är ju en fattig och obetydlig man.« 24De berättade för Saul vad David hade sagt, 25och Saul sade: »Hälsa David att den enda brudgåva kungen begär är förhudarna från 100 filisteer som en hämnd på sina fiender.« Saul räknade med att filisteerna skulle döda David. 26Sauls män framförde hälsningen till David. Han tyckte att det var bra att få bli kungens måg på sådana villkor. Innan tiden var gången 27drog han ut med sina män. Han slog ihjäl 200 filisteer och tog med sig deras förhudar och lämnade dem allesammans åt kungen för att få bli hans måg. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.

28Nu insåg Saul att David hade Herren på sin sida och att hela Israel älskade honom. 29Kungens fruktan för honom växte alltmer, och för all framtid blev han Davids fiende. 30Filisteernas befälhavare gjorde nya anfall, men varje gång de drog i strid var David mer framgångsrik än någon annan av Sauls män, och hans namn blev vida berömt.

19

David räddas undan Saul

191Saul talade med sin son Jonatan och med sina närmaste män om sin avsikt att döda David. Men Jonatan var mycket fäst vid David 2och varskodde honom. »Saul vill döda dig«, sade han. »Var därför på din vakt i morgon bitti, göm dig och håll dig dold. 3Själv skall jag göra sällskap med min far ut på fälten där du håller till och tala med honom om dig. Om jag då får reda på något skall jag låta dig veta det.« 4Jonatan talade väl om David inför sin far och sade: »Kungen får inte göra sin tjänare något orätt — David har ju aldrig gjort något orätt mot dig, utan du har haft stor nytta av hans tjänster. 5Han satte sitt liv på spel då han slog ihjäl filistén, och Herren gav Israel en stor seger. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du då låta oskyldigt blod flyta och döda David utan anledning?« 6Saul lyssnade till Jonatan och svor vid Herren: »Så sant Herren lever, David skall inte dödas.« 7Då kallade Jonatan på David och berättade om samtalet. Han tog med sig David till Saul, och så var David åter i tjänst hos kungen som förut.

8Kriget blossade upp på nytt, och David ryckte ut mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag och drev dem på flykten.

9En gång när Saul satt i sitt hus med spjutet i handen och David spelade, föll en ond ande från Herren över honom, 10och han försökte nagla fast David vid väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom, och spjutet träffade väggen. David flydde och lyckades undkomma. Redan samma natt 11sände Saul några män till Davids hus för att bevaka honom och döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade sin man: »Du måste sätta dig i säkerhet redan i natt, annars är du en död man i morgon.« 12Hon firade ner David från fönstret, och han flydde och lyckades undkomma.

13Mikal tog nu husguden och lade den i sängen, placerade en getfäll vid huvudändan och lade täcket ovanpå. 14När Sauls utsända skulle hämta David sade hon att han låg sjuk. 15Männen fick då order att själva gå in till David. »Bär honom i sängen hit till mig«, sade Saul, »så att jag kan döda honom.« 16När de kom in upptäckte de husguden som låg i sängen och getfällen vid huvudändan. 17»Varför har du lurat mig så här?« sade Saul till Mikal. »Du har hjälpt min fiende att komma undan!« Mikal svarade att David hade sagt: »Hjälp mig i väg, annars måste jag döda dig.«

Saul och profeterna i Rama

18När nu David hade flytt och klarat sig undan kom han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt som Saul hade gjort honom. Tillsammans gick de sedan till Najot och stannade där. 19Då Saul fick veta att David var i Najot vid Rama 20skickade han folk för att gripa honom. De fann en skara profeter i extas, och Samuel stod där som deras anförare. Då föll Guds ande över kungens män, så att också de råkade i extas. 21När man berättade detta för Saul sände han i väg nytt folk, men också de råkade i extas. Saul skickade en tredje grupp, men det gick likadant för dem. 22Han begav sig då själv till Rama, och när han kom till Stora brunnen i Seku frågade han var Samuel och David var. Man sade att de var i Najot vid Rama, 23och han gick vidare dit, men också han greps av Guds ande och fortsatte i profetisk hänryckning hela vägen fram till Najot. 24Också han kastade av sig kläderna och betedde sig som de andra profeterna inför Samuel; hela dagen och hela natten låg han där naken. Det är därför man brukar säga: »Hör Saul också till profeterna?«

