Bibel 2000 (B2000)
12

Samuels avskedstal

121Sedan talade Samuel till de församlade israeliterna: »Jag har gjort allt vad ni begärt av mig och satt en kung att härska över er. 2Hädanefter är det han som skall leda er. Själv är jag gammal och grå, och mina söner har ni ibland er. Jag har varit er ledare från min ungdom ända till denna dag. 3Här står jag nu, kom med era anklagelser mot mig inför Herren och hans smorde. Har jag tagit någons oxe? Har jag tagit någons åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag tagit mutor eller panter av någon? Kom med era krav, så skall jag ersätta er.« 4De svarade: »Nej, du har inte kränkt eller förtryckt oss, du har inte tagit från någon.«

5Samuel sade: »Herren och hans smorde är i dag vittnen till att ni inte funnit mig skyldig till något.« De bekräftade detta, 6och Samuel fortsatte: »Herren är vittne, han som gav er Mose och Aron och som förde era fäder ut ur Egypten. 7Träd nu fram, så skall jag gå till rätta med er inför Herren och påminna er om hur trofast Herren alltid har handlat mot er och era fäder. 8När Jakob hade kommit till Egypten och folket levde under förtryck, ropade era fäder till Herren. Han sände Mose och Aron, som förde dem ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här. 9Men de glömde Herren, sin Gud, och då utlämnade han dem åt Sisera, Hasors befälhavare, åt filisteerna och åt kungen av Moab; alla dessa förde krig mot Israel. 10Då ropade de till Herren: Vi har syndat, vi har övergett Herren och dyrkat baalsgudarna och astartegudinnorna. Rädda oss från våra fiender, så skall vi dyrka dig. 11Herren sände då Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel och räddade er från fienderna runt omkring, så att ni kunde leva i fred. 12Men när ni såg att Nachash, kungen av Ammon, angrep er kom ni till mig och begärde att få en kung — och det fastän Herren, er Gud, är er kung. 13Här är nu den kung ni ville ha, och honom har Herren satt över er. 14Frukta Herren, tjäna honom och lyd honom! Sätt er inte upp mot Herrens befallningar! Både ni och den kung som regerar över er måste följa Herren, er Gud. 15Lyder ni inte Herren utan sätter er upp mot honom, då skall han vända sin vrede mot er och er kung.

16Nu skall ni med egna ögon få se det stora under som Herren utför. 17Jag skall ropa till Herren, och fastän det är mitt i veteskörden skall han låta det åska och regna. Då måste ni inse att det i Herrens ögon var en stor synd som ni begick när ni begärde en kung.«

18Samuel ropade till Herren, och Herren lät det åska och regna den dagen, så att alla överväldigades av fruktan för Herren och för Samuel 19och sade: »Be för oss, dina tjänare, till Herren, din Gud, att vi slipper dö, fastän vi har rågat våra synders mått med att begära en kung.« 20Då lugnade Samuel folket. »Det ni har gjort är en svår synd, men vänd er inte för den skull bort från Herren utan tjäna honom av hela ert hjärta. 21Vänd er inte bort från honom för att följa tomma avgudar, som varken kan gagna eller rädda, eftersom de inte är något annat än tomhet. 22För sitt höga namns skull vill Herren inte förskjuta sitt folk; han har ju valt att göra er till sitt folk. 23Och själv skulle jag synda svårt mot Herren om jag upphörde att be för er; i stället vill jag lära er vad som är gott och rätt. 24Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt och av hela ert hjärta — kom ihåg allt det stora han har gjort för er. 25Om ni däremot fortsätter med era onda gärningar, då är det ute både med er och er kung.«

13

Sauls egenmäktiga offer

131Saul var … år då han blev kung, och han regerade två år över Israel. 2Han valde ut 3 000 man ur Israels folk och förde själv befälet över 2 000 i Mikmas och i Betels bergsbygd, medan Jonatan hade 1 000 man i Giva i Benjamins område. Resten av folket hade Saul skickat hem.

3Jonatan dödade den filisteiske fogden i Geva, och det fick filisteerna veta. Saul lät stöta i horn över hela landet för att sprida budskapet till hebreerna. 4Hela Israel fick på detta sätt höra att Saul hade dödat den filisteiske fogden och att Israel därmed hade dragit över sig filisteernas hat. Folket slöt upp kring Saul i Gilgal, 5medan filisteerna samlade sina styrkor till strid mot Israel. De hade 3 000 vagnar med 6 000 mans besättning och fotfolk som sanden på havets strand. De marscherade upp och slog läger vid Mikmas, öster om Bet Aven. 6När israeliterna märkte att de var illa ute gömde de sig i grottor och hålor, i klippskrevor, källare och cisterner 7eller gick över vadställena vid Jordan in i Gads och Gileads land.

