Bibel 2000 (B2000)
7

Demetrios I blir kung

71År 151 lämnade Demetrios, Seleukos son, Rom och seglade med några få män till en stad vid kusten. Där lät han utropa sig till kung. 2Medan han var på väg in i sina fäders kungapalats grep hans trupper Antiochos och Lysias och ville föra dem till honom. 3Men när saken anmäldes för honom svarade han att han inte ville se dem mer. 4Soldaterna dödade dem då, och Demetrios uppsteg på tronen i sitt rike.

5Alla avfälliga och gudlösa israeliter kom nu till honom under ledning av Alkimos, som ville bli överstepräst. 6De anklagade sitt folk inför kungen: »Judas och hans bröder har dräpt alla dina vänner«, sade de, »och oss har han tvingat att fly åt alla håll från vårt land. 7Skicka nu en man som du litar på, så att han själv kan fara och se all skada som Judas har vållat oss och kungens land, och låt honom straffa dem och alla deras medhjälpare.« 8Kungen valde då ut Bakchides, som tillhörde kungens vänner och var ståthållare väster om Eufrat, och som var en av rikets stormän och kungens trogne tjänare. 9Han skickade ut denne man tillsammans med den gudlöse Alkimos, som han gav översteprästämbetet, med order att bestraffa israeliterna.

Bakchides och Alkimos härjar i Judeen

10De gav sig i väg och kom med en stor här till Judeen, och Bakchides sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning. 11Men eftersom dessa såg att han hade kommit dit med en stor här fäste de inget avseende vid hans ord.

12En grupp skriftlärda samlades emellertid och gick till Alkimos och Bakchides för att försöka få en rättvis uppgörelse till stånd. 13Hasiderna var de första bland israeliterna som bad motståndarna om fred. 14De sade sig att när det var en präst av Arons ätt som hade kommit med trupperna skulle han inte göra dem något ont. 15Han talade också med dem om fred och försoning och försäkrade med ed: »Vi kommer inte att försöka skada vare sig er eller era vänner.«

16De litade på honom, men han grep 60 män ur deras krets och dödade dem på en och samma dag, och det blev som skriften säger: 17Dina heligas kött och blod spred de ut runt om Jerusalem, och det fanns ingen som begravde dem. 18Hela folket greps av skräck och förfäran. »Det finns ingen respekt för sanning och rätt hos dessa människor«, sade man, »de har ju brutit fördraget och eden de svor.«

19Därefter lämnade Bakchides Jerusalem och slog läger i Bet-Sajit. Han lät sina män gripa många av överlöparna som kommit till honom och dessutom några som tillhörde folket, dödade dem alla och kastade dem i den stora brunnen. 20Han överlämnade landet åt Alkimos och lämnade kvar trupper som skulle stödja honom. Därpå återvände Bakchides till kungen.

21Men Alkimos måste kämpa för sin ställning som överstepräst. 22Alla de som vållade olyckor för sitt folk samlades kring honom; de fick Judeen i sitt våld och for fram som plågoandar över Israel.

23Judas såg hur Alkimos och hans anhängare med allt detta gjorde israeliterna mer ont än hedningarna hade gjort. 24Då gav han sig ut och drog omkring i alla delar av Judeen; han tog hämnd på överlöparna och gjorde det omöjligt för dem att visa sig på landsbygden. 25Men när Alkimos märkte hur starka Judas och hans anhängare hade blivit och insåg att han inte kunde hålla stånd mot dem, återvände han till kungen och beskyllde dem för en rad ogärningar.

Nikanor kommer till Jerusalem

26Kungen sände då Nikanor, en av sina mest ansedda härförare och en hätsk fiende till Israel, med order att utplåna folket.

27Nikanor kom till Jerusalem med en stor här och sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning: 28»Mellan mig och er skall det inte vara någon strid! Jag skall komma med några få följeslagare för att sammanträffa med er under fredliga former.« 29Han kom också till Judas, och de utbytte fredliga hälsningar, men fienderna höll sig beredda att snappa bort Judas. 30När det kom till Judas kännedom att Nikanor hade uppsökt honom med svekfulla avsikter blev han skrämd och ville inte råka honom mer. 31Nikanor förstod att hans plan hade avslöjats, och han drog ut för att möta Judas i strid vid Kafarsalama. 32Ungefär 500 man stupade på Nikanors sida, och resten flydde till Davids stad.

