Bibel 2000 (B2000)
4

Slaget vid Emmaus

41Gorgias tog med sig 5 000 man och en elittrupp om 1 000 ryttare och lämnade lägret på natten 2för att överrumpla och besegra judarna i deras läger. Folk från borgen visade vägen. 3Judas fick höra om detta och bröt upp med sina kämpar för att slå den kungliga hären vid Emmaus 4medan en del av dess styrkor ännu var borta från lägret. 5När Gorgias kom till Judas läger på natten fann han ingen där. Han började leta efter dem uppe i bergen, eftersom han tänkte att de hade flytt för honom.

6När dagen bröt in visade sig Judas på slätten. Han hade 3 000 man, men sköldar och svärd hade de inte så många som de skulle ha önskat. 7Och de såg att hedningarnas här var stark, väl försedd med rustningar och omgiven av kavalleri, och det var stridsvana krigare. 8Då sade Judas till sina män: »Var inte rädda för att de är så många, tappa inte modet inför deras anlopp! 9Kom ihåg hur våra fäder blev räddade i Röda havet när farao förföljde dem med sin här. 10Nu skall vi ropa till himlen i hopp om att han är oss nådig och kommer ihåg förbundet med våra fäder. Då krossar han hären där borta under vårt anfall i dag, 11och alla hedningar får lära sig att det finns en som befriar och räddar Israel.«

12När fienderna såg dem och märkte att de ryckte fram 13marscherade de ut till strid från lägret. Judas män blåste i trumpeterna. 14Härarna drabbade samman, och hedningarna blev slagna och flydde till slätten, 15men hela eftertruppen blev nerhuggen. De förföljde dem ända till Geser och ut på Idumeens, Ashdods och Jamnias slätter, och omkring 3 000 fiender stupade.

16När Judas och hans här vände tillbaka från förföljandet 17sade han till folket: »Låt er inte lockas av bytet, för vi har ännu en strid framför oss. 18Gorgias är inte långt från oss i bergen med sin här. Nu måste ni hålla stånd mot våra fiender och kämpa mot dem. Sedan kan ni tryggt ta för er av bytet.«

19Judas hade knappt talat färdigt förrän man såg en truppavdelning marschera fram vid bergets fot. 20Men fienderna märkte att de var slagna och att man höll på att bränna lägret, ty röken syntes tydligt och visade vad som hade hänt. 21När de uppfattade detta tappade de modet fullständigt, och då de dessutom fick se Judas här stå stridsberedd på slätten 22flydde de allesammans till Filisteen. 23Judas återvände då för att plundra lägret, och där tog de mängder av guld och silver, blå och röda purpurtyger och andra dyrbarheter. 24På återvägen sjöng de och lovprisade himlen, som tillbörligt är, ty evigt varar hans nåd. 25En stor räddningens dag var detta för Israel.

Segern över Lysias

26De överlevande bland fienderna kom till Lysias och rapporterade allt som hade inträffat. 27När han fick höra det blev han bekymrad och nedslagen över att det inte hade gått som han velat med Israel och över att kungens befallning till honom inte hade blivit utförd.

28Följande år mönstrade han 60 000 elitsoldater och 5 000 ryttare för att slutföra kriget mot Israel. 29De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man. 30När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: »Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare. 31Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare! 32Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag! 33Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!« 34Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.

35När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.

Templet renas och återinvigs

36Men Judas och hans bröder sade: »Nu, när våra fiender är krossade, skall vi gå upp till templet för att rena och återinviga det.«

37Hela hären samlades, och de gick upp till Sionberget. 38Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nerbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna. 39Då rev de sönder sina kläder och brast ut i höga klagorop; de strödde aska över sig 40och föll ner med ansiktet mot marken. Och de blåste i signaltrumpeterna och ropade upp mot himlen.

41Sedan befallde Judas en del av sina män att ta upp strid mot borgens besättning medan han renade templet. 42Han valde ut oförvitliga präster med kärlek till lagen, 43och de renade templet och förde bort de vanhelgande stenarna till en oren plats. 44De rådgjorde om vad de skulle göra med brännofferaltaret som hade blivit skändat 45och kom till det kloka beslutet att riva ner det, för att det inte skulle vittna om skymfen att hedningarna hade vanhelgat det.

