Bibel 2000 (B2000)
15

151Samuel sade till Saul: »Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! 2Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. 3Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.« 4Då bådade Saul upp folket, och i Telam mönstrade han 200 000 soldater jämte 10 000 man från Juda.

5När han hade nått fram till amalekiternas stad lade han sig i bakhåll i bäckravinen. 6Han uppmanade keniterna att dra sig bort och lämna amalekiterna: »Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni behandlade ju israeliterna som vänner, då de var på väg från Egypten.« Keniterna drog sig då bort, 7och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. 8Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd. 9Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.

10Herrens ord kom till Samuel: 11»Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.« Detta upprörde Samuel, och han ropade till Herren hela natten. 12Tidigt nästa morgon gick han ut för att söka upp Saul. Då fick han höra att Saul hade kommit till Karmel. Där hade han rest en segerstod åt sig, och sedan hade han vänt och fortsatt ner till Gilgal.

13När Samuel kom hälsade Saul honom: »Herren välsigne dig! Jag har fullgjort Herrens uppdrag.« 14Samuel frågade: »Vad är det då för bräkande och råmande jag hör?« — 15»Det är djur som har förts hit från amalekiterna«, svarade Saul, »folket sparade det bästa av boskapen för att offra åt Herren, din Gud. Resten vigde vi åt förintelse.« 16Samuel avbröt honom: »Jag skall tala om för dig vad Herren sade till mig i natt.« — »Låt höra!« sade Saul. 17Samuel sade: »Även om du är obetydlig i dina egna ögon står du dock i spetsen för Israels stammar, och Herren har smort dig till kung över Israel. 18Herren har sänt dig och sagt: Dra ut och vig amalekiterna åt förintelse, bekämpa dessa syndare tills de är utplånade. 19Varför lyssnade du inte till Herren utan kastade dig över bytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?« 20Saul svarade: »Jag lyssnade till Herren. Jag drog ut dit Herren skickade mig. Agag, amalekiternas kung, förde jag hit, men dem själva vigde jag åt förintelse. 21Av bytet tog folket får och kor, det bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal.«

22Då sade Samuel:

»Älskar Herren offergåvor

lika mycket som lydnad?

Nej, lydnad är bättre än offer,

hörsamhet bättre än baggars fett.

23Trots är synd liksom svartkonst är synd,

övermod synd liksom avgudadyrkan.

Du har förkastat Herrens ord,

och han har förkastat dig:

du skall ej längre vara konung.«

24Då sade Saul till Samuel: »Jag har syndat och överträtt Herrens befallning och dina ord. Jag var rädd för folket och gjorde dem till viljes. 25Förlåt mig min synd och följ mig tillbaka, så skall jag falla ner inför Herren.« 26Men Samuel svarade: »Jag följer dig inte; du har förkastat Herrens befallning, och han har förkastat dig som kung över Israel.« 27När Samuel vände sig om för att gå högg Saul tag i hans mantel, och en flik rycktes av. 28Samuel sade: »I dag har Herren ryckt ifrån dig Israels kungamakt och gett den åt en annan, som är bättre än du. 29Och han som är Israels ära ljuger icke och ångrar intet, ty han är inte en människa, en som kan ångra sig.« 30Saul upprepade: »Ja, jag har syndat. Men visa mig ändå den hedern inför mitt folks äldste och inför Israel att gå med mig, så vill jag falla ner inför Herren, din Gud.« 31Samuel följde då med Saul, och Saul föll ner och tillbad Herren.

32Samuel befallde nu att man skulle föra fram amalekiternas kung Agag inför honom, och Agag kom med vacklande steg och klagade: »Hur bitter är inte döden!« 33Men Samuel sade: »Ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, nu skall din mor bli barnlös som de.« Och han högg ner Agag inför Herren i Gilgal.

34Därefter gick Samuel till Rama, medan Saul vände hem till Sauls Giva. 35Samuel grät över Saul och ville inte se honom mer, så länge han levde. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.

