Bibel 2000 (B2000)
5

Krig med grannfolken i söder och öster

51När grannfolken fick höra att altaret hade blivit uppbyggt och templet återställt i sitt förra skick greps de av våldsam vrede. 2De beslöt att utplåna alla av Jakobs ätt som levde bland dem, och de började sprida död och förintelse bland folket.

3Men Judas drog i krig mot edomeerna vid Akrabattene i Idumeen, eftersom de hade gått i ställning vid gränsen mot Israel. Han tillfogade dem ett stort nederlag, kuvade dem och plundrade dem. 4Han tog också itu med baianiternas förbrytelser. De låg i bakhåll på vägarna och hade blivit ett hot och en fara för folket. 5Han tvingade in dem i deras försvarstorn, där han sedan belägrade dem; så vigde han dem åt förintelse och brände ner tornen med alla som fanns i dem. 6Sedan vände han sig mot ammoniterna på andra sidan, där han mötte en stark och talrik här med Timotheos som anförare. 7Efter en lång rad strider bröts deras motstånd, och han besegrade dem. 8Han erövrade Jaser med underlydande byar och återvände sedan till Judeen.

Förföljda israeliter ber om hjälp

9Men hedningarna i Gilead samlades för att förinta de israeliter som bodde på deras område. Då flydde dessa till fästningen Dathema, 10och de skickade följande brev till Judas och hans bröder: »Hedningarna här omkring har samlats för att förinta oss. 11De står i begrepp att komma hit och erövra fästningen som vi har flytt till. Timotheos för befälet över deras här. 12Kom och rädda oss från dem! Vi har lidit stora förluster. 13Alla våra bröder i Tobias-området är döda; deras hustrur och barn har gjorts till slavar, och deras egendom är bortförd. En avdelning på tusen man har dödats där.«

14Medan man ännu höll på med att läsa brevet kom det andra budbärare från Galileen. De hade rivit sönder sina kläder, och de kom med ett bud av detta innehåll: 15»Från Ptolemais och Tyros och Sidon och hela det hedniska Galileen har folk samlats för att göra slut på oss.«

16När Judas och folket hörde detta samlades de till ett stort möte för att besluta om vad de skulle göra för sina bröder, som var så hårt trängda av fiendernas angrepp. 17Och Judas sade till sin bror Simon: »Välj ut en del av männen och marschera i väg med dem för att rädda dina bröder i Galileen. Jag och min bror Jonatan går mot Gilead.« 18I Judeen lämnade han kvar Josef, Sakarjas son, och Asarja för att leda folket och för att skydda landet med resten av hären. 19»För befälet över folket här«, befallde han dem, »men inlåt er inte i strid med hedningarna förrän vi är tillbaka.« 20Simon tilldelades 3 000 man för att gå mot Galileen, och Judas fick 8 000 man mot Gilead.

Fälttågen i Galileen och Gilead

21Simon marscherade mot Galileen och utkämpade många strider med hedningarna. Han slog dem i grund 22och förföljde dem ända till stadsporten i Ptolemais. Omkring 3 000 man föll på fiendernas sida, och han tog deras egendom som krigsbyte. 23Sedan tog han med sig sina landsmän i Galileen och Arbatta och förde dem under stor glädje till Judeen med deras hustrur och barn och allt vad de ägde.

24Men Judas Mackabaios och hans bror Jonatan gick över Jordan. Efter tre dagsmarscher genom ödemarken 25stötte de på nabateerna, som uppträdde fredligt mot dem och lät dem få veta allt som hade hänt deras bröder i Gilead, 26och att många av dem nu var instängda i Bosra och Bosor, i Alema, Kasfo, Maked och Karnajim, som alla var stora och starkt befästa städer. 27»Också i de andra städerna i Gilead sitter de instängda«, fortsatte de, »och fienderna håller på att ordna sina trupper för att anfalla och inta fästningarna i morgon och för att döda alla dessa människor på en enda dag.«

28Då ändrade Judas genast marschriktning med sin här och slog in på ökenvägen till Bosra. Han erövrade staden, högg ner alla manliga invånare och tog all deras egendom som byte. Sedan brände han ner staden.

