Bibel 2000 (B2000)
17

David och Goljat

171Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. 2Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. 3Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig.

4Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång 5och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. 6Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. 7Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare.

8Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: »Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. 9Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.« 10Och han fortsatte: »Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.« 11När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck.

12David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. 13Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. 14David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, 15men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får.

16Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där.

17Jishaj sade till sin son David: »Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. 19De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.«

20Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. 21Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. 22David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. 23Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. 24Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. 25»Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.« 26David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?« 27Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. 28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« — 29»Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.« 30Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar.

31Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. 32Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« — 33»Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.« 34Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden 35sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. 36Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.« 37Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.«

38Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. 39Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen — det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen. 40Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.

Med slungan i handen gick han emot filistén. 41Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. 42När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. 43»Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?« frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. 44»Kom hit«, ropade han, »så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.« 45David svarade: »Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. 46I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, 47och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.«

48När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. 49Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. 50Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

51Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. 52Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. 53Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. 54David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

55När Saul såg David dra ut för att möta filistén frågade han sin härförare Avner: »Avner, vems son är den där pojken?« — »Sannerligen, konung, det vet jag inte«, svarade Avner, 56och då befallde kungen honom att ta reda på vem den unge mannen var. 57När sedan David kom tillbaka efter att ha dräpt filistén tog Avner honom med sig till Saul, medan han ännu bar filisténs huvud i handen. 58Saul frågade David: »Vems son är du, unge man?« David svarade: »Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.«

18

David i onåd hos Saul

181Efter samtalet mellan David och Saul blev Jonatan innerligt fäst vid David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 2Från den dagen tog Saul David till sig och lät honom inte återvända hem. 3Jonatan slöt ett förbund med David; han älskade honom lika högt som sitt eget liv. 4Han tog av sig manteln han bar och gav den åt David, liksom sina övriga kläder och till och med svärdet, bågen och bältet. 5Och David lyckades så väl med alla uppdrag han fick att kungen gjorde honom till befälhavare. Både folket och Sauls närmaste män tyckte att det var ett bra beslut.

6Då hären kom tillbaka efter att David hade dödat filistén gick kvinnorna i Israels alla städer ut för att titta, och danserskor mötte kung Saul med glädjerop och tamburiner och tresträngade lyror. 7De jublande kvinnorna sjöng:

Saul har slagit tusen,

David tio tusen.

8Saul tog mycket illa upp, och i sin förbittring sade han: »Åt David ger de tio tusen och åt mig tusen. Nu fattas honom bara kungamakten.« 9Från och med nu hade Saul ögonen på David.

10Följande dag överfölls Saul av en ond ande från Gud och bar sig åt som en besatt inne i sitt hus. David spelade lyra, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen 11och höjde det. »Jag skall nagla fast David vid väggen«, tänkte han, men David vek undan två gånger. 12Då blev Saul rädd för honom, eftersom Herren var med David men hade vänt sig från honom själv. 13Han ville inte längre ha David i sin närhet utan gav honom befälet över tusen man. David ledde sina män i strid 14och lyckades väl i alla sina företag, ty Herren var med honom. 15Saul såg hans stora framgångar och blev skrämd, 16men alla i Israel och Juda älskade David, som ledde dem i striden.

David blir Sauls måg

17Saul sade till David: »Min äldsta dotter Merav, henne ger jag dig till hustru, om du visar dig tapper i min tjänst och utkämpar Herrens krig.« Saul tänkte nämligen att filisteerna skulle döda David, så att han slapp göra det själv. 18David svarade: »Hur skulle en man som jag, med min härstamning, kunna bli kungens måg?«

19När nu tiden var inne för David att få Sauls dotter Merav till hustru, blev hon i stället bortgift med Adriel från Mechola. 20Men Sauls dotter Mikal blev kär i David, och då man berättade det för Saul tyckte han att det var bra. 21Han tänkte: »Jag ger honom Mikal: hon skall bli ett lockbete som gör honom till ett lätt byte för filisteerna.« Därför erbjöd han nu för andra gången David att bli hans måg. 22Han befallde sina närmaste män att i förtroende säga till David: »Du står högt i gunst hos kungen, och vi tycker alla om dig. Du skall bli hans måg!« 23När Sauls män anförtrodde David detta svarade han: »Tror ni det är så lätt att bli kungens måg? Jag är ju en fattig och obetydlig man.« 24De berättade för Saul vad David hade sagt, 25och Saul sade: »Hälsa David att den enda brudgåva kungen begär är förhudarna från 100 filisteer som en hämnd på sina fiender.« Saul räknade med att filisteerna skulle döda David. 26Sauls män framförde hälsningen till David. Han tyckte att det var bra att få bli kungens måg på sådana villkor. Innan tiden var gången 27drog han ut med sina män. Han slog ihjäl 200 filisteer och tog med sig deras förhudar och lämnade dem allesammans åt kungen för att få bli hans måg. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru.

