Bibel 2000 (B2000)
1

Samuels födelse

11I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och var son till Jerocham, son till Elihu, son till Tochu, son till Suf av Efraims stam. 2Elkana hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna var barnlös.

3Varje år gick Elkana från sin hemstad upp till Shilo för att tillbe och offra till Herren Sebaot. Där var Elis båda söner Hofni och Pinechas präster i Herrens tjänst. 4När Elkana offrade gav han sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar flera andelar av offerköttet, 5medan Hanna bara fick en enda. Men Hanna var den som han hade kärast, fastän Herren hade gjort henne ofruktsam. 6Hennes rival retade och förödmjukade henne ständigt för att hon var ofruktsam. 7Elkana gjorde sin färd år efter år, och var gång Hanna följde med upp till Herrens hus blev hon hånad av den andra. När Hanna då grät och inte ville äta 8sade hennes man Elkana till henne: »Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag inte mer för dig än tio söner?«

9Efter en offermåltid i Shilo trädde Hanna fram inför Herren. Vid dörrposten till Herrens tempel satt prästen Eli på en stol. 10I sin sorg bad Hanna till Herren, och gråtande 11gav hon honom detta löfte: »Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud.« 12Hon bad länge inför Herren, och Eli satt och iakttog hennes läppar. 13Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. Eli trodde att hon var berusad. 14»Hur länge skall du bära dig åt så där«, sade han, »se till att bli av med ruset!« 15Men Hanna svarade: »Nej, herre, jag är en ordentlig kvinna. Vin eller öl har jag inte druckit, men jag har burit fram mina sorger för Herren. 16Tro inte att jag är en dålig människa. Hela tiden var det min sorg och förtvivlan som fick mig att tala.« 17Då sade Eli: »Gå i frid! Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.« 18Hanna tackade vördnadsfullt och gick sin väg. Sedan åt hon och såg inte längre sorgsen ut.

19Nästa morgon steg de tidigt upp och tillbad Herren i templet och vände sedan åter till Rama. När nu Elkana låg med sin hustru Hanna kom Herren ihåg henne, 20och när året var till ända hade hon blivit havande och fött en son. Hon gav honom namnet Samuel, »ty«, sade hon, »jag bad Herren om honom«.

Samuel kommer till templet i Shilo

21När Elkana och hela hans familj gick upp till Shilo för att förrätta det årliga offret till Herren och frambära sitt löftesoffer, 22följde Hanna inte med. »Jag väntar tills pojken har blivit avvand«, sade hon till sin man, »då skall jag ta med honom och han skall få träda fram inför Herren och stanna där för all framtid.« 23Elkana svarade: »Gör som du finner bäst och vänta tills han är avvand. Må Herren låta det bli som du har sagt.«

Hanna stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. 24Då följde hon med Elkana, och de hade med sig en treårig tjur, en säck mjöl och en lägel vin. Så fördes pojken till Herrens hus i Shilo, han var med dem när de trädde fram inför Herren. Fadern offrade det slaktoffer som han varje år brukade frambära åt Herren. Sedan förde han fram pojken 25och offrade tjuren. Hanna, pojkens mor, tog honom med sig till Eli 26och sade: »Hör på mig, herre. Så sant du lever, herre, jag är den kvinna som stod här hos dig och bad till Herren. 27Det var om detta barn jag bad, och Herren har gett mig vad jag bad honom om. 28Nu vill jag i min tur ge honom tillbaka åt Herren. Så länge han lever skall han tillhöra honom.«

Därefter tillbad de Herren i Shilo.

2

Hannas lovsång

21Så bad Hanna:

»Mitt hjärta jublar över Herren,

jag kan bära huvudet högt.

Jag kan skratta åt mina fiender

i glädje över att du räddat mig.

2Ingen är helig som Herren,

det finns ingen utom du,

ingen klippa är fast som vår Gud.

3Sluta upp med ert stolta skryt,

spara de fräcka orden,

ty Herren är en Gud som vet allt,

han väger varje gärning.

4Hjältarnas båge är bruten,

men de svaga rustas med ny kraft.

5De som var mätta måste slava för brödet,

de som hungrade vilar från mödan.

Sju söner får den ofruktsamma,

medan den barnrika vissnar bort.

6Herren dödar och ger liv,

leder ner i dödsriket och räddar därifrån.

7Herren gör fattig och han gör rik,

han förnedrar och han upphöjer.