20

Jonatan räddar David

201David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan och sade: »Vad har jag gjort för ont? Vad är det för brott som din far anklagar mig för, eftersom han vill döda mig?« — 2»Nej, nej«, svarade Jonatan, »du skall inte dö! Min far företar sig aldrig något, stort eller smått, utan att tala om det för mig. Varför skulle han då hemlighålla detta? Det är otänkbart.« 3Men David försäkrade med ed: »Din far vet mycket väl hur fäst du är vid mig. Därför vill han hålla dig utanför det här, så att du slipper oroas. Så sant Herren lever och så sant du själv lever, det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.« 4Jonatan sade: »Allt vad du vill skall jag göra för dig.« 5David svarade: »I morgon är det nymånadsfest, och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig i stället gå och gömma mig ute på fälten tills kvällen kommer. 6Om din far saknar mig, så säger du att jag bad dig om lov att göra ett hastigt besök hemma i Betlehem, eftersom man just firar det årliga offret där för hela släkten. 7Om kungen svarar: ’Bra!’ kan jag vara lugn. Men om han visar vrede, då förstår du att han är fast besluten att röja mig ur vägen. 8Gör detta för mig, din tjänare — du har ju slutit ett förbund med mig inför Herren. Om jag har förbrutit mig är det du som skall döda mig; utlämna mig bara inte till din far.« — 9»Aldrig i livet«, svarade Jonatan. »Om jag märker att min far har bestämt sig för att röja dig ur vägen, så talar jag naturligtvis om det för dig.« 10David frågade: »Vem skall underrätta mig om Saul ger dig ett bryskt svar?« — 11»Kom med mig«, sade Jonatan, och båda gick tillsammans ut på fälten.

12Jonatan sade: »Vid Herren, Israels Gud, i morgon skall jag försöka komma underfund med min fars avsikter. Du skall se att han är vänligt stämd mot dig, men om han inte är det skickar jag bud till dig och varnar dig. 13Vill han ditt fördärv, då må Herren straffa mig, nu och framgent, om jag inte varnar dig, så att du kan fly och sätta dig i säkerhet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. 14Så länge jag lever måste du vara barmhärtig mot mig, liksom Herren är barmhärtig, och efter min död 15får du aldrig upphöra att visa barmhärtighet mot min släkt. När Herren utplånar alla Davids fiender från jordens yta 16får Jonatans namn inte utplånas ur Davids släkt. Om så sker, må Herren ta hämnd på David.« 17Så bekräftade Jonatan åter sin kärlek till David med en ed, ty han älskade honom lika högt som sitt eget liv.

18»I morgon är det nymånadsfest«, fortsatte Jonatan, »då märks det att du är borta när din plats står tom. 19Men i övermorgon skall du gå ner till det ställe där du gömde dig förra gången och stanna vid kullen, 20och då kommer jag och skjuter pilar åt det hållet, som om jag sköt till måls. 21Jag skickar en pojke att leta efter pilarna, och om jag då ropar till honom: ’Den ligger längre hitåt, hämta den!’ då kan du komma fram och känna dig lugn, då är det ingen fara å färde, så sant Herren lever. 22Men om jag ropar åt pojken: ’Pilen ligger längre bort!’ då måste du ge dig av, då sänder Herren i väg dig. 23Vad vi har lovat varandra, du och jag, det vakar Herren över för all framtid.« 24Så gömde sig David där ute på fälten.

Nymånadsfesten kom, och kungen slog sig ner för att äta. 25Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satte sig mitt emot honom och Avner vid sidan om Saul. Men Davids plats stod tom. 26Saul sade ingenting den dagen, han tänkte: »Det har nog hänt honom något så att han är oren. Ja, säkert är han oren.« 27Men då Davids plats stod tom också på andra dagen av festen frågade Saul sin son Jonatan: »Varför har inte Jishajs son kommit till måltiden vare sig i går eller i dag?« 28Jonatan svarade: »David bad mig om lov att gå till Betlehem, 29han sade: Låt mig få gå, vår släkt håller offerfest i staden, och mina bröder vill att jag skall vara med. Om du är min vän, låt mig då slippa i väg, så att jag får träffa mina bröder. — Det är därför han inte har kommit till kungens bord.« 30Då blev Saul rasande och for ut mot Jonatan: »Din horunge! Var det inte det jag visste, att du hänger ihop med den där Jishajs son och drar skam över både dig själv och din slinka till mor. 31Så länge Jishajs son trampar denna jord, så länge blir du aldrig kung i landet. Skicka nu efter honom. Han måste dö.« — 32»Varför skall han dödas?« frågade Jonatan. »Vad har han gjort?« 33Då höjde Saul sitt spjut för att spetsa honom, och nu förstod Jonatan att hans far var fast besluten att döda David. 34I vredesmod rusade han upp och lämnade bordet, och denna andra dag av festen åt han ingenting. Så upprörd var han över Sauls skändliga behandling av David.

35Nästa morgon gick Jonatan ut på fälten, så som han hade avtalat med David. Han hade en liten pojke med sig 36och sade till honom: »Spring och leta rätt på pilarna som jag skjuter!« Pojken sprang, och Jonatan sköt en pil över honom. 37Men när pojken kom fram till den plats där pilen slagit ner ropade Jonatan efter honom: »Den ligger längre bort. 38Skynda dig och spring, stanna inte!« Pojken plockade upp pilen och kom tillbaka med den till sin herre. 39Han anade ingenting, men Jonatan och David visste vad det gällde. 40Sedan lämnade Jonatan sina vapen till pojken och sade åt honom att ta med dem till staden. 41När han gått reste sig David från sitt gömställe vid kullen och föll ner med ansiktet mot jorden och hälsade Jonatan tre gånger. De kysste varandra under tårar, och till slut grät David våldsamt. 42Då sade Jonatan till honom: »Farväl. Vi båda har svurit varandra en ed i Herrens namn: Herren skall vaka över förbundet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för all framtid.« 43Så gick David sin väg medan Jonatan återvände till staden.