28Nu insåg Saul att David hade Herren på sin sida och att hela Israel älskade honom. 29Kungens fruktan för honom växte alltmer, och för all framtid blev han Davids fiende. 30Filisteernas befälhavare gjorde nya anfall, men varje gång de drog i strid var David mer framgångsrik än någon annan av Sauls män, och hans namn blev vida berömt.

19

David räddas undan Saul

191Saul talade med sin son Jonatan och med sina närmaste män om sin avsikt att döda David. Men Jonatan var mycket fäst vid David 2och varskodde honom. »Saul vill döda dig«, sade han. »Var därför på din vakt i morgon bitti, göm dig och håll dig dold. 3Själv skall jag göra sällskap med min far ut på fälten där du håller till och tala med honom om dig. Om jag då får reda på något skall jag låta dig veta det.« 4Jonatan talade väl om David inför sin far och sade: »Kungen får inte göra sin tjänare något orätt — David har ju aldrig gjort något orätt mot dig, utan du har haft stor nytta av hans tjänster. 5Han satte sitt liv på spel då han slog ihjäl filistén, och Herren gav Israel en stor seger. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du då låta oskyldigt blod flyta och döda David utan anledning?« 6Saul lyssnade till Jonatan och svor vid Herren: »Så sant Herren lever, David skall inte dödas.« 7Då kallade Jonatan på David och berättade om samtalet. Han tog med sig David till Saul, och så var David åter i tjänst hos kungen som förut.

8Kriget blossade upp på nytt, och David ryckte ut mot filisteerna och tillfogade dem ett stort nederlag och drev dem på flykten.

9En gång när Saul satt i sitt hus med spjutet i handen och David spelade, föll en ond ande från Herren över honom, 10och han försökte nagla fast David vid väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom, och spjutet träffade väggen. David flydde och lyckades undkomma. Redan samma natt 11sände Saul några män till Davids hus för att bevaka honom och döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade sin man: »Du måste sätta dig i säkerhet redan i natt, annars är du en död man i morgon.« 12Hon firade ner David från fönstret, och han flydde och lyckades undkomma.

13Mikal tog nu husguden och lade den i sängen, placerade en getfäll vid huvudändan och lade täcket ovanpå. 14När Sauls utsända skulle hämta David sade hon att han låg sjuk. 15Männen fick då order att själva gå in till David. »Bär honom i sängen hit till mig«, sade Saul, »så att jag kan döda honom.« 16När de kom in upptäckte de husguden som låg i sängen och getfällen vid huvudändan. 17»Varför har du lurat mig så här?« sade Saul till Mikal. »Du har hjälpt min fiende att komma undan!« Mikal svarade att David hade sagt: »Hjälp mig i väg, annars måste jag döda dig.«

Saul och profeterna i Rama

18När nu David hade flytt och klarat sig undan kom han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt som Saul hade gjort honom. Tillsammans gick de sedan till Najot och stannade där. 19Då Saul fick veta att David var i Najot vid Rama 20skickade han folk för att gripa honom. De fann en skara profeter i extas, och Samuel stod där som deras anförare. Då föll Guds ande över kungens män, så att också de råkade i extas. 21När man berättade detta för Saul sände han i väg nytt folk, men också de råkade i extas. Saul skickade en tredje grupp, men det gick likadant för dem. 22Han begav sig då själv till Rama, och när han kom till Stora brunnen i Seku frågade han var Samuel och David var. Man sade att de var i Najot vid Rama, 23och han gick vidare dit, men också han greps av Guds ande och fortsatte i profetisk hänryckning hela vägen fram till Najot. 24Också han kastade av sig kläderna och betedde sig som de andra profeterna inför Samuel; hela dagen och hela natten låg han där naken. Det är därför man brukar säga: »Hör Saul också till profeterna?«