29På natten bröt han upp därifrån, och de marscherade fram till fästningen. 30I gryningen fick de syn på en oräknelig mängd folk, som förde fram stegar och belägringsmaskiner för att erövra fästningen; angreppet var redan i full gång. 31När Judas fann att striden hade börjat — larmet från staden steg mot himlen, och man hörde trumpetstötar och höga rop — 32sade han till männen i sin här: »Kämpa i dag för våra bröder!« 33Han ryckte fram i ryggen på fienden med tre kolonner, medan de blåste i trumpeterna och höjde bönerop. 34När det stod klart för Timotheos här att det var Mackabaios som kom flydde de för honom, och han tillfogade dem ett stort nederlag. Omkring 8 000 man stupade på fiendens sida den dagen.

35Sedan vek Judas av mot Maafa, som han anföll och intog. Han dödade alla manliga invånare i staden, plundrade den och brände ner den. 36Därifrån marscherade han vidare mot Kasfo, Maked, Bosor och de andra städerna i Gilead, som han också tog med överrumpling.

37Därefter samlade Timotheos en ny här och slog läger mitt emot Rafon på andra sidan om bäckravinen. 38Judas skickade ut spanare att rekognosera lägret, och de rapporterade till honom att alla hedningar runt Israel hade samlats under Timotheos. »Det är en mycket stor här«, sade de, 39»och han har förstärkt den med arabiska legosoldater. De har gått i ställning på andra sidan bäckravinen och är färdiga att gå till anfall mot dig.«

Judas tågade genast mot dem. 40Men när han och hans här närmade sig ravinen, som var vattenförande, sade Timotheos till officerarna i sin armé: »Om han går över till vår sida först kan vi inte stå emot honom, utan han kommer att vara ohjälpligt överlägsen. 41Men om han inte vågar utan slår läger på andra sidan strömmen skall vi gå över till hans sida, och då får vi övertaget.«

42När Judas nu närmade sig den forsande bäcken placerade han ut härens skrivare vid ravinen och gav dem order att inte låta någon enda man göra halt där: alla måste gå med i anfallet. 43Han gick själv som förste man över till andra sidan, och allt folket följde efter. Hedningarna dukade under för hans angrepp, kastade sina vapen och flydde till helgedomen i Karnajim. 44Men israeliterna erövrade staden och brände ner helgedomen med alla som fanns där. Så besegrades Karnajim; de kunde inte hålla stånd mot Judas.

Israeliterna i Gilead förs till Judeen

45Sedan samlade Judas alla israeliter i Gilead, hög och låg, med deras hustrur och barn och egendom, för att leda hela denna stora skara till Judeen. 46De kom till Efron, en stor och välbefäst stad som låg i deras väg, så att det inte var möjligt att gå runt den på någondera sidan, utan man måste tåga rakt igenom den.

47Invånarna vägrade dem tillträde och blockerade portarna med stenar. 48Då skickade Judas ett fredligt budskap till dem: »Vi skall marschera igenom ert område för att komma till vårt eget land. Ingen skall göra er något ont, vi skall bara ta oss igenom till fots.« Men de ville inte öppna för honom. 49Då lät Judas ge order till hären att var och en skulle gå till anfall där han befann sig. 50Männen i hans armé gick till attack, och han anföll staden hela den dagen och hela natten tills den föll i hans händer. 51Han högg ner alla manliga invånare, jämnade staden med marken, plundrade den och marscherade genom den över de fallnas lik.

52Därefter gick de över Jordan till den stora slätten vid Bet-Shean. 53Under hela marschen hjälpte Judas eftersläntrarna framåt och uppmuntrade folket, ända tills de var framme i Judeen. 54Då gick de upp till Sionberget med jublande glädje och bar fram brännoffer till tack för att de hade fått återvända välbehållna utan att någon enda av dem hade stupat.

Strider i väster och söder

55Medan Judas var i Gilead tillsammans med Jonatan och hans bror Simon var i Galileen utanför Ptolemais, 56kom det bud till befälhavarna i Judeen, Josef, Sakarjas son, och Asarja, om de hjältedåd som de andra hade utfört i kriget. 57De tänkte då att de också skulle vinna ryktbarhet genom att dra ut i krig mot hedningarna i grannskapet. 58De lät order gå ut till den här som stod under deras befäl och marscherade sedan mot Jamnia. 59Men Gorgias och hans män ryckte ut ur staden för att anfalla dem, 60och Josef och Asarja slogs på flykten. De blev förföljda ända till Judeens gräns, och den dagen stupade ungefär 2 000 man av Israels folk. 61Så vållades folket ett stort nederlag därför att dessa två inte hade velat lyda Judas och hans bröder utan trott sig kallade till hjältedåd. 62De tillhörde inte samma släkt som de män i vilkas händer Israels räddning hade lagts.