De rev alltså ner altaret 46och lade undan stenarna på en lämplig plats på tempelberget, där de skulle ligga tills det kom en profet som kunde ge anvisningar om dem. 47Sedan tog de ohuggna stenar, som lagen föreskriver, och byggde ett nytt altare, likadant som det gamla. 48Och de satte templet i stånd, även tempelhusets inre, och renade gårdarna. 49De gjorde en ny uppsättning av heliga föremål och bar in lampstället, rökelsealtaret och bordet i tempelhuset. 50Sedan brände de rökelse på altaret och tände lamporna på lampstället, så att de spred sitt sken i templet. 51De lade fram bröd på bordet och hängde upp förhängena.

När allt som de skulle göra var färdigt 52steg de upp tidigt på morgonen — det var den tjugofemte dagen i den nionde månaden, dvs. månaden kislev, år 148 — 53och frambar offer enligt lagens föreskrifter på det nybyggda brännofferaltaret. 54Vid den tid på året och på den dag då hedningarna hade skändat det blev det återinvigt, under sång och spel på harpor, lyror och cymbaler. 55Och allt folket föll ner och tillbad och prisade himlen som hade gett dem framgång.

56De firade altarets återinvigning i åtta dagar, bar fram brännoffer under stor glädje och offrade räddnings- och lovsångsoffret. 57De prydde tempelhusets fasad med kransar av guld och med sköldar, och de återställde portarna och sidokamrarna och försåg dem med dörrar. 58Bland folket rådde jublande glädje över att den skymf som hedningarna hade tillfogat dem var utplånad.

59Det bestämdes av Judas och hans bröder och hela Israels församling att dagarna för altarets återinvigning skulle firas med fester och glädje år efter år vid samma tid på året, åtta dagar från den tjugofemte dagen i månaden kislev. 60Vid samma tid byggde de höga murar med kraftiga torn kring Sionberget, för att inte hedningarna skulle kunna komma igen och besudla området som de hade gjort förra gången. 61Judas avdelade en styrka till försvar av platsen, och som skydd för den befäste han också Bet-Sur, för att folket skulle ha en gränsfästning mot Idumeen.

5

Krig med grannfolken i söder och öster

51När grannfolken fick höra att altaret hade blivit uppbyggt och templet återställt i sitt förra skick greps de av våldsam vrede. 2De beslöt att utplåna alla av Jakobs ätt som levde bland dem, och de började sprida död och förintelse bland folket.

3Men Judas drog i krig mot edomeerna vid Akrabattene i Idumeen, eftersom de hade gått i ställning vid gränsen mot Israel. Han tillfogade dem ett stort nederlag, kuvade dem och plundrade dem. 4Han tog också itu med baianiternas förbrytelser. De låg i bakhåll på vägarna och hade blivit ett hot och en fara för folket. 5Han tvingade in dem i deras försvarstorn, där han sedan belägrade dem; så vigde han dem åt förintelse och brände ner tornen med alla som fanns i dem. 6Sedan vände han sig mot ammoniterna på andra sidan, där han mötte en stark och talrik här med Timotheos som anförare. 7Efter en lång rad strider bröts deras motstånd, och han besegrade dem. 8Han erövrade Jaser med underlydande byar och återvände sedan till Judeen.

Förföljda israeliter ber om hjälp

9Men hedningarna i Gilead samlades för att förinta de israeliter som bodde på deras område. Då flydde dessa till fästningen Dathema, 10och de skickade följande brev till Judas och hans bröder: »Hedningarna här omkring har samlats för att förinta oss. 11De står i begrepp att komma hit och erövra fästningen som vi har flytt till. Timotheos för befälet över deras här. 12Kom och rädda oss från dem! Vi har lidit stora förluster. 13Alla våra bröder i Tobias-området är döda; deras hustrur och barn har gjorts till slavar, och deras egendom är bortförd. En avdelning på tusen man har dödats där.«

14Medan man ännu höll på med att läsa brevet kom det andra budbärare från Galileen. De hade rivit sönder sina kläder, och de kom med ett bud av detta innehåll: 15»Från Ptolemais och Tyros och Sidon och hela det hedniska Galileen har folk samlats för att göra slut på oss.«