16

David blir smord till kung

161Herren sade till Samuel: »Hur länge tänker du gråta över Saul? Jag har ju förkastat honom; han skall inte längre vara kung över Israel. Fyll ditt smörjhorn med olja och ta det med dig. Jag sänder dig till Jishaj i Betlehem, ty jag har utsett en av hans söner till kung.« 2Samuel svarade: »Nej, dit kan jag inte gå. Fick Saul reda på det skulle han döda mig.« Men Herren sade: »Ta med dig en kviga och säg att du kommer för att offra till Herren. 3Bjud så in Jishaj till offerfesten. Sedan låter jag dig veta vad du skall göra; den som jag utpekar skall du smörja åt mig.«

4Samuel gjorde som Herren hade sagt. När han kom till Betlehem skyndade stadens äldste emot honom och frågade oroligt: »Vad för dig hit? Är allt väl?« — 5»Ja«, svarade han. »Jag är här för att offra till Herren. Rena er, och kom sedan med mig till offerfesten.« Han renade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret. 6När de kom dit och Samuel såg Eliav, tänkte han: »Här inför Herren står nu hans smorde.« 7Men Herren sade till Samuel: »Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt — honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.« 8Då kallade Jishaj på Avinadav och lät honom stiga fram inför Samuel. Men Samuel sade: »Inte heller honom har Herren utvalt.« 9Därefter lät Jishaj Shamma stiga fram, men Samuel sade: »Inte heller honom har Herren utvalt.« 10På detta sätt lät Jishaj sina sju söner stiga fram, men Samuel sade: »Herren har inte utvalt någon av dessa.« 11Sedan frågade han: »Är detta alla dina söner?« — »Nej«, svarade Jishaj, »den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.« Då sade Samuel: »Skicka efter honom, vi går inte vår väg förrän han har kommit.« 12Jishaj lät hämta honom, och han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon. Och Herren sade: »Han är det, honom skall du smörja.« 13Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens ande föll över David och var sedan alltid med honom. Därefter vände Samuel tillbaka till Rama.

David i tjänst hos Saul

14Men Herrens ande hade övergett Saul, och han plågades av en ond ande som Herren sänt. 15Hans närmaste män sade då: »Vi ser att en ond ande från Gud plågar dig, herre. 16Befall dina tjänare — vi står här beredda — att leta upp någon som spelar lyra. När den onda anden ansätter dig kan han spela för dig och lindra din plåga.« 17Saul sade då till sina män: »Leta upp någon som är skicklig att spela och för honom till mig.« 18En av dem berättade att han hade träffat en son till Jishaj i Betlehem som kunde spela. »Det är en duktig karl och en god soldat, han vet att lägga sina ord och ser bra ut. Och Herren är med honom.« 19Då skickade Saul bud till Jishaj och lät säga: »Sänd din son David till mig, han som vallar fåren.« 20Jishaj tog tio bröd, en lägel vin och en killing och skickade detta med sin son David till Saul. 21Så kom David till Saul och trädde i tjänst hos honom. Saul blev mycket fäst vid honom; han gjorde honom till sin väpnare 22och skickade bud till Jishaj: »Jag tycker bra om David. Låt honom stanna i min tjänst.«

23Var gång Guds ande ansatte Saul grep David lyran och spelade. Då kände sig Saul lättare till mods. Han blev lugn igen, och den onda anden lämnade honom.

17

David och Goljat

171Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. 2Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. 3Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig.

4Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång 5och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. 6Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. 7Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare.

8Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: »Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. 9Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.« 10Och han fortsatte: »Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.« 11När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck.

12David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. 13Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. 14David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, 15men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får.

16Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där.

17Jishaj sade till sin son David: »Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. 19De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.«

20Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. 21Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. 22David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. 23Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. 24Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. 25»Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.« 26David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?« 27Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. 28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« — 29»Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.« 30Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar.

31Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. 32Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« — 33»Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.« 34Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden 35sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. 36Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.« 37Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.«

38Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. 39Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen — det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen. 40Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.

Med slungan i handen gick han emot filistén. 41Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. 42När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom — det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. 43»Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?« frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. 44»Kom hit«, ropade han, »så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.« 45David svarade: »Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. 46I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, 47och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.«

48När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. 49Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. 50Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

51Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. 52Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. 53Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. 54David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

55När Saul såg David dra ut för att möta filistén frågade han sin härförare Avner: »Avner, vems son är den där pojken?« — »Sannerligen, konung, det vet jag inte«, svarade Avner, 56och då befallde kungen honom att ta reda på vem den unge mannen var. 57När sedan David kom tillbaka efter att ha dräpt filistén tog Avner honom med sig till Saul, medan han ännu bar filisténs huvud i handen. 58Saul frågade David: »Vems son är du, unge man?« David svarade: »Jag är son till din tjänare Jishaj i Betlehem.«