63Men den store Judas och hans bröder vann lysande ära i hela Israel och bland alla hednafolk dit ryktet om dem nådde fram, 64och man samlades för att hylla dem.

65Judas tågade också ut med sina bröder och angrep edomeerna i landet söderut. Han besegrade Hebron med underlydande byar, rev ner stadens befästningar och satte eld på tornen som omgav den. 66Sedan bröt han upp för att marschera mot Filisteen, och han tågade genom Marisa. 67Den dagen stupade några präster i strid; de ville visa sitt hjältemod och gick obetänksamt ut i striden. 68Men Judas vek av mot Ashdod i Filisteen. Han rev ner altarna där och brände upp folkets gudabilder. Och sedan han plundrat städerna återvände han till Judeen.

6

Antiochos Epifanes dör

61Under sitt fälttåg i de övre provinserna fick kung Antiochos höra att det fanns en stad i Persien som hette Elymais och som var berömd för sin rikedom på silver och guld. 2Den hade ett mycket rikt tempel där det fanns sköldar av guld och rustningar och vapen, som lämnats kvar av kung Alexander av Makedonien, Filips son, som hade varit den förste grekiske härskaren. 3Antiochos marscherade dit och försökte erövra staden för att plundra den, men han misslyckades därför att invånarna hade fått reda på hans planer 4och mötte honom med väpnat motstånd. Han måste fly, och med stor grämelse drog han därifrån för att återvända till Babylon.

5En budbärare nådde honom i Persien med nyheten att de härar som tågat mot Judeen var besegrade: 6Lysias hade ryckt in där i spetsen för en stark armé men tvingats vika för motståndarna. Dessa hade vunnit i styrka genom vapen, förråd och mycket annat som de tagit i byte från de slagna härarna. 7Sedan hade de rivit ner skändligheten som han hade byggt på altaret i Jerusalem; kring templet hade de på nytt uppfört höga murar, och likaså kring hans stad Bet-Sur.

8När kungen fick höra detta blev han djupt skakad. Han måste lägga sig till sängs, sjuk av sorg över att hans planer hade slagit fel. 9Där låg han under lång tid, ty han överväldigades gång på gång av sin djupa sorg, och han förstod att han skulle dö. 10Då kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mig, och mitt hjärta är krossat av bekymmer. 11Jag har frågat mig själv vad det är för en plåga som drabbat mig och vilken olycka jag råkat ut för. Jag var ju en god kung och älskad som regent. 12Men nu minns jag det onda jag gjorde i Jerusalem, när jag tog alla kärl av guld och silver som fanns där och utan någon anledning sände ut mitt folk för att utplåna alla invånare i Judeen. 13Jag förstår att det är därför jag har drabbats av detta onda, och nu måste jag dö av sorg och förtvivlan i ett främmande land.«

14Sedan kallade han fram Filippos, som var en av hans vänner, och gav honom makten över hela sitt rike. 15Han överlämnade kronan till honom, likaså sin mantel och sin ring. Filippos skulle nu bli rådgivare åt kungens son Antiochos och uppfostra honom till regent.

16Kung Antiochos dog där år 149. 17Vid underrättelsen om dödsfallet gjorde Lysias kungens son Antiochos, som han själv hade uppfostrat under tidigare år, till kung efter fadern, och han gav honom namnet Eupator.

Judas belägrar borgen i Jerusalem

18Men borgens besättning försökte spärra vägen till templet för israeliterna. De strävade ständigt efter att göra dem skada och understödde hedningarna. 19Judas bestämde sig för att utplåna dem, och han sammankallade hela folket för att få en belägring till stånd. 20Det var år 150. Folket samlades och började belägra borgen med hjälp av skytteplattformar och belägringsmaskiner, som Judas lät bygga. 21Men en del av fienderna slapp ur inringningen, och några av de gudlösa israeliterna anslöt sig till dem. 22De begav sig till kungen och sade: »Hur länge skall du dröja med att skipa rättvisa och hämnas våra kamrater? 23Vi tjänade villigt din far, rättade oss efter hans befallningar och följde hans påbud. 24För den sakens skull fick vi våra landsmän till fiender. Ja, de dödade alla av oss som de kunde få tag i och rövade bort vår egendom. 25Men de har inte bara förgripit sig på oss utan på hela landet. 26I detta nu står de utanför borgen i Jerusalem för att inta den, och templet har de befäst, liksom Bet-Sur. 27Om du inte genast hejdar dem kommer de att göra värre ting än så, och det blir omöjligt för dig att hålla dem tillbaka.«

