Bibel 2000 (B2000)
6

Antiochos Epifanes dör

61Under sitt fälttåg i de övre provinserna fick kung Antiochos höra att det fanns en stad i Persien som hette Elymais och som var berömd för sin rikedom på silver och guld. 2Den hade ett mycket rikt tempel där det fanns sköldar av guld och rustningar och vapen, som lämnats kvar av kung Alexander av Makedonien, Filips son, som hade varit den förste grekiske härskaren. 3Antiochos marscherade dit och försökte erövra staden för att plundra den, men han misslyckades därför att invånarna hade fått reda på hans planer 4och mötte honom med väpnat motstånd. Han måste fly, och med stor grämelse drog han därifrån för att återvända till Babylon.

5En budbärare nådde honom i Persien med nyheten att de härar som tågat mot Judeen var besegrade: 6Lysias hade ryckt in där i spetsen för en stark armé men tvingats vika för motståndarna. Dessa hade vunnit i styrka genom vapen, förråd och mycket annat som de tagit i byte från de slagna härarna. 7Sedan hade de rivit ner skändligheten som han hade byggt på altaret i Jerusalem; kring templet hade de på nytt uppfört höga murar, och likaså kring hans stad Bet-Sur.

8När kungen fick höra detta blev han djupt skakad. Han måste lägga sig till sängs, sjuk av sorg över att hans planer hade slagit fel. 9Där låg han under lång tid, ty han överväldigades gång på gång av sin djupa sorg, och han förstod att han skulle dö. 10Då kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mig, och mitt hjärta är krossat av bekymmer. 11Jag har frågat mig själv vad det är för en plåga som drabbat mig och vilken olycka jag råkat ut för. Jag var ju en god kung och älskad som regent. 12Men nu minns jag det onda jag gjorde i Jerusalem, när jag tog alla kärl av guld och silver som fanns där och utan någon anledning sände ut mitt folk för att utplåna alla invånare i Judeen. 13Jag förstår att det är därför jag har drabbats av detta onda, och nu måste jag dö av sorg och förtvivlan i ett främmande land.«

14Sedan kallade han fram Filippos, som var en av hans vänner, och gav honom makten över hela sitt rike. 15Han överlämnade kronan till honom, likaså sin mantel och sin ring. Filippos skulle nu bli rådgivare åt kungens son Antiochos och uppfostra honom till regent.

16Kung Antiochos dog där år 149. 17Vid underrättelsen om dödsfallet gjorde Lysias kungens son Antiochos, som han själv hade uppfostrat under tidigare år, till kung efter fadern, och han gav honom namnet Eupator.

Judas belägrar borgen i Jerusalem

18Men borgens besättning försökte spärra vägen till templet för israeliterna. De strävade ständigt efter att göra dem skada och understödde hedningarna. 19Judas bestämde sig för att utplåna dem, och han sammankallade hela folket för att få en belägring till stånd. 20Det var år 150. Folket samlades och började belägra borgen med hjälp av skytteplattformar och belägringsmaskiner, som Judas lät bygga. 21Men en del av fienderna slapp ur inringningen, och några av de gudlösa israeliterna anslöt sig till dem. 22De begav sig till kungen och sade: »Hur länge skall du dröja med att skipa rättvisa och hämnas våra kamrater? 23Vi tjänade villigt din far, rättade oss efter hans befallningar och följde hans påbud. 24För den sakens skull fick vi våra landsmän till fiender. Ja, de dödade alla av oss som de kunde få tag i och rövade bort vår egendom. 25Men de har inte bara förgripit sig på oss utan på hela landet. 26I detta nu står de utanför borgen i Jerusalem för att inta den, och templet har de befäst, liksom Bet-Sur. 27Om du inte genast hejdar dem kommer de att göra värre ting än så, och det blir omöjligt för dig att hålla dem tillbaka.«

Antiochos V besegrar Judas

28Kungen greps av vrede när han hörde detta. Han samlade alla de vänner som var befälhavare över fotfolk och ryttare. 29Från andra länder och från öarna i havet kom legotrupper och anslöt sig till honom. 30Hans stridskrafter omfattade 100 000 man fotfolk, 20 000 ryttare och 32 elefanter som dresserats för strid. 31De tågade genom Idumeen mot Bet-Sur, som de omringade och belägrade under lång tid. De tillverkade belägringsmaskiner, men de inneslutna stack dem i brand under ett utfall och försvarade sig tappert.

