Bibel 2000 (B2000)
13

Sauls egenmäktiga offer

131Saul var … år då han blev kung, och han regerade två år över Israel. 2Han valde ut 3 000 man ur Israels folk och förde själv befälet över 2 000 i Mikmas och i Betels bergsbygd, medan Jonatan hade 1 000 man i Giva i Benjamins område. Resten av folket hade Saul skickat hem.

3Jonatan dödade den filisteiske fogden i Geva, och det fick filisteerna veta. Saul lät stöta i horn över hela landet för att sprida budskapet till hebreerna. 4Hela Israel fick på detta sätt höra att Saul hade dödat den filisteiske fogden och att Israel därmed hade dragit över sig filisteernas hat. Folket slöt upp kring Saul i Gilgal, 5medan filisteerna samlade sina styrkor till strid mot Israel. De hade 3 000 vagnar med 6 000 mans besättning och fotfolk som sanden på havets strand. De marscherade upp och slog läger vid Mikmas, öster om Bet Aven. 6När israeliterna märkte att de var illa ute gömde de sig i grottor och hålor, i klippskrevor, källare och cisterner 7eller gick över vadställena vid Jordan in i Gads och Gileads land.

Saul var kvar i Gilgal, och alla som var med honom darrade av rädsla. 8I sju dagar väntade han, så länge som Samuel hade bestämt. Men Samuel kom inte till Gilgal, och nu började folket överge Saul och skingras. 9Han befallde då att man skulle föra fram brännoffret och gemenskapsoffret till honom, och han offrade brännoffret. 10Just då han var färdig med detta kom Samuel, och Saul gick honom till mötes för att hälsa honom. 11»Vad har du tagit dig till!« ropade Samuel. Saul svarade: »När jag såg att hären lämnade mig och skingrades och du inte kom på utsatt tid, och när jag hörde att filisteerna hade dragit ihop sitt folk vid Mikmas, 12då tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte hunnit beveka Herren. Då tog jag mod till mig och bar fram brännoffret.« 13Samuel sade: »Du har handlat som en dåre och överträtt den befallning som Herren, din Gud, har gett dig. Herren skulle annars ha befäst ditt kungavälde över Israel för all framtid, 14men nu kommer det att gå förlorat. Herren har sökt sig en man efter sitt sinne och utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit vad Herren befallt dig.«

15Så bröt Samuel upp från Gilgal och gick sin väg. Resten av folket följde med Saul för att möta hären och kom från Gilgal till Giva i Benjamins område. Saul mönstrade den styrka han hade med sig, det var omkring 600 man. 16Han och hans son Jonatan låg nu med sitt folk i Geva i Benjamins område, medan filisteerna hade slagit läger i Mikmas. 17Tre härjningståg utgick från filisteernas läger, ett i riktning mot Ofra i Shual, 18ett mot Bet-Horon och ett mot trakten ovanför Sevoimdalen, åt öknen till.

19På den tiden fanns inga smeder i Israel, eftersom filisteerna ville hindra hebreerna att tillverka svärd eller spjut. 20Därför måste israeliterna alltid ge sig ner till filisteerna, när de ville låta smida en plogbill eller hacka, en yxa eller oxpik. 21Två tredjedels sikel var priset för plogbillar och hackor, en tredjedels sikel för yxor och oxpikar. 22När kriget kom hade därför ingen av dem som stod under Sauls och Jonatans befäl vare sig svärd eller spjut. Bara Saul och Jonatan hade vapen.

Jonatan besegrar filisteerna

23Filisteerna hade skickat fram en förpost till passet i Mikmas,

14

141och en dag sade Jonatan, Sauls son, till sin väpnare: »Kom så tar vi oss över till filisteernas postering på andra sidan!« Men till sin far sade han ingenting. 2Saul hade slagit sig ner i utkanten av Giva under granatäppelträdet på tröskplatsen. Hans truppstyrka uppgick till omkring 600 man. 3Efoden bars av Achia, som var son till Achituv, bror till I-Kavod, son till Pinechas, son till Eli, Herrens präst i Shilo.

Ingen lade märke till att Jonatan var borta. 4På ömse sidor om det pass som han måste ta sig igenom för att nå fram till den filisteiska posteringen låg två branta klippor, som hette Boses och Sene. 5Den ena reste sig på nordsidan, närmast Mikmas, den andra på sydsidan, närmast Geva. 6Jonatan sade till väpnaren: »Låt oss gå över till de där oomskurna hedningarna! Kanske hjälper oss Herren — han kan ge seger lika lätt genom få som genom många.« 7Väpnaren svarade: »Gör som du vill. Jag gör som du.« — 8»Då går vi över till dem«, sade Jonatan, »och ser till att vi blir upptäckta. 9Om de då säger att vi inte skall röra oss förrän de hunnit ner till oss, så stannar vi där vi är och klättrar inte upp till dem. 10Men om de säger åt oss att komma upp, så gör vi det, för det är tecknet på att Herren har lämnat dem i vår hand.«

11När nu de båda blev synliga från posteringen sade filisteerna: »Ser man på, nu kryper hebreerna fram ur sina hål!« 12Och de ropade ner till Jonatan och hans väpnare: »Kom upp hit, så skall vi visa er!« Då sade Jonatan till väpnaren: »Följ mig! Herren har gett dem i Israels hand.« 13Jonatan klättrade upp, följd av väpnaren. Filisteerna föll för Jonatans hugg, och väpnaren kom efter och gav dem dödsstöten. 14I detta första angrepp fällde de omkring tjugo man på en sträcka av en halv plogfåras längd. 15I lägret nere på fältet och bland folket spred sig förfäran; också posteringen och plundringsstyrkan greps av panik. Marken skalv. Gud slog dem med skräck.