33Därefter gick Nikanor upp på Sionberget, och en del av prästerna kom ut från tempelområdet tillsammans med några av folkets äldste för att möta honom med fredshälsning och visa honom det brännoffer som man förrättade för kungens välgång. 34Men han skymfade dem, gjorde narr av dem och behandlade dem så att de blev orena. Han förde övermodigt tal, 35och i sin förbittring svor han denna ed: »Om inte Judas och hans här omedelbart utlämnas åt mig kommer jag att sätta eld på detta hus så snart jag kommer välbehållen tillbaka.« Sedan gick han därifrån i fullt raseri.

36Då gick prästerna in och ställde sig framför altaret och tempelhuset. De brast i gråt och sade: 37»Det var du själv som utvalde detta hus till att bära ditt namn och vara ett hus för ditt folks bön och åkallan. 38Straffa denne man och hans här, och låt dem falla för svärdet! Kom ihåg deras hädelser, och låt dem inte behålla livet!«

Nikanor besegras

39Nikanor lämnade Jerusalem och slog läger i Bet-Horon, där en här från Syrien förenade sig med honom. 40Judas slog läger i Hadasha med 3 000 man. Och Judas bad denna bön: 41»En gång när de kungliga sändebuden hädade gick din ängel ut och dräpte 185 000 man i deras här. 42Låt också denna här bli krossad under vårt anfall i dag, låt de överlevande bli varse att det var onda ord som deras ledare yttrade mot ditt tempel, och döm honom som hans ondska förtjänar!«

43Härarna möttes i strid den trettonde dagen i månaden adar, och Nikanors här blev krossad. Han själv var den förste som föll i striden, 44och när folket i hans här märkte att han hade stupat kastade de sina vapen och flydde. 45Judas män förföljde dem under en dagsmarsch, från Hadasha tills de kom till Geser, och de blåste i signaltrumpeterna under förföljandet. 46Då kom det ut folk från alla judiska byar i trakten och inringade den flyende hären, så att den tvingades tillbaka mot förföljarna. Alla höggs ner med svärd, och inte en enda man blev kvar i livet.

47Israeliterna tog deras vapen och förråd. De högg av Nikanors huvud och hans högra hand, som han hade höjt i övermod. De tog med sig både huvudet och handen och höjde upp dem till beskådande utanför Jerusalem. 48Folket jublade högt och firade den dagen som en stor glädjedag. 49Och de bestämde att denna dag skulle firas varje år den trettonde adar.

50Sedan rådde fred i Judeen en kort tid.

8

Judas får höra om romarna

81Romarnas rykte nådde Judas: det sades att de var väldiga krigare och att de visade välvilja mot alla som anslöt sig till dem; alla som vände sig till dem slöt de vänskapsförbund med. 2De var väldiga krigare, sade man och berättade för honom om deras krig, om deras tappra bedrifter bland gallerna, som de hade underkuvat och gjort skattskyldiga, 3och om allt de hade uträttat i Spanien, där de hade bemäktigat sig guld- och silvergruvorna. 4Med sin klokhet och uthållighet hade de lagt under sig hela landet, fastän det låg mycket långt bort från deras eget, och kuvat de kungar som gått till angrepp mot dem från jordens mest avlägsna trakter, så att de slutligen krossat dem och besegrat dem i grund. Sedan dess fick de överlevande betala årlig skatt till dem. 5Både Filip och Perseus, kitteernas kung, och alla andra som gått till angrepp mot dem hade de krossat i strid och underkuvat.

6När kungen i Asien, Antiochos den store, började krig mot dem med 120 elefanter, med rytteri och vagnar och med en oerhört stor här, blev också han besegrad av dem. 7De tog honom levande och bestämde att både han och hans efterträdare på tronen skulle betala dryga skatter till dem, lämna gisslan och dessutom avträda 8Indien, Medien och Lydien och andra av sina rikaste provinser; sedan de fått dessa områden av honom gav de dem till kung Eumenes.

9Man berättade också hur folket i Grekland planerat ett angrepp för att förinta dem. 10De hade fått reda på detta och skickat ut en enda härförare att möta anfallet. I kriget blev det stort manfall bland grekerna, och de tog deras hustrur och barn som krigsbyte, plundrade ut dem och bemäktigade sig deras land. De rev ner deras befästningar och gjorde invånarna till sina slavar, vilket de är än i dag.