32Judas lämnade då borgen och förde sin här till Bet-Sakarja, där han slog upp sitt läger mitt emot kungens. 33Men kungen lät sin här bryta upp tidigt på morgonen och göra en snabb framryckning längs vägen mot Bet-Sakarja; styrkorna bildade slaglinje, och man blåste i trumpeterna. 34Den röda saften av druvor och mullbär ställdes fram för elefanternas ögon för att de skulle hetsas till strid. 35Man fördelade djuren på de olika avdelningarna och lät varje elefant åtföljas av 1 000 man med ringbrynjor och bronshjälmar. Dessutom avdelades 500 elitryttare för varje djur. 36Före striden höll de sig där djuret fanns, och när det ryckte fram följde de med och avlägsnade sig aldrig från det. 37Varje elefant bar ett kraftigt, täckt trätorn, fastspänt med sadelgjordar, och på var och en av dem satt två stridande soldater, förutom den indiske föraren. 38Resten av ryttarna placerades ytterst på ömse sidor om hären, där de kunde hota fienden men också finna skydd mellan avdelningarna.

39När solen sken på de förgyllda och kopparbelagda sköldarna kastades ljuset mot bergen, så att de lyste som brinnande facklor. 40En del av kungens här bildade linje på bergshöjderna och en annan på slätten. De ryckte stadigt närmare i god ordning. 41Var och en måste bäva vid ljudet av krigarhopens rop, de många fötternas tramp och de rasslande vapnen, ty det var en oerhörd härsmakt.

42Men Judas ryckte fram med sin här och tog upp striden, och 600 man stupade i kungens här. 43Elasar Avaran såg att en av elefanterna bar kungligt skyddspansar; den höjde sig över alla de andra djuren, och han trodde att kungen red på den. 44Då offrade han livet för att rädda sitt folk och själv vinna evig ryktbarhet. 45Han rusade djärvt fram mot elefanten, mitt in bland fiendens linjer, och dräpte till höger och vänster, så att fienden drevs undan på båda sidor. 46Sedan dök han in under elefanten och gav den en dödande stöt underifrån. Den föll ihop över honom, och han dog på stället.

47Men när israeliterna erfor kungarikets styrka och kraften i truppernas anlopp måste de vika för fienden.

Templet belägras av fienderna

48Kungens krigare tågade nu mot Jerusalem för att fortsätta kampen, och kungen slog upp sitt läger så att han hotade Judeen och Sionberget. 49Med folket i Bet-Sur slöt han fred. De måste lämna staden, eftersom där inte fanns tillräckligt med proviant för en belägring. Det var nämligen sabbatsår, och jorden vilade. 50Kungen intog alltså Bet-Sur och förlade en truppstyrka där till stadens försvar.

51Därefter belägrade han templet under lång tid. Han ställde upp skytteplattformar och belägringsmaskiner, eldkastare och katapulter, mekaniska pilbågar och stenslungor. 52Försvararna tillverkade också maskiner för att bekämpa angriparnas, och striden varade länge. 53Men det fanns inga livsmedel i lagerrummen, eftersom det var det sjunde året, och de som hade räddats undan hedningarna och förts till Judeen hade gjort slut på det sista av förråden. 54Bara ett fåtal män blev kvar i templet, ty hungern överväldigade de flesta, så att de skingrades och återvände var och en till sitt.

Vapenstillestånd i Jerusalem

55Lysias fick emellertid underrättelse om att Filippos, som före kung Antiochos död hade fått uppdraget att fostra hans son Antiochos till kung, 56hade vänt tillbaka från Persien och Medien tillsammans med de styrkor som kungen fört dit, och att han nu försökte ta makten. 57Lysias tillrådde då genast att man skulle avtåga, och han sade till kungen, till officerarna och till manskapet: »Vi blir mer utmattade för var dag, vi har ont om proviant, och platsen som vi belägrar är starkt befäst. Dessutom har vi kontrollen över riket att tänka på. 58Borde vi nu inte räcka handen åt dessa människor och sluta fred med dem och med hela deras folk? 59Låt oss ge dem tillåtelse att följa sina lagar och seder som förut. Det var ju därför att vi avskaffade deras lagar som de blev uppretade och gjorde allt detta.«