16När Judas och folket hörde detta samlades de till ett stort möte för att besluta om vad de skulle göra för sina bröder, som var så hårt trängda av fiendernas angrepp. 17Och Judas sade till sin bror Simon: »Välj ut en del av männen och marschera i väg med dem för att rädda dina bröder i Galileen. Jag och min bror Jonatan går mot Gilead.« 18I Judeen lämnade han kvar Josef, Sakarjas son, och Asarja för att leda folket och för att skydda landet med resten av hären. 19»För befälet över folket här«, befallde han dem, »men inlåt er inte i strid med hedningarna förrän vi är tillbaka.« 20Simon tilldelades 3 000 man för att gå mot Galileen, och Judas fick 8 000 man mot Gilead.

Fälttågen i Galileen och Gilead

21Simon marscherade mot Galileen och utkämpade många strider med hedningarna. Han slog dem i grund 22och förföljde dem ända till stadsporten i Ptolemais. Omkring 3 000 man föll på fiendernas sida, och han tog deras egendom som krigsbyte. 23Sedan tog han med sig sina landsmän i Galileen och Arbatta och förde dem under stor glädje till Judeen med deras hustrur och barn och allt vad de ägde.

24Men Judas Mackabaios och hans bror Jonatan gick över Jordan. Efter tre dagsmarscher genom ödemarken 25stötte de på nabateerna, som uppträdde fredligt mot dem och lät dem få veta allt som hade hänt deras bröder i Gilead, 26och att många av dem nu var instängda i Bosra och Bosor, i Alema, Kasfo, Maked och Karnajim, som alla var stora och starkt befästa städer. 27»Också i de andra städerna i Gilead sitter de instängda«, fortsatte de, »och fienderna håller på att ordna sina trupper för att anfalla och inta fästningarna i morgon och för att döda alla dessa människor på en enda dag.«

28Då ändrade Judas genast marschriktning med sin här och slog in på ökenvägen till Bosra. Han erövrade staden, högg ner alla manliga invånare och tog all deras egendom som byte. Sedan brände han ner staden.

29På natten bröt han upp därifrån, och de marscherade fram till fästningen. 30I gryningen fick de syn på en oräknelig mängd folk, som förde fram stegar och belägringsmaskiner för att erövra fästningen; angreppet var redan i full gång. 31När Judas fann att striden hade börjat — larmet från staden steg mot himlen, och man hörde trumpetstötar och höga rop — 32sade han till männen i sin här: »Kämpa i dag för våra bröder!« 33Han ryckte fram i ryggen på fienden med tre kolonner, medan de blåste i trumpeterna och höjde bönerop. 34När det stod klart för Timotheos här att det var Mackabaios som kom flydde de för honom, och han tillfogade dem ett stort nederlag. Omkring 8 000 man stupade på fiendens sida den dagen.

35Sedan vek Judas av mot Maafa, som han anföll och intog. Han dödade alla manliga invånare i staden, plundrade den och brände ner den. 36Därifrån marscherade han vidare mot Kasfo, Maked, Bosor och de andra städerna i Gilead, som han också tog med överrumpling.

37Därefter samlade Timotheos en ny här och slog läger mitt emot Rafon på andra sidan om bäckravinen. 38Judas skickade ut spanare att rekognosera lägret, och de rapporterade till honom att alla hedningar runt Israel hade samlats under Timotheos. »Det är en mycket stor här«, sade de, 39»och han har förstärkt den med arabiska legosoldater. De har gått i ställning på andra sidan bäckravinen och är färdiga att gå till anfall mot dig.«

Judas tågade genast mot dem. 40Men när han och hans här närmade sig ravinen, som var vattenförande, sade Timotheos till officerarna i sin armé: »Om han går över till vår sida först kan vi inte stå emot honom, utan han kommer att vara ohjälpligt överlägsen. 41Men om han inte vågar utan slår läger på andra sidan strömmen skall vi gå över till hans sida, och då får vi övertaget.«

42När Judas nu närmade sig den forsande bäcken placerade han ut härens skrivare vid ravinen och gav dem order att inte låta någon enda man göra halt där: alla måste gå med i anfallet. 43Han gick själv som förste man över till andra sidan, och allt folket följde efter. Hedningarna dukade under för hans angrepp, kastade sina vapen och flydde till helgedomen i Karnajim. 44Men israeliterna erövrade staden och brände ner helgedomen med alla som fanns där. Så besegrades Karnajim; de kunde inte hålla stånd mot Judas.

