Bibel 2000 (B2000)
3

Judas Mackabaios

31Mattathias son Judas, med tillnamnet Mackabaios, framträdde nu i sin fars ställe. 2Han fick stöd av alla sina bröder och av alla sin fars anhängare, och med glatt mod fortsatte de Israels krig.

3Han spred sitt folks berömmelse vida.

En väldig kämpe var han när han klädde sig i rustning

och fäste sina vapen vid bältet.

När han gick fram i strid var hans svärd härens skydd.

4I sina bedrifter liknade han ett lejon,

ett ungt lejon som ryter mot sitt rov.

5Han spårade upp de laglösa och jagade dem,

han kom med eld mot dem som plågade hans folk.

6De laglösa kröp samman i fruktan för honom,

alla de brottsliga fylldes av skräck och förvirring.

Under hans ledning gick befrielsen framåt.

7Han förbittrade livet för många kungar,

men Jakob gladde han med sina dåd.

I evig tid skall hans minne välsignas.

8Han tågade fram genom Judas städer

och rensade landet från gudlösa män;

så vände han vreden från Israel.

9Hans namn blev känt till världens ände:

han samlade dem som dömts till undergång.

De första framgångarna

10Apollonios bådade upp en här av hedningar och en stor styrka från Samarien till strid mot Israel. 11När Judas fick veta det gick han till anfall mot Apollonios, och han besegrade och dödade honom. Manfallet blev stort, och de överlevande flydde. 12Vid plundringen tog Judas Apollonios svärd, som han sedan alltid använde i strid.

13Seron, befälhavaren över den syriska armén, fick höra att Judas hade samlat ett uppbåd av trogna män som höll samman med honom och var beredda för strid. 14Han tänkte då att han skulle vinna ära och berömmelse i hela riket genom att börja krig mot Judas och hans följeslagare som trotsade kungens befallning. 15Han marscherade dit i sin tur och med honom en stark här av gudlösa män, som skulle hjälpa honom att bestraffa israeliterna.

16När han närmade sig stigningen upp mot Bet-Horon gick Judas emot honom med en obetydlig styrka. 17Men då Judas män såg hären rycka fram mot sig sade de till honom: »Hur skall vi med vår lilla styrka kunna uträtta något mot en så stor och stark armé? Ingenting har vi ätit i dag, och vi är alldeles utmattade.« 18Judas svarade: »Det händer lätt att många blir övermannade av några få, och för himlen är det lika lätt att ge räddning genom få som genom många. 19Det är inte antalet soldater som ger seger i strid, utan kraften kommer från himlen. 20De kommer emot oss med övermod och laglöshet utan gräns för att hugga ner oss själva och våra hustrur och barn och sedan ta vår egendom. 21Men vi kämpar för våra liv och för våra seder och lagar. 22Han själv skall krossa dem under vårt angrepp — var inte rädda för dem.«

23Med dessa ord kastade han sig överraskande mot fienderna, och Seron och hans här krossades under angreppet. 24De förföljde honom nerför sluttningen vid Bet-Horon ända ner till slätten; bortåt 800 fiender stupade, och resten flydde till filisteernas land.

25Fruktan för Judas och hans bröder bredde nu ut sig, och skräcken grep hedningarna runt omkring dem. 26Ryktet om honom nådde ända till kungen, och överallt bland folken berättade man om Judas strider.

Motståndarna samlar sina krafter

27När Antiochos fick höra vad som hade hänt greps han av raseri. Han sände ut budbärare och drog samman alla stridskrafter i sitt rike till en ofantlig här. 28Han öppnade sin skattkammare och betalade ut truppernas sold för ett år framåt, och han gav dem order att hålla sig beredda för alla tänkbara uppgifter. 29Men han fann att det hade blivit tomt på pengar i skattkammaren. Skatteinkomsterna från riket hade också sinat till följd av den oenighet och skada han hade ställt till med i landet, när han försökte upplösa lagar och seder som hade bestått sedan urminnes tid. 30Då började han oroa sig för att det skulle gå som mer än en gång förr: att han skulle sakna medel till utgifter och gåvor. Sådana hade han tidigare brukat strö ut med frikostig hand, så att han överträffat alla sina företrädare på tronen. 31Han var alldeles rådvill, men så bestämde han sig för att resa till Persien för att driva in skatterna i provinserna där och på så vis få ihop en stor mängd pengar.