Antiochos V besegrar Judas

28Kungen greps av vrede när han hörde detta. Han samlade alla de vänner som var befälhavare över fotfolk och ryttare. 29Från andra länder och från öarna i havet kom legotrupper och anslöt sig till honom. 30Hans stridskrafter omfattade 100 000 man fotfolk, 20 000 ryttare och 32 elefanter som dresserats för strid. 31De tågade genom Idumeen mot Bet-Sur, som de omringade och belägrade under lång tid. De tillverkade belägringsmaskiner, men de inneslutna stack dem i brand under ett utfall och försvarade sig tappert.

32Judas lämnade då borgen och förde sin här till Bet-Sakarja, där han slog upp sitt läger mitt emot kungens. 33Men kungen lät sin här bryta upp tidigt på morgonen och göra en snabb framryckning längs vägen mot Bet-Sakarja; styrkorna bildade slaglinje, och man blåste i trumpeterna. 34Den röda saften av druvor och mullbär ställdes fram för elefanternas ögon för att de skulle hetsas till strid. 35Man fördelade djuren på de olika avdelningarna och lät varje elefant åtföljas av 1 000 man med ringbrynjor och bronshjälmar. Dessutom avdelades 500 elitryttare för varje djur. 36Före striden höll de sig där djuret fanns, och när det ryckte fram följde de med och avlägsnade sig aldrig från det. 37Varje elefant bar ett kraftigt, täckt trätorn, fastspänt med sadelgjordar, och på var och en av dem satt två stridande soldater, förutom den indiske föraren. 38Resten av ryttarna placerades ytterst på ömse sidor om hären, där de kunde hota fienden men också finna skydd mellan avdelningarna.

39När solen sken på de förgyllda och kopparbelagda sköldarna kastades ljuset mot bergen, så att de lyste som brinnande facklor. 40En del av kungens här bildade linje på bergshöjderna och en annan på slätten. De ryckte stadigt närmare i god ordning. 41Var och en måste bäva vid ljudet av krigarhopens rop, de många fötternas tramp och de rasslande vapnen, ty det var en oerhörd härsmakt.

42Men Judas ryckte fram med sin här och tog upp striden, och 600 man stupade i kungens här. 43Elasar Avaran såg att en av elefanterna bar kungligt skyddspansar; den höjde sig över alla de andra djuren, och han trodde att kungen red på den. 44Då offrade han livet för att rädda sitt folk och själv vinna evig ryktbarhet. 45Han rusade djärvt fram mot elefanten, mitt in bland fiendens linjer, och dräpte till höger och vänster, så att fienden drevs undan på båda sidor. 46Sedan dök han in under elefanten och gav den en dödande stöt underifrån. Den föll ihop över honom, och han dog på stället.

47Men när israeliterna erfor kungarikets styrka och kraften i truppernas anlopp måste de vika för fienden.

Templet belägras av fienderna

48Kungens krigare tågade nu mot Jerusalem för att fortsätta kampen, och kungen slog upp sitt läger så att han hotade Judeen och Sionberget. 49Med folket i Bet-Sur slöt han fred. De måste lämna staden, eftersom där inte fanns tillräckligt med proviant för en belägring. Det var nämligen sabbatsår, och jorden vilade. 50Kungen intog alltså Bet-Sur och förlade en truppstyrka där till stadens försvar.

51Därefter belägrade han templet under lång tid. Han ställde upp skytteplattformar och belägringsmaskiner, eldkastare och katapulter, mekaniska pilbågar och stenslungor. 52Försvararna tillverkade också maskiner för att bekämpa angriparnas, och striden varade länge. 53Men det fanns inga livsmedel i lagerrummen, eftersom det var det sjunde året, och de som hade räddats undan hedningarna och förts till Judeen hade gjort slut på det sista av förråden. 54Bara ett fåtal män blev kvar i templet, ty hungern överväldigade de flesta, så att de skingrades och återvände var och en till sitt.