Israeliterna i Gilead förs till Judeen

45Sedan samlade Judas alla israeliter i Gilead, hög och låg, med deras hustrur och barn och egendom, för att leda hela denna stora skara till Judeen. 46De kom till Efron, en stor och välbefäst stad som låg i deras väg, så att det inte var möjligt att gå runt den på någondera sidan, utan man måste tåga rakt igenom den.

47Invånarna vägrade dem tillträde och blockerade portarna med stenar. 48Då skickade Judas ett fredligt budskap till dem: »Vi skall marschera igenom ert område för att komma till vårt eget land. Ingen skall göra er något ont, vi skall bara ta oss igenom till fots.« Men de ville inte öppna för honom. 49Då lät Judas ge order till hären att var och en skulle gå till anfall där han befann sig. 50Männen i hans armé gick till attack, och han anföll staden hela den dagen och hela natten tills den föll i hans händer. 51Han högg ner alla manliga invånare, jämnade staden med marken, plundrade den och marscherade genom den över de fallnas lik.

52Därefter gick de över Jordan till den stora slätten vid Bet-Shean. 53Under hela marschen hjälpte Judas eftersläntrarna framåt och uppmuntrade folket, ända tills de var framme i Judeen. 54Då gick de upp till Sionberget med jublande glädje och bar fram brännoffer till tack för att de hade fått återvända välbehållna utan att någon enda av dem hade stupat.

Strider i väster och söder

55Medan Judas var i Gilead tillsammans med Jonatan och hans bror Simon var i Galileen utanför Ptolemais, 56kom det bud till befälhavarna i Judeen, Josef, Sakarjas son, och Asarja, om de hjältedåd som de andra hade utfört i kriget. 57De tänkte då att de också skulle vinna ryktbarhet genom att dra ut i krig mot hedningarna i grannskapet. 58De lät order gå ut till den här som stod under deras befäl och marscherade sedan mot Jamnia. 59Men Gorgias och hans män ryckte ut ur staden för att anfalla dem, 60och Josef och Asarja slogs på flykten. De blev förföljda ända till Judeens gräns, och den dagen stupade ungefär 2 000 man av Israels folk. 61Så vållades folket ett stort nederlag därför att dessa två inte hade velat lyda Judas och hans bröder utan trott sig kallade till hjältedåd. 62De tillhörde inte samma släkt som de män i vilkas händer Israels räddning hade lagts.

63Men den store Judas och hans bröder vann lysande ära i hela Israel och bland alla hednafolk dit ryktet om dem nådde fram, 64och man samlades för att hylla dem.

65Judas tågade också ut med sina bröder och angrep edomeerna i landet söderut. Han besegrade Hebron med underlydande byar, rev ner stadens befästningar och satte eld på tornen som omgav den. 66Sedan bröt han upp för att marschera mot Filisteen, och han tågade genom Marisa. 67Den dagen stupade några präster i strid; de ville visa sitt hjältemod och gick obetänksamt ut i striden. 68Men Judas vek av mot Ashdod i Filisteen. Han rev ner altarna där och brände upp folkets gudabilder. Och sedan han plundrat städerna återvände han till Judeen.

6

Antiochos Epifanes dör

61Under sitt fälttåg i de övre provinserna fick kung Antiochos höra att det fanns en stad i Persien som hette Elymais och som var berömd för sin rikedom på silver och guld. 2Den hade ett mycket rikt tempel där det fanns sköldar av guld och rustningar och vapen, som lämnats kvar av kung Alexander av Makedonien, Filips son, som hade varit den förste grekiske härskaren. 3Antiochos marscherade dit och försökte erövra staden för att plundra den, men han misslyckades därför att invånarna hade fått reda på hans planer 4och mötte honom med väpnat motstånd. Han måste fly, och med stor grämelse drog han därifrån för att återvända till Babylon.