32Han lämnade kvar Lysias, en ansedd medlem av kungahuset, för att sköta styrelsen i området mellan Eufrat och Egypten, 33och för att ta hand om sonen Antiochos uppfostran till dess han själv kom tillbaka. 34Han lät Lysias förfoga över elefanterna och hälften av truppstyrkorna och gav honom förhållningsorder om allt som han ville få uträttat, särskilt beträffande invånarna i Judeen och Jerusalem. 35Mot dem skulle Lysias skicka en här för att krossa Israels makt, förinta dem som ännu fanns kvar i Jerusalem och utplåna minnet av dem från platsen. 36Han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras land och låta stycka upp deras jord. 37Själv tog kungen med sig den återstående hälften av trupperna. Han lämnade sin huvudstad Antiochia — detta var år 147 — gick över Eufrat och marscherade genom de övre provinserna.

Nikanor och Gorgias invaderar Judeen

38Lysias valde ut Ptolemaios, Dorymenes son, samt Nikanor och Gorgias, tre dugliga män som räknades till kungens vänner. 39Han skickade med dem 40 000 man fotfolk och 7 000 ryttare, som skulle falla in i Judeen och förhärja landet enligt kungens order. 40De bröt upp med alla sina trupper och kom till trakten av Emmaus på slätten, där de slog läger. 41När köpmännen i området hörde talas om dem kom de till lägret med väldiga mängder av guld och silver och med fångkedjor för att köpa israeliterna som slavar. Armén förstärktes också med trupper från Syrien och Filisteen.

42Judas och hans bröder märkte att förtrycket hade tilltagit och att trupperna hade slagit läger i deras land, och de fick kännedom om kungens befallningar som innebar att folket skulle utplånas och förintas. 43Då sade de till varandra: »Vi måste rädda vårt folk ur fördärvet och kämpa för vårt folk och för templet.« 44Och alla samlades för att vara stridsberedda under åkallan och bön om nåd och barmhärtighet.

45Jerusalem var som en obebodd öken.

Av dem hon fött fanns ingen kvar i hennes hus.

Den heliga platsen var besudlad,

och borgen hölls av främlingar;

där var ett tillhåll för hedningar.

All glädje var försvunnen från Jakob,

lyra och flöjt hade tystnat.

Israeliternas möte i Mispa

46De samlades och gick till Mispa i närheten av Jerusalem, ty i Mispa hade Israel förr i tiden haft en böneplats. 47Den dagen fastade de, och de svepte sig i säcktyg, strödde aska på huvudet och rev sönder sina kläder. 48De öppnade skriftrullen med lagen för att få den vägledning som hedningarna sökte hos sina avgudabilder. 49De lade fram prästernas ämbetsdräkter, gåvorna av den första skörden och tiondegåvorna och lät de nasirer som hade fullgjort sina löftesdagar ställa sig bredvid. 50Och de ropade högt till himlen: »Vad skall vi göra med dessa män, och vart skall vi föra dem? 51Din heliga plats är ju besudlad och skändad, och dina präster lever i sorg och förnedring. 52Och nu har hedningarna förenat sig mot oss för att göra slut på oss; du vet vad de tänker göra med oss. 53Hur skall vi kunna stå emot deras angrepp om inte du hjälper oss?« 54Och de blåste i trumpeterna, och ropen skallade.

55Därefter utsåg Judas officerare åt folket, som skulle föra befäl över tusen, hundra, femtio och tio man. 56Till dem som var upptagna med husbyggen, giftermål eller vinplantering, liksom till de räddhågade, sade han att de skulle gå hem var och en till sitt, som lagen föreskriver.