Saul var kvar i Gilgal, och alla som var med honom darrade av rädsla. 8I sju dagar väntade han, så länge som Samuel hade bestämt. Men Samuel kom inte till Gilgal, och nu började folket överge Saul och skingras. 9Han befallde då att man skulle föra fram brännoffret och gemenskapsoffret till honom, och han offrade brännoffret. 10Just då han var färdig med detta kom Samuel, och Saul gick honom till mötes för att hälsa honom. 11»Vad har du tagit dig till!« ropade Samuel. Saul svarade: »När jag såg att hären lämnade mig och skingrades och du inte kom på utsatt tid, och när jag hörde att filisteerna hade dragit ihop sitt folk vid Mikmas, 12då tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte hunnit beveka Herren. Då tog jag mod till mig och bar fram brännoffret.« 13Samuel sade: »Du har handlat som en dåre och överträtt den befallning som Herren, din Gud, har gett dig. Herren skulle annars ha befäst ditt kungavälde över Israel för all framtid, 14men nu kommer det att gå förlorat. Herren har sökt sig en man efter sitt sinne och utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit vad Herren befallt dig.«

15Så bröt Samuel upp från Gilgal och gick sin väg. Resten av folket följde med Saul för att möta hären och kom från Gilgal till Giva i Benjamins område. Saul mönstrade den styrka han hade med sig, det var omkring 600 man. 16Han och hans son Jonatan låg nu med sitt folk i Geva i Benjamins område, medan filisteerna hade slagit läger i Mikmas. 17Tre härjningståg utgick från filisteernas läger, ett i riktning mot Ofra i Shual, 18ett mot Bet-Horon och ett mot trakten ovanför Sevoimdalen, åt öknen till.

19På den tiden fanns inga smeder i Israel, eftersom filisteerna ville hindra hebreerna att tillverka svärd eller spjut. 20Därför måste israeliterna alltid ge sig ner till filisteerna, när de ville låta smida en plogbill eller hacka, en yxa eller oxpik. 21Två tredjedels sikel var priset för plogbillar och hackor, en tredjedels sikel för yxor och oxpikar. 22När kriget kom hade därför ingen av dem som stod under Sauls och Jonatans befäl vare sig svärd eller spjut. Bara Saul och Jonatan hade vapen.

Jonatan besegrar filisteerna

23Filisteerna hade skickat fram en förpost till passet i Mikmas,

14

141och en dag sade Jonatan, Sauls son, till sin väpnare: »Kom så tar vi oss över till filisteernas postering på andra sidan!« Men till sin far sade han ingenting. 2Saul hade slagit sig ner i utkanten av Giva under granatäppelträdet på tröskplatsen. Hans truppstyrka uppgick till omkring 600 man. 3Efoden bars av Achia, som var son till Achituv, bror till I-Kavod, son till Pinechas, son till Eli, Herrens präst i Shilo.

Ingen lade märke till att Jonatan var borta. 4På ömse sidor om det pass som han måste ta sig igenom för att nå fram till den filisteiska posteringen låg två branta klippor, som hette Boses och Sene. 5Den ena reste sig på nordsidan, närmast Mikmas, den andra på sydsidan, närmast Geva. 6Jonatan sade till väpnaren: »Låt oss gå över till de där oomskurna hedningarna! Kanske hjälper oss Herren — han kan ge seger lika lätt genom få som genom många.« 7Väpnaren svarade: »Gör som du vill. Jag gör som du.« — 8»Då går vi över till dem«, sade Jonatan, »och ser till att vi blir upptäckta. 9Om de då säger att vi inte skall röra oss förrän de hunnit ner till oss, så stannar vi där vi är och klättrar inte upp till dem. 10Men om de säger åt oss att komma upp, så gör vi det, för det är tecknet på att Herren har lämnat dem i vår hand.«

11När nu de båda blev synliga från posteringen sade filisteerna: »Ser man på, nu kryper hebreerna fram ur sina hål!« 12Och de ropade ner till Jonatan och hans väpnare: »Kom upp hit, så skall vi visa er!« Då sade Jonatan till väpnaren: »Följ mig! Herren har gett dem i Israels hand.« 13Jonatan klättrade upp, följd av väpnaren. Filisteerna föll för Jonatans hugg, och väpnaren kom efter och gav dem dödsstöten. 14I detta första angrepp fällde de omkring tjugo man på en sträcka av en halv plogfåras längd. 15I lägret nere på fältet och bland folket spred sig förfäran; också posteringen och plundringsstyrkan greps av panik. Marken skalv. Gud slog dem med skräck.