5En budbärare nådde honom i Persien med nyheten att de härar som tågat mot Judeen var besegrade: 6Lysias hade ryckt in där i spetsen för en stark armé men tvingats vika för motståndarna. Dessa hade vunnit i styrka genom vapen, förråd och mycket annat som de tagit i byte från de slagna härarna. 7Sedan hade de rivit ner skändligheten som han hade byggt på altaret i Jerusalem; kring templet hade de på nytt uppfört höga murar, och likaså kring hans stad Bet-Sur.

8När kungen fick höra detta blev han djupt skakad. Han måste lägga sig till sängs, sjuk av sorg över att hans planer hade slagit fel. 9Där låg han under lång tid, ty han överväldigades gång på gång av sin djupa sorg, och han förstod att han skulle dö. 10Då kallade han till sig alla sina vänner och sade till dem: »Sömnen flyr mig, och mitt hjärta är krossat av bekymmer. 11Jag har frågat mig själv vad det är för en plåga som drabbat mig och vilken olycka jag råkat ut för. Jag var ju en god kung och älskad som regent. 12Men nu minns jag det onda jag gjorde i Jerusalem, när jag tog alla kärl av guld och silver som fanns där och utan någon anledning sände ut mitt folk för att utplåna alla invånare i Judeen. 13Jag förstår att det är därför jag har drabbats av detta onda, och nu måste jag dö av sorg och förtvivlan i ett främmande land.«

14Sedan kallade han fram Filippos, som var en av hans vänner, och gav honom makten över hela sitt rike. 15Han överlämnade kronan till honom, likaså sin mantel och sin ring. Filippos skulle nu bli rådgivare åt kungens son Antiochos och uppfostra honom till regent.

16Kung Antiochos dog där år 149. 17Vid underrättelsen om dödsfallet gjorde Lysias kungens son Antiochos, som han själv hade uppfostrat under tidigare år, till kung efter fadern, och han gav honom namnet Eupator.

Judas belägrar borgen i Jerusalem

18Men borgens besättning försökte spärra vägen till templet för israeliterna. De strävade ständigt efter att göra dem skada och understödde hedningarna. 19Judas bestämde sig för att utplåna dem, och han sammankallade hela folket för att få en belägring till stånd. 20Det var år 150. Folket samlades och började belägra borgen med hjälp av skytteplattformar och belägringsmaskiner, som Judas lät bygga. 21Men en del av fienderna slapp ur inringningen, och några av de gudlösa israeliterna anslöt sig till dem. 22De begav sig till kungen och sade: »Hur länge skall du dröja med att skipa rättvisa och hämnas våra kamrater? 23Vi tjänade villigt din far, rättade oss efter hans befallningar och följde hans påbud. 24För den sakens skull fick vi våra landsmän till fiender. Ja, de dödade alla av oss som de kunde få tag i och rövade bort vår egendom. 25Men de har inte bara förgripit sig på oss utan på hela landet. 26I detta nu står de utanför borgen i Jerusalem för att inta den, och templet har de befäst, liksom Bet-Sur. 27Om du inte genast hejdar dem kommer de att göra värre ting än så, och det blir omöjligt för dig att hålla dem tillbaka.«

Antiochos V besegrar Judas

28Kungen greps av vrede när han hörde detta. Han samlade alla de vänner som var befälhavare över fotfolk och ryttare. 29Från andra länder och från öarna i havet kom legotrupper och anslöt sig till honom. 30Hans stridskrafter omfattade 100 000 man fotfolk, 20 000 ryttare och 32 elefanter som dresserats för strid. 31De tågade genom Idumeen mot Bet-Sur, som de omringade och belägrade under lång tid. De tillverkade belägringsmaskiner, men de inneslutna stack dem i brand under ett utfall och försvarade sig tappert.

32Judas lämnade då borgen och förde sin här till Bet-Sakarja, där han slog upp sitt läger mitt emot kungens. 33Men kungen lät sin här bryta upp tidigt på morgonen och göra en snabb framryckning längs vägen mot Bet-Sakarja; styrkorna bildade slaglinje, och man blåste i trumpeterna. 34Den röda saften av druvor och mullbär ställdes fram för elefanternas ögon för att de skulle hetsas till strid. 35Man fördelade djuren på de olika avdelningarna och lät varje elefant åtföljas av 1 000 man med ringbrynjor och bronshjälmar. Dessutom avdelades 500 elitryttare för varje djur. 36Före striden höll de sig där djuret fanns, och när det ryckte fram följde de med och avlägsnade sig aldrig från det. 37Varje elefant bar ett kraftigt, täckt trätorn, fastspänt med sadelgjordar, och på var och en av dem satt två stridande soldater, förutom den indiske föraren. 38Resten av ryttarna placerades ytterst på ömse sidor om hären, där de kunde hota fienden men också finna skydd mellan avdelningarna.