57Sedan bröt hären upp och gick i ställning söder om Emmaus. 58Där sade Judas: »Fäst upp era kläder, ta mod till er och gör er redo för i morgon. Då skall vi strida mot dessa hedningar som har förenat sig mot oss för att förinta oss och vårt tempel. 59Ty det är bättre för oss att dö i striden än att se på när olyckan drabbar vårt folk och templet. 60Som himlen vill, så låter han det ske.«

4

Slaget vid Emmaus

41Gorgias tog med sig 5 000 man och en elittrupp om 1 000 ryttare och lämnade lägret på natten 2för att överrumpla och besegra judarna i deras läger. Folk från borgen visade vägen. 3Judas fick höra om detta och bröt upp med sina kämpar för att slå den kungliga hären vid Emmaus 4medan en del av dess styrkor ännu var borta från lägret. 5När Gorgias kom till Judas läger på natten fann han ingen där. Han började leta efter dem uppe i bergen, eftersom han tänkte att de hade flytt för honom.

6När dagen bröt in visade sig Judas på slätten. Han hade 3 000 man, men sköldar och svärd hade de inte så många som de skulle ha önskat. 7Och de såg att hedningarnas här var stark, väl försedd med rustningar och omgiven av kavalleri, och det var stridsvana krigare. 8Då sade Judas till sina män: »Var inte rädda för att de är så många, tappa inte modet inför deras anlopp! 9Kom ihåg hur våra fäder blev räddade i Röda havet när farao förföljde dem med sin här. 10Nu skall vi ropa till himlen i hopp om att han är oss nådig och kommer ihåg förbundet med våra fäder. Då krossar han hären där borta under vårt anfall i dag, 11och alla hedningar får lära sig att det finns en som befriar och räddar Israel.«

12När fienderna såg dem och märkte att de ryckte fram 13marscherade de ut till strid från lägret. Judas män blåste i trumpeterna. 14Härarna drabbade samman, och hedningarna blev slagna och flydde till slätten, 15men hela eftertruppen blev nerhuggen. De förföljde dem ända till Geser och ut på Idumeens, Ashdods och Jamnias slätter, och omkring 3 000 fiender stupade.

16När Judas och hans här vände tillbaka från förföljandet 17sade han till folket: »Låt er inte lockas av bytet, för vi har ännu en strid framför oss. 18Gorgias är inte långt från oss i bergen med sin här. Nu måste ni hålla stånd mot våra fiender och kämpa mot dem. Sedan kan ni tryggt ta för er av bytet.«

19Judas hade knappt talat färdigt förrän man såg en truppavdelning marschera fram vid bergets fot. 20Men fienderna märkte att de var slagna och att man höll på att bränna lägret, ty röken syntes tydligt och visade vad som hade hänt. 21När de uppfattade detta tappade de modet fullständigt, och då de dessutom fick se Judas här stå stridsberedd på slätten 22flydde de allesammans till Filisteen. 23Judas återvände då för att plundra lägret, och där tog de mängder av guld och silver, blå och röda purpurtyger och andra dyrbarheter. 24På återvägen sjöng de och lovprisade himlen, som tillbörligt är, ty evigt varar hans nåd. 25En stor räddningens dag var detta för Israel.

Segern över Lysias

26De överlevande bland fienderna kom till Lysias och rapporterade allt som hade inträffat. 27När han fick höra det blev han bekymrad och nedslagen över att det inte hade gått som han velat med Israel och över att kungens befallning till honom inte hade blivit utförd.

28Följande år mönstrade han 60 000 elitsoldater och 5 000 ryttare för att slutföra kriget mot Israel. 29De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man. 30När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: »Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare. 31Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare! 32Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag! 33Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!« 34Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.

35När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.

Templet renas och återinvigs

36Men Judas och hans bröder sade: »Nu, när våra fiender är krossade, skall vi gå upp till templet för att rena och återinviga det.«

37Hela hären samlades, och de gick upp till Sionberget. 38Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nerbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna. 39Då rev de sönder sina kläder och brast ut i höga klagorop; de strödde aska över sig 40och föll ner med ansiktet mot marken. Och de blåste i signaltrumpeterna och ropade upp mot himlen.