60Hans förslag vann anklang hos kungen och befälhavarna, och han skickade ett fredsanbud till de belägrade, som antog det. 61Kungen och befälhavarna gav dem sin ed. Enligt de överenskomna villkoren kom de ut ur fästningen, 62och kungen fick tillträde till Sionberget. Men när han såg hur väl befäst platsen var bröt han eden som han hade svurit och lät riva ner hela ringmuren. 63Sedan bröt han upp utan tidsspillan och återvände till Antiochia. Där fann han att Filippos var herre över staden, men han gick till angrepp mot honom och tog staden med ett stormanfall.

7

Demetrios I blir kung

71År 151 lämnade Demetrios, Seleukos son, Rom och seglade med några få män till en stad vid kusten. Där lät han utropa sig till kung. 2Medan han var på väg in i sina fäders kungapalats grep hans trupper Antiochos och Lysias och ville föra dem till honom. 3Men när saken anmäldes för honom svarade han att han inte ville se dem mer. 4Soldaterna dödade dem då, och Demetrios uppsteg på tronen i sitt rike.

5Alla avfälliga och gudlösa israeliter kom nu till honom under ledning av Alkimos, som ville bli överstepräst. 6De anklagade sitt folk inför kungen: »Judas och hans bröder har dräpt alla dina vänner«, sade de, »och oss har han tvingat att fly åt alla håll från vårt land. 7Skicka nu en man som du litar på, så att han själv kan fara och se all skada som Judas har vållat oss och kungens land, och låt honom straffa dem och alla deras medhjälpare.« 8Kungen valde då ut Bakchides, som tillhörde kungens vänner och var ståthållare väster om Eufrat, och som var en av rikets stormän och kungens trogne tjänare. 9Han skickade ut denne man tillsammans med den gudlöse Alkimos, som han gav översteprästämbetet, med order att bestraffa israeliterna.

Bakchides och Alkimos härjar i Judeen

10De gav sig i väg och kom med en stor här till Judeen, och Bakchides sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning. 11Men eftersom dessa såg att han hade kommit dit med en stor här fäste de inget avseende vid hans ord.

12En grupp skriftlärda samlades emellertid och gick till Alkimos och Bakchides för att försöka få en rättvis uppgörelse till stånd. 13Hasiderna var de första bland israeliterna som bad motståndarna om fred. 14De sade sig att när det var en präst av Arons ätt som hade kommit med trupperna skulle han inte göra dem något ont. 15Han talade också med dem om fred och försoning och försäkrade med ed: »Vi kommer inte att försöka skada vare sig er eller era vänner.«

16De litade på honom, men han grep 60 män ur deras krets och dödade dem på en och samma dag, och det blev som skriften säger: 17Dina heligas kött och blod spred de ut runt om Jerusalem, och det fanns ingen som begravde dem. 18Hela folket greps av skräck och förfäran. »Det finns ingen respekt för sanning och rätt hos dessa människor«, sade man, »de har ju brutit fördraget och eden de svor.«

19Därefter lämnade Bakchides Jerusalem och slog läger i Bet-Sajit. Han lät sina män gripa många av överlöparna som kommit till honom och dessutom några som tillhörde folket, dödade dem alla och kastade dem i den stora brunnen. 20Han överlämnade landet åt Alkimos och lämnade kvar trupper som skulle stödja honom. Därpå återvände Bakchides till kungen.

21Men Alkimos måste kämpa för sin ställning som överstepräst. 22Alla de som vållade olyckor för sitt folk samlades kring honom; de fick Judeen i sitt våld och for fram som plågoandar över Israel.

23Judas såg hur Alkimos och hans anhängare med allt detta gjorde israeliterna mer ont än hedningarna hade gjort. 24Då gav han sig ut och drog omkring i alla delar av Judeen; han tog hämnd på överlöparna och gjorde det omöjligt för dem att visa sig på landsbygden. 25Men när Alkimos märkte hur starka Judas och hans anhängare hade blivit och insåg att han inte kunde hålla stånd mot dem, återvände han till kungen och beskyllde dem för en rad ogärningar.