Vapenstillestånd i Jerusalem

55Lysias fick emellertid underrättelse om att Filippos, som före kung Antiochos död hade fått uppdraget att fostra hans son Antiochos till kung, 56hade vänt tillbaka från Persien och Medien tillsammans med de styrkor som kungen fört dit, och att han nu försökte ta makten. 57Lysias tillrådde då genast att man skulle avtåga, och han sade till kungen, till officerarna och till manskapet: »Vi blir mer utmattade för var dag, vi har ont om proviant, och platsen som vi belägrar är starkt befäst. Dessutom har vi kontrollen över riket att tänka på. 58Borde vi nu inte räcka handen åt dessa människor och sluta fred med dem och med hela deras folk? 59Låt oss ge dem tillåtelse att följa sina lagar och seder som förut. Det var ju därför att vi avskaffade deras lagar som de blev uppretade och gjorde allt detta.«

60Hans förslag vann anklang hos kungen och befälhavarna, och han skickade ett fredsanbud till de belägrade, som antog det. 61Kungen och befälhavarna gav dem sin ed. Enligt de överenskomna villkoren kom de ut ur fästningen, 62och kungen fick tillträde till Sionberget. Men när han såg hur väl befäst platsen var bröt han eden som han hade svurit och lät riva ner hela ringmuren. 63Sedan bröt han upp utan tidsspillan och återvände till Antiochia. Där fann han att Filippos var herre över staden, men han gick till angrepp mot honom och tog staden med ett stormanfall.

7

Demetrios I blir kung

71År 151 lämnade Demetrios, Seleukos son, Rom och seglade med några få män till en stad vid kusten. Där lät han utropa sig till kung. 2Medan han var på väg in i sina fäders kungapalats grep hans trupper Antiochos och Lysias och ville föra dem till honom. 3Men när saken anmäldes för honom svarade han att han inte ville se dem mer. 4Soldaterna dödade dem då, och Demetrios uppsteg på tronen i sitt rike.

5Alla avfälliga och gudlösa israeliter kom nu till honom under ledning av Alkimos, som ville bli överstepräst. 6De anklagade sitt folk inför kungen: »Judas och hans bröder har dräpt alla dina vänner«, sade de, »och oss har han tvingat att fly åt alla håll från vårt land. 7Skicka nu en man som du litar på, så att han själv kan fara och se all skada som Judas har vållat oss och kungens land, och låt honom straffa dem och alla deras medhjälpare.« 8Kungen valde då ut Bakchides, som tillhörde kungens vänner och var ståthållare väster om Eufrat, och som var en av rikets stormän och kungens trogne tjänare. 9Han skickade ut denne man tillsammans med den gudlöse Alkimos, som han gav översteprästämbetet, med order att bestraffa israeliterna.

Bakchides och Alkimos härjar i Judeen

10De gav sig i väg och kom med en stor här till Judeen, och Bakchides sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning. 11Men eftersom dessa såg att han hade kommit dit med en stor här fäste de inget avseende vid hans ord.

12En grupp skriftlärda samlades emellertid och gick till Alkimos och Bakchides för att försöka få en rättvis uppgörelse till stånd. 13Hasiderna var de första bland israeliterna som bad motståndarna om fred. 14De sade sig att när det var en präst av Arons ätt som hade kommit med trupperna skulle han inte göra dem något ont. 15Han talade också med dem om fred och försoning och försäkrade med ed: »Vi kommer inte att försöka skada vare sig er eller era vänner.«

16De litade på honom, men han grep 60 män ur deras krets och dödade dem på en och samma dag, och det blev som skriften säger: 17Dina heligas kött och blod spred de ut runt om Jerusalem, och det fanns ingen som begravde dem. 18Hela folket greps av skräck och förfäran. »Det finns ingen respekt för sanning och rätt hos dessa människor«, sade man, »de har ju brutit fördraget och eden de svor.«

19Därefter lämnade Bakchides Jerusalem och slog läger i Bet-Sajit. Han lät sina män gripa många av överlöparna som kommit till honom och dessutom några som tillhörde folket, dödade dem alla och kastade dem i den stora brunnen. 20Han överlämnade landet åt Alkimos och lämnade kvar trupper som skulle stödja honom. Därpå återvände Bakchides till kungen.