41Sedan befallde Judas en del av sina män att ta upp strid mot borgens besättning medan han renade templet. 42Han valde ut oförvitliga präster med kärlek till lagen, 43och de renade templet och förde bort de vanhelgande stenarna till en oren plats. 44De rådgjorde om vad de skulle göra med brännofferaltaret som hade blivit skändat 45och kom till det kloka beslutet att riva ner det, för att det inte skulle vittna om skymfen att hedningarna hade vanhelgat det.

De rev alltså ner altaret 46och lade undan stenarna på en lämplig plats på tempelberget, där de skulle ligga tills det kom en profet som kunde ge anvisningar om dem. 47Sedan tog de ohuggna stenar, som lagen föreskriver, och byggde ett nytt altare, likadant som det gamla. 48Och de satte templet i stånd, även tempelhusets inre, och renade gårdarna. 49De gjorde en ny uppsättning av heliga föremål och bar in lampstället, rökelsealtaret och bordet i tempelhuset. 50Sedan brände de rökelse på altaret och tände lamporna på lampstället, så att de spred sitt sken i templet. 51De lade fram bröd på bordet och hängde upp förhängena.

När allt som de skulle göra var färdigt 52steg de upp tidigt på morgonen — det var den tjugofemte dagen i den nionde månaden, dvs. månaden kislev, år 148 — 53och frambar offer enligt lagens föreskrifter på det nybyggda brännofferaltaret. 54Vid den tid på året och på den dag då hedningarna hade skändat det blev det återinvigt, under sång och spel på harpor, lyror och cymbaler. 55Och allt folket föll ner och tillbad och prisade himlen som hade gett dem framgång.

56De firade altarets återinvigning i åtta dagar, bar fram brännoffer under stor glädje och offrade räddnings- och lovsångsoffret. 57De prydde tempelhusets fasad med kransar av guld och med sköldar, och de återställde portarna och sidokamrarna och försåg dem med dörrar. 58Bland folket rådde jublande glädje över att den skymf som hedningarna hade tillfogat dem var utplånad.

59Det bestämdes av Judas och hans bröder och hela Israels församling att dagarna för altarets återinvigning skulle firas med fester och glädje år efter år vid samma tid på året, åtta dagar från den tjugofemte dagen i månaden kislev. 60Vid samma tid byggde de höga murar med kraftiga torn kring Sionberget, för att inte hedningarna skulle kunna komma igen och besudla området som de hade gjort förra gången. 61Judas avdelade en styrka till försvar av platsen, och som skydd för den befäste han också Bet-Sur, för att folket skulle ha en gränsfästning mot Idumeen.

5

Krig med grannfolken i söder och öster

51När grannfolken fick höra att altaret hade blivit uppbyggt och templet återställt i sitt förra skick greps de av våldsam vrede. 2De beslöt att utplåna alla av Jakobs ätt som levde bland dem, och de började sprida död och förintelse bland folket.

3Men Judas drog i krig mot edomeerna vid Akrabattene i Idumeen, eftersom de hade gått i ställning vid gränsen mot Israel. Han tillfogade dem ett stort nederlag, kuvade dem och plundrade dem. 4Han tog också itu med baianiternas förbrytelser. De låg i bakhåll på vägarna och hade blivit ett hot och en fara för folket. 5Han tvingade in dem i deras försvarstorn, där han sedan belägrade dem; så vigde han dem åt förintelse och brände ner tornen med alla som fanns i dem. 6Sedan vände han sig mot ammoniterna på andra sidan, där han mötte en stark och talrik här med Timotheos som anförare. 7Efter en lång rad strider bröts deras motstånd, och han besegrade dem. 8Han erövrade Jaser med underlydande byar och återvände sedan till Judeen.