16Från Giva i Benjamins område såg Sauls spanare att fiendelägret var i upplösning och att alla sprang om varandra. 17Saul lät då räkna sitt folk för att se vilka som var frånvarande, och det visade sig att Jonatan och hans väpnare saknades. 18Saul uppmanade nu Achia att ta fram efoden — det var alltså han som den gången bar efoden inför Israel. 19Men medan Saul talade med prästen tilltog larmet i filisteernas läger alltmer. »Låt det vara«, sade Saul till prästen, 20och i samlad trupp skyndade han och alla som var med honom till stridsplatsen. Där vände filisteerna vapnen mot varandra, och det rådde fullständigt kaos. 21Även de hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och hade dragit i fält på deras sida gick nu över till israeliterna under Saul och Jonatan. 22Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergstrakter fick höra att filisteerna flydde, tog också de upp förföljelsen och gav sig in i striden. 23Så skänkte Herren seger åt Israel den dagen.

Sauls förbannelse drabbar Jonatan

Striderna fortsatte ända bortom Bet Aven, 24och israeliterna var hårt ansatta. Då band Saul folket med denna ed: »Förbannad den som äter före kvällen, innan jag har tagit hämnd på mina fiender.« Och ingen smakade något. 25[---] Ute på fälten fanns det honung, 26men när folket kom fram till bikakorna var det inte någon som vågade ta för sig, fastän det dröp av honung överallt. Så rädda var de för Sauls förbannelse. 27Men Jonatan hade inte hört att hans far hotade folket med förbannelse. Han sträckte fram sin stav och doppade spetsen i honungen och tog för sig av den, och hans ögon fick ny glans. 28Då sade en man i hären: »Din far har svurit en ed och förbannat var och en som äter något under dagen, och därför är alla utmattade.« — 29»Min far drar olycka över landet«, svarade Jonatan. »Se vilken glans mina ögon fick när jag smakade lite av honungen. 30Tänk då om folket i dag hade fått äta av det byte de tagit från fienden! Som det nu är har vi inte kunnat fullfölja segern över filisteerna.«

31Efter att den dagen ha fördrivit filisteerna från Mikmas ända till Ajalon var israeliterna svårt medtagna. 32De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33Saul underrättades om detta: »Folket syndar mot Herren och äter kött med blodet i.« Då sade han: »Ni har handlat orätt. Vältra nu fram en stor sten till mig 34och gå sedan runt bland folket och säg till att var och en leder hit sin oxe och sitt får. Här skall ni slakta och äta dem och inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet i.« När det blev natt kom alla dit med de djur som de hade fått tag i och slaktade dem där. 35Så byggde Saul ett altare åt Herren; detta var det första altare han byggde.

36Därefter tog Saul till orda: »Låt oss fortsätta att förfölja och plundra filisteerna i natt, ända tills det ljusnar. Vi skall inte låta en enda av dem slippa undan.« Folket sade: »Gör vad du finner bäst.« Då sade prästen: »Låt oss först träda fram inför Gud.« 37Och Saul frågade Gud: »Skall jag förfölja filisteerna? Lämnar du dem i Israels hand?« Men han fick inget svar den dagen. 38Saul lät då församla folkets hövdingar och sade till dem: »Undersök noga vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39Så sant Herren lever, han som ger seger åt Israel: den skyldige skall straffas med döden, om det så är min son Jonatan.« Men ingen sade något. 40Då sade Saul till israeliterna: »Ni skall stå på ena sidan, jag och min son Jonatan på den andra!« — »Gör vad du finner bäst«, sade de. 41Därefter sade Saul till Herren, Israels Gud: »Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp.« Då föll lotten på Jonatan och Saul, medan folket gick fritt. 42Saul sade: »Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.« Och lotten föll på Jonatan. 43»Tala om vad du har gjort«, sade Saul, och Jonatan svarade: »Jag smakade en droppe honung från spetsen av min stav. Jag är beredd att dö.« 44Saul svarade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag bryter min ed: Jonatan, du måste dö!« 45Men folket ropade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har vunnit denna stora seger åt Israel! Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på hans huvud! Han har haft Gud med sig i det som han har gjort i dag.« Så friköpte folket Jonatan, och han slapp att dö. 46Saul drog sig tillbaka utan att förfölja filisteerna, och dessa återvände till sitt eget område.

Krig med grannfolken

47Sedan Saul hade kommit till makten i Israel förde han krig mot sina fiender i alla väderstreck, mot Moab, Ammon och Edom, mot kungen av Sova och mot filisteerna, och vart han vände sig hade han framgång. 48En stor bedrift utförde han då han slog amalekiterna och räddade Israel från deras plundringståg.