Nikanor kommer till Jerusalem

26Kungen sände då Nikanor, en av sina mest ansedda härförare och en hätsk fiende till Israel, med order att utplåna folket.

27Nikanor kom till Jerusalem med en stor här och sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning: 28»Mellan mig och er skall det inte vara någon strid! Jag skall komma med några få följeslagare för att sammanträffa med er under fredliga former.« 29Han kom också till Judas, och de utbytte fredliga hälsningar, men fienderna höll sig beredda att snappa bort Judas. 30När det kom till Judas kännedom att Nikanor hade uppsökt honom med svekfulla avsikter blev han skrämd och ville inte råka honom mer. 31Nikanor förstod att hans plan hade avslöjats, och han drog ut för att möta Judas i strid vid Kafarsalama. 32Ungefär 500 man stupade på Nikanors sida, och resten flydde till Davids stad.

33Därefter gick Nikanor upp på Sionberget, och en del av prästerna kom ut från tempelområdet tillsammans med några av folkets äldste för att möta honom med fredshälsning och visa honom det brännoffer som man förrättade för kungens välgång. 34Men han skymfade dem, gjorde narr av dem och behandlade dem så att de blev orena. Han förde övermodigt tal, 35och i sin förbittring svor han denna ed: »Om inte Judas och hans här omedelbart utlämnas åt mig kommer jag att sätta eld på detta hus så snart jag kommer välbehållen tillbaka.« Sedan gick han därifrån i fullt raseri.

36Då gick prästerna in och ställde sig framför altaret och tempelhuset. De brast i gråt och sade: 37»Det var du själv som utvalde detta hus till att bära ditt namn och vara ett hus för ditt folks bön och åkallan. 38Straffa denne man och hans här, och låt dem falla för svärdet! Kom ihåg deras hädelser, och låt dem inte behålla livet!«

Nikanor besegras

39Nikanor lämnade Jerusalem och slog läger i Bet-Horon, där en här från Syrien förenade sig med honom. 40Judas slog läger i Hadasha med 3 000 man. Och Judas bad denna bön: 41»En gång när de kungliga sändebuden hädade gick din ängel ut och dräpte 185 000 man i deras här. 42Låt också denna här bli krossad under vårt anfall i dag, låt de överlevande bli varse att det var onda ord som deras ledare yttrade mot ditt tempel, och döm honom som hans ondska förtjänar!«

43Härarna möttes i strid den trettonde dagen i månaden adar, och Nikanors här blev krossad. Han själv var den förste som föll i striden, 44och när folket i hans här märkte att han hade stupat kastade de sina vapen och flydde. 45Judas män förföljde dem under en dagsmarsch, från Hadasha tills de kom till Geser, och de blåste i signaltrumpeterna under förföljandet. 46Då kom det ut folk från alla judiska byar i trakten och inringade den flyende hären, så att den tvingades tillbaka mot förföljarna. Alla höggs ner med svärd, och inte en enda man blev kvar i livet.

47Israeliterna tog deras vapen och förråd. De högg av Nikanors huvud och hans högra hand, som han hade höjt i övermod. De tog med sig både huvudet och handen och höjde upp dem till beskådande utanför Jerusalem. 48Folket jublade högt och firade den dagen som en stor glädjedag. 49Och de bestämde att denna dag skulle firas varje år den trettonde adar.

50Sedan rådde fred i Judeen en kort tid.

8

Judas får höra om romarna

81Romarnas rykte nådde Judas: det sades att de var väldiga krigare och att de visade välvilja mot alla som anslöt sig till dem; alla som vände sig till dem slöt de vänskapsförbund med. 2De var väldiga krigare, sade man och berättade för honom om deras krig, om deras tappra bedrifter bland gallerna, som de hade underkuvat och gjort skattskyldiga, 3och om allt de hade uträttat i Spanien, där de hade bemäktigat sig guld- och silvergruvorna. 4Med sin klokhet och uthållighet hade de lagt under sig hela landet, fastän det låg mycket långt bort från deras eget, och kuvat de kungar som gått till angrepp mot dem från jordens mest avlägsna trakter, så att de slutligen krossat dem och besegrat dem i grund. Sedan dess fick de överlevande betala årlig skatt till dem. 5Både Filip och Perseus, kitteernas kung, och alla andra som gått till angrepp mot dem hade de krossat i strid och underkuvat.