Förföljda israeliter ber om hjälp

9Men hedningarna i Gilead samlades för att förinta de israeliter som bodde på deras område. Då flydde dessa till fästningen Dathema, 10och de skickade följande brev till Judas och hans bröder: »Hedningarna här omkring har samlats för att förinta oss. 11De står i begrepp att komma hit och erövra fästningen som vi har flytt till. Timotheos för befälet över deras här. 12Kom och rädda oss från dem! Vi har lidit stora förluster. 13Alla våra bröder i Tobias-området är döda; deras hustrur och barn har gjorts till slavar, och deras egendom är bortförd. En avdelning på tusen man har dödats där.«

14Medan man ännu höll på med att läsa brevet kom det andra budbärare från Galileen. De hade rivit sönder sina kläder, och de kom med ett bud av detta innehåll: 15»Från Ptolemais och Tyros och Sidon och hela det hedniska Galileen har folk samlats för att göra slut på oss.«

16När Judas och folket hörde detta samlades de till ett stort möte för att besluta om vad de skulle göra för sina bröder, som var så hårt trängda av fiendernas angrepp. 17Och Judas sade till sin bror Simon: »Välj ut en del av männen och marschera i väg med dem för att rädda dina bröder i Galileen. Jag och min bror Jonatan går mot Gilead.« 18I Judeen lämnade han kvar Josef, Sakarjas son, och Asarja för att leda folket och för att skydda landet med resten av hären. 19»För befälet över folket här«, befallde han dem, »men inlåt er inte i strid med hedningarna förrän vi är tillbaka.« 20Simon tilldelades 3 000 man för att gå mot Galileen, och Judas fick 8 000 man mot Gilead.

Fälttågen i Galileen och Gilead

21Simon marscherade mot Galileen och utkämpade många strider med hedningarna. Han slog dem i grund 22och förföljde dem ända till stadsporten i Ptolemais. Omkring 3 000 man föll på fiendernas sida, och han tog deras egendom som krigsbyte. 23Sedan tog han med sig sina landsmän i Galileen och Arbatta och förde dem under stor glädje till Judeen med deras hustrur och barn och allt vad de ägde.

24Men Judas Mackabaios och hans bror Jonatan gick över Jordan. Efter tre dagsmarscher genom ödemarken 25stötte de på nabateerna, som uppträdde fredligt mot dem och lät dem få veta allt som hade hänt deras bröder i Gilead, 26och att många av dem nu var instängda i Bosra och Bosor, i Alema, Kasfo, Maked och Karnajim, som alla var stora och starkt befästa städer. 27»Också i de andra städerna i Gilead sitter de instängda«, fortsatte de, »och fienderna håller på att ordna sina trupper för att anfalla och inta fästningarna i morgon och för att döda alla dessa människor på en enda dag.«

28Då ändrade Judas genast marschriktning med sin här och slog in på ökenvägen till Bosra. Han erövrade staden, högg ner alla manliga invånare och tog all deras egendom som byte. Sedan brände han ner staden.

29På natten bröt han upp därifrån, och de marscherade fram till fästningen. 30I gryningen fick de syn på en oräknelig mängd folk, som förde fram stegar och belägringsmaskiner för att erövra fästningen; angreppet var redan i full gång. 31När Judas fann att striden hade börjat — larmet från staden steg mot himlen, och man hörde trumpetstötar och höga rop — 32sade han till männen i sin här: »Kämpa i dag för våra bröder!« 33Han ryckte fram i ryggen på fienden med tre kolonner, medan de blåste i trumpeterna och höjde bönerop. 34När det stod klart för Timotheos här att det var Mackabaios som kom flydde de för honom, och han tillfogade dem ett stort nederlag. Omkring 8 000 man stupade på fiendens sida den dagen.

35Sedan vek Judas av mot Maafa, som han anföll och intog. Han dödade alla manliga invånare i staden, plundrade den och brände ner den. 36Därifrån marscherade han vidare mot Kasfo, Maked, Bosor och de andra städerna i Gilead, som han också tog med överrumpling.