49Sauls söner hette Jonatan, Jishjo och Malki-Shua. Den äldsta av hans båda döttrar hette Merav och den yngsta Mikal. 50Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Befälhavaren för hans krigsmakt hette Avner och var son till hans farbror Ner. 51Kish, Sauls far, och Ner, Avners far, var båda söner till Aviel.

52Så länge Saul levde pågick häftiga strider med filisteerna, och varje tapper och krigsduglig man som han träffade på tog han i sin tjänst.

15

151Samuel sade till Saul: »Det var mig Herren sände för att smörja dig till kung över sitt folk Israel. Lyssna nu till hans ord! 2Så säger Herren Sebaot: Jag har inte glömt vad amalekiterna gjorde mot Israels folk, då de angrep dem på deras vandring från Egypten. 3Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.« 4Då bådade Saul upp folket, och i Telam mönstrade han 200 000 soldater jämte 10 000 man från Juda.

5När han hade nått fram till amalekiternas stad lade han sig i bakhåll i bäckravinen. 6Han uppmanade keniterna att dra sig bort och lämna amalekiterna: »Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni behandlade ju israeliterna som vänner, då de var på väg från Egypten.« Keniterna drog sig då bort, 7och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila ända fram till Shur, öster om Egypten. 8Deras kung Agag greps levande, men alla andra vigdes åt förintelse och höggs ner med svärd. 9Saul och hans män skonade Agag och vidare det bästa av boskapen, de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjorde med allt det odugliga och värdelösa.

10Herrens ord kom till Samuel: 11»Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.« Detta upprörde Samuel, och han ropade till Herren hela natten. 12Tidigt nästa morgon gick han ut för att söka upp Saul. Då fick han höra att Saul hade kommit till Karmel. Där hade han rest en segerstod åt sig, och sedan hade han vänt och fortsatt ner till Gilgal.

13När Samuel kom hälsade Saul honom: »Herren välsigne dig! Jag har fullgjort Herrens uppdrag.« 14Samuel frågade: »Vad är det då för bräkande och råmande jag hör?« — 15»Det är djur som har förts hit från amalekiterna«, svarade Saul, »folket sparade det bästa av boskapen för att offra åt Herren, din Gud. Resten vigde vi åt förintelse.« 16Samuel avbröt honom: »Jag skall tala om för dig vad Herren sade till mig i natt.« — »Låt höra!« sade Saul. 17Samuel sade: »Även om du är obetydlig i dina egna ögon står du dock i spetsen för Israels stammar, och Herren har smort dig till kung över Israel. 18Herren har sänt dig och sagt: Dra ut och vig amalekiterna åt förintelse, bekämpa dessa syndare tills de är utplånade. 19Varför lyssnade du inte till Herren utan kastade dig över bytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?« 20Saul svarade: »Jag lyssnade till Herren. Jag drog ut dit Herren skickade mig. Agag, amalekiternas kung, förde jag hit, men dem själva vigde jag åt förintelse. 21Av bytet tog folket får och kor, det bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det åt Herren, din Gud, i Gilgal.«

22Då sade Samuel:

»Älskar Herren offergåvor

lika mycket som lydnad?

Nej, lydnad är bättre än offer,

hörsamhet bättre än baggars fett.

23Trots är synd liksom svartkonst är synd,

övermod synd liksom avgudadyrkan.

Du har förkastat Herrens ord,

och han har förkastat dig:

du skall ej längre vara konung.«

24Då sade Saul till Samuel: »Jag har syndat och överträtt Herrens befallning och dina ord. Jag var rädd för folket och gjorde dem till viljes. 25Förlåt mig min synd och följ mig tillbaka, så skall jag falla ner inför Herren.« 26Men Samuel svarade: »Jag följer dig inte; du har förkastat Herrens befallning, och han har förkastat dig som kung över Israel.« 27När Samuel vände sig om för att gå högg Saul tag i hans mantel, och en flik rycktes av. 28Samuel sade: »I dag har Herren ryckt ifrån dig Israels kungamakt och gett den åt en annan, som är bättre än du. 29Och han som är Israels ära ljuger icke och ångrar intet, ty han är inte en människa, en som kan ångra sig.« 30Saul upprepade: »Ja, jag har syndat. Men visa mig ändå den hedern inför mitt folks äldste och inför Israel att gå med mig, så vill jag falla ner inför Herren, din Gud.« 31Samuel följde då med Saul, och Saul föll ner och tillbad Herren.

32Samuel befallde nu att man skulle föra fram amalekiternas kung Agag inför honom, och Agag kom med vacklande steg och klagade: »Hur bitter är inte döden!« 33Men Samuel sade: »Ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa, nu skall din mor bli barnlös som de.« Och han högg ner Agag inför Herren i Gilgal.

34Därefter gick Samuel till Rama, medan Saul vände hem till Sauls Giva. 35Samuel grät över Saul och ville inte se honom mer, så länge han levde. Och Herren ångrade att han hade gjort Saul till kung över Israel.