39När solen sken på de förgyllda och kopparbelagda sköldarna kastades ljuset mot bergen, så att de lyste som brinnande facklor. 40En del av kungens här bildade linje på bergshöjderna och en annan på slätten. De ryckte stadigt närmare i god ordning. 41Var och en måste bäva vid ljudet av krigarhopens rop, de många fötternas tramp och de rasslande vapnen, ty det var en oerhörd härsmakt.

42Men Judas ryckte fram med sin här och tog upp striden, och 600 man stupade i kungens här. 43Elasar Avaran såg att en av elefanterna bar kungligt skyddspansar; den höjde sig över alla de andra djuren, och han trodde att kungen red på den. 44Då offrade han livet för att rädda sitt folk och själv vinna evig ryktbarhet. 45Han rusade djärvt fram mot elefanten, mitt in bland fiendens linjer, och dräpte till höger och vänster, så att fienden drevs undan på båda sidor. 46Sedan dök han in under elefanten och gav den en dödande stöt underifrån. Den föll ihop över honom, och han dog på stället.

47Men när israeliterna erfor kungarikets styrka och kraften i truppernas anlopp måste de vika för fienden.

Templet belägras av fienderna

48Kungens krigare tågade nu mot Jerusalem för att fortsätta kampen, och kungen slog upp sitt läger så att han hotade Judeen och Sionberget. 49Med folket i Bet-Sur slöt han fred. De måste lämna staden, eftersom där inte fanns tillräckligt med proviant för en belägring. Det var nämligen sabbatsår, och jorden vilade. 50Kungen intog alltså Bet-Sur och förlade en truppstyrka där till stadens försvar.

51Därefter belägrade han templet under lång tid. Han ställde upp skytteplattformar och belägringsmaskiner, eldkastare och katapulter, mekaniska pilbågar och stenslungor. 52Försvararna tillverkade också maskiner för att bekämpa angriparnas, och striden varade länge. 53Men det fanns inga livsmedel i lagerrummen, eftersom det var det sjunde året, och de som hade räddats undan hedningarna och förts till Judeen hade gjort slut på det sista av förråden. 54Bara ett fåtal män blev kvar i templet, ty hungern överväldigade de flesta, så att de skingrades och återvände var och en till sitt.

Vapenstillestånd i Jerusalem

55Lysias fick emellertid underrättelse om att Filippos, som före kung Antiochos död hade fått uppdraget att fostra hans son Antiochos till kung, 56hade vänt tillbaka från Persien och Medien tillsammans med de styrkor som kungen fört dit, och att han nu försökte ta makten. 57Lysias tillrådde då genast att man skulle avtåga, och han sade till kungen, till officerarna och till manskapet: »Vi blir mer utmattade för var dag, vi har ont om proviant, och platsen som vi belägrar är starkt befäst. Dessutom har vi kontrollen över riket att tänka på. 58Borde vi nu inte räcka handen åt dessa människor och sluta fred med dem och med hela deras folk? 59Låt oss ge dem tillåtelse att följa sina lagar och seder som förut. Det var ju därför att vi avskaffade deras lagar som de blev uppretade och gjorde allt detta.«

60Hans förslag vann anklang hos kungen och befälhavarna, och han skickade ett fredsanbud till de belägrade, som antog det. 61Kungen och befälhavarna gav dem sin ed. Enligt de överenskomna villkoren kom de ut ur fästningen, 62och kungen fick tillträde till Sionberget. Men när han såg hur väl befäst platsen var bröt han eden som han hade svurit och lät riva ner hela ringmuren. 63Sedan bröt han upp utan tidsspillan och återvände till Antiochia. Där fann han att Filippos var herre över staden, men han gick till angrepp mot honom och tog staden med ett stormanfall.