11Alla andra riken och öar där man gjort motstånd mot dem hade de också förhärjat och förslavat. 12Men mot sina vänner och mot sådana som sökte stöd hos dem hade de visat trogen vänskap. De hade underkuvat kungar i när och fjärran; alla blev skrämda redan av att höra talas om dem. 13Ville de hjälpa någon och göra honom till kung, så blev han kung, men de kunde också avsätta vem de ville — de hade sannerligen blivit mäktiga.

14Trots allt detta hade aldrig någon av dem låtit kröna sig eller klätt sig i purpurmanteln för att stoltsera med den. 15De hade inrättat en rådsförsamling, och varje dag sammanträdde 320 män som ständigt rådslog om folkets angelägenheter för att styra det på bästa sätt. 16Varje år anförtrodde de makten över sig själva och styrelsen av hela sitt land åt en enda man — »och alla lyder denne ende«, sade man, »det finns ingen avund eller missunnsamhet hos dem«.

Förbundet med Rom

17Judas valde ut Eupolemos, son till Johannes, son till Acko, samt Jason, son till Elasar, och skickade dem till Rom för att sluta fördrag om vänskap och bistånd med folket där 18och för att befria Israel från slavoket. De såg ju att den grekiska kungamakten höll på att förslava folket fullständigt.

19De reste till Rom — det är en oerhört lång resa — och fick företräde hos rådsförsamlingen. Där sade de: 20»Judas med tillnamnet Mackabaios, hans bröder och hela det judiska folket har skickat oss till er för att sluta fördrag om bistånd och fred och för att få oss inskrivna bland era bundsförvanter och vänner.« 21Anbudet antogs av dem, 22och här följer en avskrift av brevet som de graverade på koppartavlor och skickade till Jerusalem att förvaras där hos israeliterna som bevis på fördraget om fred och bistånd:

23»Må allt gå väl för romarna och för det judiska folket till lands och till sjöss i all framtid; må krig och fiender vara fjärran från dem! 24Men om krig bryter ut och först drabbar Rom eller någon av dess bundsförvanter i någon del av dess välde, 25skall det judiska folket utan förbehåll delta i kampen så som omständigheterna kräver. 26Spannmål, vapen, pengar eller fartyg skall inte skänkas eller tillhandahållas de judiska trupperna — härom beslutas i Rom — utan förpliktelserna skall uppfyllas utan vederlag. 27Likaså om krig först drabbar det judiska folket: då skall romarna energiskt bistå det i kampen så som omständigheterna kräver. 28Spannmål, vapen, pengar eller fartyg skall inte ställas till hjälptruppernas förfogande — härom beslutas i Rom — utan dessa förpliktelser skall uppfyllas utan svek. 29På nu sagda villkor har romarna slutit fördrag med det judiska folket. 30Om båda parter efter detta fördrags ingående beslutar tillägga eller upphäva något i fördraget, får de göra så i enlighet med sin önskan, och beslutet skall vara giltigt, vad de än tillägger eller upphäver.

31Beträffande den orätt som kung Demetrios begår mot judarna har vi sänt honom följande brev: Varför har du lagt ditt ok så tungt på våra judiska vänner och bundsförvanter? 32Om de kommer med nya klagomål mot dig skall vi se till att de får sin rätt; vi kommer att bekämpa dig till lands och till sjöss.«

9

Judas sista strid

91När Demetrios fick höra att Nikanor och hans trupper hade dukat under i striden skickade han för andra gången Bakchides och Alkimos till Judeen och lät också arméns högra flygel följa med. 2De ryckte fram längs vägen till Gilgal och började belägra Mesalot i Arbela. De intog staden och dödade många människor. 3I första månaden år 152 slog de läger vid Jerusalem. 4Därifrån marscherade de till Beret med 20 000 man fotfolk och 2 000 ryttare. 5Judas hade sitt läger i Elasa, och han hade 3 000 stridsvana män med sig. 6Men när de såg hur stora de fientliga styrkorna var greps de av förfäran, och många smög sig bort från lägret, så att inte mer än 800 man blev kvar.