8Den hjälplöse reser han ur gruset,

den fattige lyfter han ur dyn.

Han ger dem rum bland furstar

och låter dem trona på hedersplats.

Ty jordens fästen tillhör Herren,

på dem har han lagt jordens rund.

9Herren skyddar sina trognas steg,

men de onda går under i mörkret,

av egen kraft lyckas ingen.

10Herrens fiender krossas

när den Högste dundrar i himlen.

Herren dömer jordens alla länder,

åt sin konung ger han styrka,

lyfter högt sin smordes spira.«

Domen över Eli och hans söner

11Elkana återvände hem till Rama, medan pojken stannade kvar och tjänade Herren under prästen Eli. 12Men Elis söner var ondsinta människor och frågade inte efter Herren. 13Så här brukade prästerna gå till väga mot folket: när någon bar fram ett slaktoffer och höll på att koka köttet, kom en prästtjänare med sin treuddiga gaffel 14och körde ner den i kitteln, pannan, grytan eller krukan; allt som fastnade på gaffeln tog prästen som sin del. Så gjorde de mot alla israeliter som kom till Shilo. 15Ibland hann man inte ens bränna fettet förrän prästtjänaren kom och sade till den som offrade: »Lämna kött att steka åt prästen, han vill inte ha det kokt utan rått.« 16När då den andre invände: »Först måste fettet brännas, sedan får du ta så mycket du vill«, svarade prästtjänaren att han ville ha köttet genast, annars skulle han ta det med våld. 17De unga männen syndade svårt inför Herren själv, när de på detta sätt vanhedrade hans offergåvor.

18Men Samuel gjorde sin tjänst hos Herren, redan som gosse bar han en efod av linne. 19Varje år sydde hans mor en liten mantel åt honom och tog den med sig, när hon och hennes man kom för det årliga offret. 20Då välsignade Eli Elkana och hans hustru och sade: »Må Herren ge dig barn med denna kvinna i stället för den son som hon har lämnat åt Herren.«

Sedan gick de hem igen. 21Och Herren glömde inte Hanna: hon födde ytterligare tre söner och två döttrar. Men gossen Samuel växte upp hos Herren.

22Eli var nu mycket gammal. När han hörde hur hans söner behandlade israeliterna och hur de låg med kvinnorna som gjorde tjänst vid ingången till uppenbarelsetältet, 23sade han till dem: »Varför gör ni så? Överallt får jag höra om era ogärningar. 24Mina söner, nu är det nog! Ni har dåligt rykte bland Herrens folk. 25Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla. Men om någon syndar mot Herren, vem kan då medla?« De lyssnade dock inte på sin far, ty Herren ville deras död. 26Men gossen Samuel växte upp och vann både Guds och människors gunst.

27Det kom en gudsman till Eli och sade: »Så säger Herren: För din släkt uppenbarade jag mig redan när de levde i Egypten som slavar hos farao, 28och bland Israels alla stammar utvalde jag din släkt till att vara mina präster, stiga upp till mitt altare, tända offereld och bära fram efoden inför mig. Och åt din släkt gav jag alla israeliternas eldoffer. 29Varför missunnar du mig då de offer och de gåvor som tillkommer mig, och varför ärar du dina söner mer än mig? Varför göder ni er med de bästa bitarna av allt som mitt folk Israel offrar?

30Därför säger Herren, Israels Gud: Jag har en gång lovat din och din fars släkt att alltid få göra tjänst inför mig, men nu förklarar jag att det ingalunda skall bli så. Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall bli förnedrade. 31Det skall komma en dag då jag bryter din och din släkts livskraft, så att ingen i ditt hus når hög ålder. 32Du skall se med avund på var och en som får vara till gagn för Israel, och aldrig skall någon bli gammal i din släkt. 33Jag skall inte rycka bort alla de dina från tjänsten vid mitt altare, så att din blick slocknar och ditt livsmod vissnar. Men alla dina efterkommande skall dö i sina bästa år. 34Det öde som drabbar dina söner Hofni och Pinechas skall bli tecknet för dig: på en och samma dag skall båda dö. 35Jag skall utse en trogen präst, en som handlar efter min håg och vilja, och hans släkt skall i obruten följd tjäna som präster inför kungen, min smorde. 36Alla som är kvar av din släkt skall då komma till honom och tigga om en slant och en brödkaka och be att få hjälpa till bland prästerna för att få något att äta.«