Bibel 2000 (B2000)
7

Demetrios I blir kung

71År 151 lämnade Demetrios, Seleukos son, Rom och seglade med några få män till en stad vid kusten. Där lät han utropa sig till kung. 2Medan han var på väg in i sina fäders kungapalats grep hans trupper Antiochos och Lysias och ville föra dem till honom. 3Men när saken anmäldes för honom svarade han att han inte ville se dem mer. 4Soldaterna dödade dem då, och Demetrios uppsteg på tronen i sitt rike.

5Alla avfälliga och gudlösa israeliter kom nu till honom under ledning av Alkimos, som ville bli överstepräst. 6De anklagade sitt folk inför kungen: »Judas och hans bröder har dräpt alla dina vänner«, sade de, »och oss har han tvingat att fly åt alla håll från vårt land. 7Skicka nu en man som du litar på, så att han själv kan fara och se all skada som Judas har vållat oss och kungens land, och låt honom straffa dem och alla deras medhjälpare.« 8Kungen valde då ut Bakchides, som tillhörde kungens vänner och var ståthållare väster om Eufrat, och som var en av rikets stormän och kungens trogne tjänare. 9Han skickade ut denne man tillsammans med den gudlöse Alkimos, som han gav översteprästämbetet, med order att bestraffa israeliterna.

Bakchides och Alkimos härjar i Judeen

10De gav sig i väg och kom med en stor här till Judeen, och Bakchides sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning. 11Men eftersom dessa såg att han hade kommit dit med en stor här fäste de inget avseende vid hans ord.

12En grupp skriftlärda samlades emellertid och gick till Alkimos och Bakchides för att försöka få en rättvis uppgörelse till stånd. 13Hasiderna var de första bland israeliterna som bad motståndarna om fred. 14De sade sig att när det var en präst av Arons ätt som hade kommit med trupperna skulle han inte göra dem något ont. 15Han talade också med dem om fred och försoning och försäkrade med ed: »Vi kommer inte att försöka skada vare sig er eller era vänner.«

16De litade på honom, men han grep 60 män ur deras krets och dödade dem på en och samma dag, och det blev som skriften säger: 17Dina heligas kött och blod spred de ut runt om Jerusalem, och det fanns ingen som begravde dem. 18Hela folket greps av skräck och förfäran. »Det finns ingen respekt för sanning och rätt hos dessa människor«, sade man, »de har ju brutit fördraget och eden de svor.«

19Därefter lämnade Bakchides Jerusalem och slog läger i Bet-Sajit. Han lät sina män gripa många av överlöparna som kommit till honom och dessutom några som tillhörde folket, dödade dem alla och kastade dem i den stora brunnen. 20Han överlämnade landet åt Alkimos och lämnade kvar trupper som skulle stödja honom. Därpå återvände Bakchides till kungen.

21Men Alkimos måste kämpa för sin ställning som överstepräst. 22Alla de som vållade olyckor för sitt folk samlades kring honom; de fick Judeen i sitt våld och for fram som plågoandar över Israel.

23Judas såg hur Alkimos och hans anhängare med allt detta gjorde israeliterna mer ont än hedningarna hade gjort. 24Då gav han sig ut och drog omkring i alla delar av Judeen; han tog hämnd på överlöparna och gjorde det omöjligt för dem att visa sig på landsbygden. 25Men när Alkimos märkte hur starka Judas och hans anhängare hade blivit och insåg att han inte kunde hålla stånd mot dem, återvände han till kungen och beskyllde dem för en rad ogärningar.

Nikanor kommer till Jerusalem

26Kungen sände då Nikanor, en av sina mest ansedda härförare och en hätsk fiende till Israel, med order att utplåna folket.

27Nikanor kom till Jerusalem med en stor här och sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning: 28»Mellan mig och er skall det inte vara någon strid! Jag skall komma med några få följeslagare för att sammanträffa med er under fredliga former.« 29Han kom också till Judas, och de utbytte fredliga hälsningar, men fienderna höll sig beredda att snappa bort Judas. 30När det kom till Judas kännedom att Nikanor hade uppsökt honom med svekfulla avsikter blev han skrämd och ville inte råka honom mer. 31Nikanor förstod att hans plan hade avslöjats, och han drog ut för att möta Judas i strid vid Kafarsalama. 32Ungefär 500 man stupade på Nikanors sida, och resten flydde till Davids stad.

33Därefter gick Nikanor upp på Sionberget, och en del av prästerna kom ut från tempelområdet tillsammans med några av folkets äldste för att möta honom med fredshälsning och visa honom det brännoffer som man förrättade för kungens välgång. 34Men han skymfade dem, gjorde narr av dem och behandlade dem så att de blev orena. Han förde övermodigt tal, 35och i sin förbittring svor han denna ed: »Om inte Judas och hans här omedelbart utlämnas åt mig kommer jag att sätta eld på detta hus så snart jag kommer välbehållen tillbaka.« Sedan gick han därifrån i fullt raseri.

36Då gick prästerna in och ställde sig framför altaret och tempelhuset. De brast i gråt och sade: 37»Det var du själv som utvalde detta hus till att bära ditt namn och vara ett hus för ditt folks bön och åkallan. 38Straffa denne man och hans här, och låt dem falla för svärdet! Kom ihåg deras hädelser, och låt dem inte behålla livet!«

Nikanor besegras

39Nikanor lämnade Jerusalem och slog läger i Bet-Horon, där en här från Syrien förenade sig med honom. 40Judas slog läger i Hadasha med 3 000 man. Och Judas bad denna bön: 41»En gång när de kungliga sändebuden hädade gick din ängel ut och dräpte 185 000 man i deras här. 42Låt också denna här bli krossad under vårt anfall i dag, låt de överlevande bli varse att det var onda ord som deras ledare yttrade mot ditt tempel, och döm honom som hans ondska förtjänar!«

43Härarna möttes i strid den trettonde dagen i månaden adar, och Nikanors här blev krossad. Han själv var den förste som föll i striden, 44och när folket i hans här märkte att han hade stupat kastade de sina vapen och flydde. 45Judas män förföljde dem under en dagsmarsch, från Hadasha tills de kom till Geser, och de blåste i signaltrumpeterna under förföljandet. 46Då kom det ut folk från alla judiska byar i trakten och inringade den flyende hären, så att den tvingades tillbaka mot förföljarna. Alla höggs ner med svärd, och inte en enda man blev kvar i livet.

47Israeliterna tog deras vapen och förråd. De högg av Nikanors huvud och hans högra hand, som han hade höjt i övermod. De tog med sig både huvudet och handen och höjde upp dem till beskådande utanför Jerusalem. 48Folket jublade högt och firade den dagen som en stor glädjedag. 49Och de bestämde att denna dag skulle firas varje år den trettonde adar.

50Sedan rådde fred i Judeen en kort tid.