7Då Judas såg att hären hade smält ihop och att striden var hotande nära sjönk hans mod, ty han hade inte tid att samla männen. 8I sin förtvivlan sade han till dem som fanns kvar: »Kom med, så går vi mot våra fiender och ser om vi kan klara en strid med dem!« 9De försökte få honom att avstå: »Det är alldeles omöjligt«, sade de. »Nu gäller det att rädda livet; sedan kan vi komma tillbaka med våra bröder och ta upp kampen mot fienden. Själva är vi för få.« 10Men Judas svarade: »Aldrig att jag flyr för dem. Om vår stund är kommen, så låt oss dö med tapperhet för våra bröder utan att lämna någon fläck på vår ära.«

11Fiendehären marscherade nu ut ur lägret, och de ställde upp för att möta den. Ryttarna var fördelade på två avdelningar, och framför hären ryckte stenslungare och bågskyttar fram. I första linjen gick alla de starkaste männen. 12Bakchides höll sig på högra flygeln. Fiendehären ryckte an från två håll under trumpetstötar, och Judas män blåste också de i sina trumpeter, 13och marken skalv av larmet från de båda härarna. Striden inleddes på morgonen och varade ända till kvällen. 14Judas märkte att Bakchides och härens huvudstyrka fanns på högra flygeln. Alla som hade mod i bröstet förenade sig då med honom, 15och de krossade högerflygeln och förföljde de flyende ända till berget Asotos. 16Men när de som kämpade på den vänstra flygeln såg att den högra hade krossats vände de om, följde Judas och hans män tätt i hälarna och anföll dem bakifrån. 17Striden hårdnade, och manfallet blev stort på båda sidor. 18Också Judas stupade, och då flydde de övriga.

19Jonatan och Simon förde bort sin bror Judas; de begravde honom i hans fäders grav i Modein 20och begrät honom. Hela Israel höll stor dödsklagan över honom och sörjde honom i många dagar, och de ropade:

21»Se, den starke har fallit,

Israels räddare!«

22Det som återstår att berätta om Judas, om hans krig, hans tappra bedrifter och hans storhet har inte blivit nedskrivet, ty det var överväldigande mycket.

Jonatan väljs till ledare

23Efter Judas död vågade de laglösa åter visa sig överallt på Israels område, och alla orättens hantlangare gjorde sig breda. 24När det samtidigt kom en mycket svår hungersnöd gick folket i landet över till deras sida. 25Bakchides gynnade de gudlösa männen och gjorde dem till herrar över landet. 26De letade efter Judas vänner, spårade upp dem och förde dem till Bakchides, som straffade dem och förödmjukade dem. 27Det blev ett lidande i Israel vars like inte hade funnits sedan den tid då den siste profeten uppenbarades för dem.

28Då samlades alla Judas vänner och sade till Jonatan: 29»Sedan din bror Judas dog finns ingen som kan föra krig som han gjorde mot fienderna och Bakchides, och mot alla dem i vårt eget folk som är fientligt sinnade. 30Därför har vi denna dag valt dig att bli vår anförare i hans ställe och ledare i vår kamp.« 31Den dagen övertog alltså Jonatan ledarskapet och trädde fram som sin bror Judas efterträdare.

32Men Bakchides fick kännedom om saken och sökte efter en möjlighet att döda honom. 33Detta blev känt för Jonatan och hans bror Simon och alla hans följeslagare. De flydde då till Tekoas öken och slog läger vid vattendammen i Asfar.

34Bakchides fick kännedom om saken på sabbatsdagen och gick med hela sin här över till andra sidan Jordan.

Johannes dödas och blir hämnad

35Jonatan skickade sin bror Johannes som ledare för de icke stridande till sina vänner nabateerna för att be dem att ta hand om deras stora förråd. 36Men jambriterna kom ut från Medeva och fick fatt i Johannes; de tog honom och allt vad han hade och försvann med sitt byte.

37En tid senare kom det bud till Jonatan och hans bror Simon att jambriterna skulle hålla ett stort bröllop och föra bruden, som var dotter till en av de främsta stormännen i Kanaan, från Nadavat med ett stort följe. 38De hade inte glömt att deras bror Johannes hade mördats, och de gav sig i väg och gömde sig i skydd av berget. 39När de spejade därifrån fick de se ett bullrande följe med mängder av packning. Det var brudgummen och hans vänner och bröder som närmade sig med tamburiner och musikanter och allsköns utrustning. 40Då störtade de sig över dem från bakhållet och började hugga ner dem, och manfallet blev stort. De överlevande flydde upp i bergen, och israeliterna tog allt vad de hade som byte. 41Så vändes bröllopsfesten i sorg och musiken i klagosång. 42Jonatan och Simon hade fått sin hämnd för mordet på brodern, och de återvände till Jordans träskmarker.