37Därefter samlade Timotheos en ny här och slog läger mitt emot Rafon på andra sidan om bäckravinen. 38Judas skickade ut spanare att rekognosera lägret, och de rapporterade till honom att alla hedningar runt Israel hade samlats under Timotheos. »Det är en mycket stor här«, sade de, 39»och han har förstärkt den med arabiska legosoldater. De har gått i ställning på andra sidan bäckravinen och är färdiga att gå till anfall mot dig.«

Judas tågade genast mot dem. 40Men när han och hans här närmade sig ravinen, som var vattenförande, sade Timotheos till officerarna i sin armé: »Om han går över till vår sida först kan vi inte stå emot honom, utan han kommer att vara ohjälpligt överlägsen. 41Men om han inte vågar utan slår läger på andra sidan strömmen skall vi gå över till hans sida, och då får vi övertaget.«

42När Judas nu närmade sig den forsande bäcken placerade han ut härens skrivare vid ravinen och gav dem order att inte låta någon enda man göra halt där: alla måste gå med i anfallet. 43Han gick själv som förste man över till andra sidan, och allt folket följde efter. Hedningarna dukade under för hans angrepp, kastade sina vapen och flydde till helgedomen i Karnajim. 44Men israeliterna erövrade staden och brände ner helgedomen med alla som fanns där. Så besegrades Karnajim; de kunde inte hålla stånd mot Judas.

Israeliterna i Gilead förs till Judeen

45Sedan samlade Judas alla israeliter i Gilead, hög och låg, med deras hustrur och barn och egendom, för att leda hela denna stora skara till Judeen. 46De kom till Efron, en stor och välbefäst stad som låg i deras väg, så att det inte var möjligt att gå runt den på någondera sidan, utan man måste tåga rakt igenom den.

47Invånarna vägrade dem tillträde och blockerade portarna med stenar. 48Då skickade Judas ett fredligt budskap till dem: »Vi skall marschera igenom ert område för att komma till vårt eget land. Ingen skall göra er något ont, vi skall bara ta oss igenom till fots.« Men de ville inte öppna för honom. 49Då lät Judas ge order till hären att var och en skulle gå till anfall där han befann sig. 50Männen i hans armé gick till attack, och han anföll staden hela den dagen och hela natten tills den föll i hans händer. 51Han högg ner alla manliga invånare, jämnade staden med marken, plundrade den och marscherade genom den över de fallnas lik.

52Därefter gick de över Jordan till den stora slätten vid Bet-Shean. 53Under hela marschen hjälpte Judas eftersläntrarna framåt och uppmuntrade folket, ända tills de var framme i Judeen. 54Då gick de upp till Sionberget med jublande glädje och bar fram brännoffer till tack för att de hade fått återvända välbehållna utan att någon enda av dem hade stupat.

Strider i väster och söder

55Medan Judas var i Gilead tillsammans med Jonatan och hans bror Simon var i Galileen utanför Ptolemais, 56kom det bud till befälhavarna i Judeen, Josef, Sakarjas son, och Asarja, om de hjältedåd som de andra hade utfört i kriget. 57De tänkte då att de också skulle vinna ryktbarhet genom att dra ut i krig mot hedningarna i grannskapet. 58De lät order gå ut till den här som stod under deras befäl och marscherade sedan mot Jamnia. 59Men Gorgias och hans män ryckte ut ur staden för att anfalla dem, 60och Josef och Asarja slogs på flykten. De blev förföljda ända till Judeens gräns, och den dagen stupade ungefär 2 000 man av Israels folk. 61Så vållades folket ett stort nederlag därför att dessa två inte hade velat lyda Judas och hans bröder utan trott sig kallade till hjältedåd. 62De tillhörde inte samma släkt som de män i vilkas händer Israels räddning hade lagts.

63Men den store Judas och hans bröder vann lysande ära i hela Israel och bland alla hednafolk dit ryktet om dem nådde fram, 64och man samlades för att hylla dem.

65Judas tågade också ut med sina bröder och angrep edomeerna i landet söderut. Han besegrade Hebron med underlydande byar, rev ner stadens befästningar och satte eld på tornen som omgav den. 66Sedan bröt han upp för att marschera mot Filisteen, och han tågade genom Marisa. 67Den dagen stupade några präster i strid; de ville visa sitt hjältemod och gick obetänksamt ut i striden. 68Men Judas vek av mot Ashdod i Filisteen. Han rev ner altarna där och brände upp folkets gudabilder. Och sedan han plundrat städerna återvände han till Judeen.