21Men Alkimos måste kämpa för sin ställning som överstepräst. 22Alla de som vållade olyckor för sitt folk samlades kring honom; de fick Judeen i sitt våld och for fram som plågoandar över Israel.

23Judas såg hur Alkimos och hans anhängare med allt detta gjorde israeliterna mer ont än hedningarna hade gjort. 24Då gav han sig ut och drog omkring i alla delar av Judeen; han tog hämnd på överlöparna och gjorde det omöjligt för dem att visa sig på landsbygden. 25Men när Alkimos märkte hur starka Judas och hans anhängare hade blivit och insåg att han inte kunde hålla stånd mot dem, återvände han till kungen och beskyllde dem för en rad ogärningar.

Nikanor kommer till Jerusalem

26Kungen sände då Nikanor, en av sina mest ansedda härförare och en hätsk fiende till Israel, med order att utplåna folket.

27Nikanor kom till Jerusalem med en stor här och sände bud till Judas och hans bröder med bedrägligt tal om fred och försoning: 28»Mellan mig och er skall det inte vara någon strid! Jag skall komma med några få följeslagare för att sammanträffa med er under fredliga former.« 29Han kom också till Judas, och de utbytte fredliga hälsningar, men fienderna höll sig beredda att snappa bort Judas. 30När det kom till Judas kännedom att Nikanor hade uppsökt honom med svekfulla avsikter blev han skrämd och ville inte råka honom mer. 31Nikanor förstod att hans plan hade avslöjats, och han drog ut för att möta Judas i strid vid Kafarsalama. 32Ungefär 500 man stupade på Nikanors sida, och resten flydde till Davids stad.

33Därefter gick Nikanor upp på Sionberget, och en del av prästerna kom ut från tempelområdet tillsammans med några av folkets äldste för att möta honom med fredshälsning och visa honom det brännoffer som man förrättade för kungens välgång. 34Men han skymfade dem, gjorde narr av dem och behandlade dem så att de blev orena. Han förde övermodigt tal, 35och i sin förbittring svor han denna ed: »Om inte Judas och hans här omedelbart utlämnas åt mig kommer jag att sätta eld på detta hus så snart jag kommer välbehållen tillbaka.« Sedan gick han därifrån i fullt raseri.

36Då gick prästerna in och ställde sig framför altaret och tempelhuset. De brast i gråt och sade: 37»Det var du själv som utvalde detta hus till att bära ditt namn och vara ett hus för ditt folks bön och åkallan. 38Straffa denne man och hans här, och låt dem falla för svärdet! Kom ihåg deras hädelser, och låt dem inte behålla livet!«

Nikanor besegras

39Nikanor lämnade Jerusalem och slog läger i Bet-Horon, där en här från Syrien förenade sig med honom. 40Judas slog läger i Hadasha med 3 000 man. Och Judas bad denna bön: 41»En gång när de kungliga sändebuden hädade gick din ängel ut och dräpte 185 000 man i deras här. 42Låt också denna här bli krossad under vårt anfall i dag, låt de överlevande bli varse att det var onda ord som deras ledare yttrade mot ditt tempel, och döm honom som hans ondska förtjänar!«

43Härarna möttes i strid den trettonde dagen i månaden adar, och Nikanors här blev krossad. Han själv var den förste som föll i striden, 44och när folket i hans här märkte att han hade stupat kastade de sina vapen och flydde. 45Judas män förföljde dem under en dagsmarsch, från Hadasha tills de kom till Geser, och de blåste i signaltrumpeterna under förföljandet. 46Då kom det ut folk från alla judiska byar i trakten och inringade den flyende hären, så att den tvingades tillbaka mot förföljarna. Alla höggs ner med svärd, och inte en enda man blev kvar i livet.

47Israeliterna tog deras vapen och förråd. De högg av Nikanors huvud och hans högra hand, som han hade höjt i övermod. De tog med sig både huvudet och handen och höjde upp dem till beskådande utanför Jerusalem. 48Folket jublade högt och firade den dagen som en stor glädjedag. 49Och de bestämde att denna dag skulle firas varje år den trettonde adar.

50Sedan rådde fred i Judeen en kort tid.