Bakchides segrar vid Jordan

43Bakchides fick höra om saken och kom på sabbatsdagen till strandbrinkarna vid Jordan med en stor här. 44Då sade Jonatan till sina män: »Nu måste vi kämpa för våra liv. I dag är det allvarligare än någon gång förut: 45vi kan vänta anfall både framifrån och i ryggen, vi har Jordans vatten på ena sidan, och på den andra träskmark och snårskog. Det finns ingen möjlighet att komma undan. 46Ropa till himlen om hjälp att slippa ur våra fienders händer!« 47Striden började, och Jonatan gjorde sig beredd att rikta ett dråpslag mot Bakchides, men han vek undan och drog sig tillbaka. 48Då kastade sig Jonatan och hans män i Jordan och simmade över till andra sidan. Fienderna förföljde dem inte över floden. 49Bakchides hade förlorat ungefär 1 000 man den dagen.

50Sedan Bakchides hade återvänt till Jerusalem satte han i stånd en rad befästa städer i Judeen: fästningen vid Jeriko, Emmaus, Bet-Horon, Betel, Timnat Piraton och Tappuach. Alla dessa platser försåg han med höga murar, portar och bommar, 51och han förlade besättningar dit för att plåga Israel. 52Han förstärkte också staden Bet-Sur, Geser och borgen och placerade trupper och livsmedelsförråd på dessa platser. 53Han tog sönerna till landets förnämsta män som gisslan och satte dem i fängelse på borgen i Jerusalem.

Alkimos dör

54År 153, i andra månaden, gav Alkimos order om att muren utanför templets inre gård skulle rivas. Det var profeternas verk han ville riva ner, men när rivningsarbetet hade påbörjats 55drabbades Alkimos av ett slaganfall, som hindrade honom från att fortsätta. Han blev förlamad och miste talförmågan, så att han inte kunde säga något mer eller förordna om sin egendom. 56Och innan lång tid hade gått dog Alkimos under svåra plågor.

57När Bakchides såg att Alkimos var död återvände han till kungen. Sedan hade Judeen fred i två år.

58Alla de laglösa smidde nu planer; de sade: »Nu lever Jonatan och hans anhängare i lugn och ro och känner sig trygga. Nu skall vi hämta Bakchides och låta honom gripa allesammans under en enda natt.« 59De gav sig av och överlade med honom, 60och han satte sig i rörelse med en stor här. Han skrev också i hemlighet till alla sina bundsförvanter i Judeen att de skulle gripa Jonatan och hans följeslagare. Men det lyckades inte eftersom deras plan blev känd, 61och de andra grep ett femtiotal av de män inom landet som lett det onda anslaget och dödade dem. 62Sedan drog sig Jonatan undan till Bet-Basi i öknen tillsammans med Simon och sina följeslagare. Han byggde upp det som var nedrivet där och befäste staden.

63När Bakchides fick kännedom om detta samlade han hela sin styrka och sände bud till sina anhängare i Judeen. 64Han kom till Bet-Basi och började belägra staden, förde striden mot den under lång tid och lät också tillverka belägringsmaskiner.

65Men Jonatan lämnade kvar sin bror Simon i staden och tog sig själv ut på landsbygden med några få män. 66Han slog Odomera och hans bröder och fasironiterna i deras tältläger. När han sedan skulle slå till och kom marscherande med sina styrkor 67gjorde Simon och hans män ett utfall från staden och satte eld på belägringsmaskinerna. 68De kämpade mot Bakchides tills han var fullständigt besegrad; det grämde honom djupt att de tillintetgjorde hela hans fälttågsplan. 69Han greps av raseri mot de laglösa männen som hade rått honom att komma till landet. Hans folk dödade många av dem, och han bestämde sig för att återvända till sitt eget land.

70När Jonatan fick kännedom om detta skickade han sändebud till Bakchides för att sluta fred med honom och för att få krigsfångarna frisläppta. 71Bakchides antog förslaget och gjorde som Jonatan önskade. Han gav honom sin ed på att aldrig försöka skada honom så länge han levde, 72och han lät honom få tillbaka de krigsfångar som han förut hade tagit i Judeen. Sedan återvände han till sitt land och visade sig aldrig mer på deras område.

73Och svärdet slutade härja i Israel. Jonatan slog sig ner i Mikmas. Där började han härska som domare över folket, och han rensade ut de gudlösa från Israel.