16Från Giva i Benjamins område såg Sauls spanare att fiendelägret var i upplösning och att alla sprang om varandra. 17Saul lät då räkna sitt folk för att se vilka som var frånvarande, och det visade sig att Jonatan och hans väpnare saknades. 18Saul uppmanade nu Achia att ta fram efoden — det var alltså han som den gången bar efoden inför Israel. 19Men medan Saul talade med prästen tilltog larmet i filisteernas läger alltmer. »Låt det vara«, sade Saul till prästen, 20och i samlad trupp skyndade han och alla som var med honom till stridsplatsen. Där vände filisteerna vapnen mot varandra, och det rådde fullständigt kaos. 21Även de hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och hade dragit i fält på deras sida gick nu över till israeliterna under Saul och Jonatan. 22Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergstrakter fick höra att filisteerna flydde, tog också de upp förföljelsen och gav sig in i striden. 23Så skänkte Herren seger åt Israel den dagen.

Sauls förbannelse drabbar Jonatan

Striderna fortsatte ända bortom Bet Aven, 24och israeliterna var hårt ansatta. Då band Saul folket med denna ed: »Förbannad den som äter före kvällen, innan jag har tagit hämnd på mina fiender.« Och ingen smakade något. 25[---] Ute på fälten fanns det honung, 26men när folket kom fram till bikakorna var det inte någon som vågade ta för sig, fastän det dröp av honung överallt. Så rädda var de för Sauls förbannelse. 27Men Jonatan hade inte hört att hans far hotade folket med förbannelse. Han sträckte fram sin stav och doppade spetsen i honungen och tog för sig av den, och hans ögon fick ny glans. 28Då sade en man i hären: »Din far har svurit en ed och förbannat var och en som äter något under dagen, och därför är alla utmattade.« — 29»Min far drar olycka över landet«, svarade Jonatan. »Se vilken glans mina ögon fick när jag smakade lite av honungen. 30Tänk då om folket i dag hade fått äta av det byte de tagit från fienden! Som det nu är har vi inte kunnat fullfölja segern över filisteerna.«

31Efter att den dagen ha fördrivit filisteerna från Mikmas ända till Ajalon var israeliterna svårt medtagna. 32De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33Saul underrättades om detta: »Folket syndar mot Herren och äter kött med blodet i.« Då sade han: »Ni har handlat orätt. Vältra nu fram en stor sten till mig 34och gå sedan runt bland folket och säg till att var och en leder hit sin oxe och sitt får. Här skall ni slakta och äta dem och inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet i.« När det blev natt kom alla dit med de djur som de hade fått tag i och slaktade dem där. 35Så byggde Saul ett altare åt Herren; detta var det första altare han byggde.

36Därefter tog Saul till orda: »Låt oss fortsätta att förfölja och plundra filisteerna i natt, ända tills det ljusnar. Vi skall inte låta en enda av dem slippa undan.« Folket sade: »Gör vad du finner bäst.« Då sade prästen: »Låt oss först träda fram inför Gud.« 37Och Saul frågade Gud: »Skall jag förfölja filisteerna? Lämnar du dem i Israels hand?« Men han fick inget svar den dagen. 38Saul lät då församla folkets hövdingar och sade till dem: »Undersök noga vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39Så sant Herren lever, han som ger seger åt Israel: den skyldige skall straffas med döden, om det så är min son Jonatan.« Men ingen sade något. 40Då sade Saul till israeliterna: »Ni skall stå på ena sidan, jag och min son Jonatan på den andra!« — »Gör vad du finner bäst«, sade de. 41Därefter sade Saul till Herren, Israels Gud: »Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp.« Då föll lotten på Jonatan och Saul, medan folket gick fritt. 42Saul sade: »Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.« Och lotten föll på Jonatan. 43»Tala om vad du har gjort«, sade Saul, och Jonatan svarade: »Jag smakade en droppe honung från spetsen av min stav. Jag är beredd att dö.« 44Saul svarade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag bryter min ed: Jonatan, du måste dö!« 45Men folket ropade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har vunnit denna stora seger åt Israel! Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på hans huvud! Han har haft Gud med sig i det som han har gjort i dag.« Så friköpte folket Jonatan, och han slapp att dö. 46Saul drog sig tillbaka utan att förfölja filisteerna, och dessa återvände till sitt eget område.

Krig med grannfolken

47Sedan Saul hade kommit till makten i Israel förde han krig mot sina fiender i alla väderstreck, mot Moab, Ammon och Edom, mot kungen av Sova och mot filisteerna, och vart han vände sig hade han framgång. 48En stor bedrift utförde han då han slog amalekiterna och räddade Israel från deras plundringståg.

49Sauls söner hette Jonatan, Jishjo och Malki-Shua. Den äldsta av hans båda döttrar hette Merav och den yngsta Mikal. 50Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Befälhavaren för hans krigsmakt hette Avner och var son till hans farbror Ner. 51Kish, Sauls far, och Ner, Avners far, var båda söner till Aviel.

52Så länge Saul levde pågick häftiga strider med filisteerna, och varje tapper och krigsduglig man som han träffade på tog han i sin tjänst.