6När kungen i Asien, Antiochos den store, började krig mot dem med 120 elefanter, med rytteri och vagnar och med en oerhört stor här, blev också han besegrad av dem. 7De tog honom levande och bestämde att både han och hans efterträdare på tronen skulle betala dryga skatter till dem, lämna gisslan och dessutom avträda 8Indien, Medien och Lydien och andra av sina rikaste provinser; sedan de fått dessa områden av honom gav de dem till kung Eumenes.

9Man berättade också hur folket i Grekland planerat ett angrepp för att förinta dem. 10De hade fått reda på detta och skickat ut en enda härförare att möta anfallet. I kriget blev det stort manfall bland grekerna, och de tog deras hustrur och barn som krigsbyte, plundrade ut dem och bemäktigade sig deras land. De rev ner deras befästningar och gjorde invånarna till sina slavar, vilket de är än i dag.

11Alla andra riken och öar där man gjort motstånd mot dem hade de också förhärjat och förslavat. 12Men mot sina vänner och mot sådana som sökte stöd hos dem hade de visat trogen vänskap. De hade underkuvat kungar i när och fjärran; alla blev skrämda redan av att höra talas om dem. 13Ville de hjälpa någon och göra honom till kung, så blev han kung, men de kunde också avsätta vem de ville — de hade sannerligen blivit mäktiga.

14Trots allt detta hade aldrig någon av dem låtit kröna sig eller klätt sig i purpurmanteln för att stoltsera med den. 15De hade inrättat en rådsförsamling, och varje dag sammanträdde 320 män som ständigt rådslog om folkets angelägenheter för att styra det på bästa sätt. 16Varje år anförtrodde de makten över sig själva och styrelsen av hela sitt land åt en enda man — »och alla lyder denne ende«, sade man, »det finns ingen avund eller missunnsamhet hos dem«.

Förbundet med Rom

17Judas valde ut Eupolemos, son till Johannes, son till Acko, samt Jason, son till Elasar, och skickade dem till Rom för att sluta fördrag om vänskap och bistånd med folket där 18och för att befria Israel från slavoket. De såg ju att den grekiska kungamakten höll på att förslava folket fullständigt.

19De reste till Rom — det är en oerhört lång resa — och fick företräde hos rådsförsamlingen. Där sade de: 20»Judas med tillnamnet Mackabaios, hans bröder och hela det judiska folket har skickat oss till er för att sluta fördrag om bistånd och fred och för att få oss inskrivna bland era bundsförvanter och vänner.« 21Anbudet antogs av dem, 22och här följer en avskrift av brevet som de graverade på koppartavlor och skickade till Jerusalem att förvaras där hos israeliterna som bevis på fördraget om fred och bistånd:

23»Må allt gå väl för romarna och för det judiska folket till lands och till sjöss i all framtid; må krig och fiender vara fjärran från dem! 24Men om krig bryter ut och först drabbar Rom eller någon av dess bundsförvanter i någon del av dess välde, 25skall det judiska folket utan förbehåll delta i kampen så som omständigheterna kräver. 26Spannmål, vapen, pengar eller fartyg skall inte skänkas eller tillhandahållas de judiska trupperna — härom beslutas i Rom — utan förpliktelserna skall uppfyllas utan vederlag. 27Likaså om krig först drabbar det judiska folket: då skall romarna energiskt bistå det i kampen så som omständigheterna kräver. 28Spannmål, vapen, pengar eller fartyg skall inte ställas till hjälptruppernas förfogande — härom beslutas i Rom — utan dessa förpliktelser skall uppfyllas utan svek. 29På nu sagda villkor har romarna slutit fördrag med det judiska folket. 30Om båda parter efter detta fördrags ingående beslutar tillägga eller upphäva något i fördraget, får de göra så i enlighet med sin önskan, och beslutet skall vara giltigt, vad de än tillägger eller upphäver.

31Beträffande den orätt som kung Demetrios begår mot judarna har vi sänt honom följande brev: Varför har du lagt ditt ok så tungt på våra judiska vänner och bundsförvanter? 32Om de kommer med nya klagomål mot dig skall vi se till att de får sin rätt; vi kommer att bekämpa dig till lands och till sjöss.«