Bibel 2000 (B2000)
2

Mattathias och hans söner

21Vid den tiden flyttade Mattathias, son till Johannes, son till Symeon, från Jerusalem och slog sig ner i Modein. Han var präst, av Jojarivs släkt, 2och han hade fem söner: Johannes med tillnamnet Gaddi, 3Simon med tillnamnet Thassi, 4Judas med tillnamnet Mackabaios, 5Elasar med tillnamnet Avaran och Jonatan med tillnamnet Apfus.

6När Mattathias såg det hädiska som pågick i Judeen och i Jerusalem 7sade han:

»Ve mig, varför skulle jag bli född

och behöva se hur mitt folk krossades,

hur den heliga staden förgjordes?

Där satt de i ro, medan hon föll i fiendehand,

medan den heliga platsen föll i främlingars händer.

8Hennes tempel har blivit som en ärelös man,

9de härliga tingen där har förts bort som krigsbyte,

hennes späda barn har dödats på gatorna,

hennes unga män har fallit för fiendens svärd.

10Finns något folk som inte fick sin del av hennes rike,

som inte tog sin lott när hon plundrades?

11Alla smycken har tagits ifrån henne,

den friborna har blivit slavinna.

12Vårt tempel har ödelagts,

det som var vår skönhet och vår ära,

hedningarna har skändat det.

13Vad har vi mera att leva för?«

14Och Mattathias och hans söner rev sönder sina kläder; de klädde sig i säcktyg och gav sig hän åt djup sorg.

Mattathias griper till vapen och flyr

15Kungens män, som skulle tvinga folket till avfall, kom till staden Modein för att invånarna där skulle offra, 16och många israeliter samlades kring dem. Mattathias och hans söner höll sig för sig själva. 17Då vände sig kungens män till Mattathias och sade: »Du är en ansedd ledare och en betydande man här i staden, och du har stöd av söner och bröder. 18Kom fram och bli den förste att lyda kungens förordning, så som alla folk har gjort, också männen i Judeen och de som är kvar i Jerusalem. Då skall du och dina söner utses till kungens vänner, och du och dina söner skall bli hedrade med silver och guld och många andra gåvor.«

19Men Mattathias ropade högt till svar: »Om så vartenda folk under kungens välde lyder honom och har avfallit från sina fäders religion och alla har valt att följa hans påbud, 20så skall jag och mina söner och bröder ändå hålla fast vid våra fäders förbund. 21Aldrig får det ske att vi överger lagen och buden! 22Kungens ord rättar vi oss inte efter, och från vår gudsdyrkan skall vi inte vika, vare sig åt höger eller åt vänster.«

23Just som han sagt detta trädde en judisk man fram i allas åsyn för att offra på altaret i Modein enligt kungens förordning. 24När Mattathias såg det greps han av en helig iver som kom honom att darra i sitt innersta. Lågande av rättfärdig vrede rusade han fram och högg ner mannen invid altaret. 25På samma gång dödade han kungens man som övervakade offrandet, och altaret rev han ner. 26Så värnade han lagen med helig iver, så som Pinechas hade gjort mot Simri, Salus son.

27Och Mattathias ropade högt ut över staden: »Följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen och stöder förbundet!« 28Sedan flydde han med sina söner till bergen och lämnade kvar allt de ägde i staden.

Massakern på sabbaten

29-30Många som längtade efter rättfärdighet och rättvisa drog då ut i öknen med sina barn, sina hustrur och sin boskap för att bosätta sig där, ty det onda hade drabbat dem hårt. 31Det kom bud till kungens män och till trupperna i Jerusalem, Davids stad, att folk som trotsade kungens befallning hade dragit ut till grottorna i ödemarken. 32En stor styrka tog då upp jakten på dem, spårade upp dem och gick i ställning mitt emot dem. Det var på sabbatsdagen de började striden. 33De sade till dem: »Låt det vara nog! Kom ut och gör som kungen har befallt, så skall ni få leva.«

34Israeliterna svarade: »Vi kommer inte ut; vi vill inte följa kungens befallning och vanhelga sabbatsdagen.« 35Då gick kungens trupper omedelbart till anfall. 36Men israeliterna värjde sig inte; de kastade inte en sten och spärrade inte för grottorna. 37»Utan skuld går vi alla i döden«, sade de. »Himmel och jord är våra vittnen på att ni dödar oss mot all rätt.« 38Fienden anföll dem på sabbaten, och de och deras hustrur och barn och boskap blev dödade, upp emot tusen personer.

39När Mattathias och hans vänner fick veta detta sörjde de djupt de döda. 40Och de sade till varandra: »Om vi alla gör som våra bröder och avstår från att kämpa för våra liv och våra lagar mot hedningarna, då kommer de snart att utplåna oss från jordens yta.« 41Den dagen fattade de detta beslut: »Om någon angriper oss på sabbatsdagen skall vi bjuda honom strid, vem han än är. Vi skall inte bli dödade allesammans, så som våra bröder dödades i grottorna.«

Befrielsekampen börjar

42Till dem slöt sig en krets av hasider, Israels starka hjältar, alla hängivna kämpar för lagen. 43Alla andra som var på flykt undan förtrycket anslöt sig också till dem och förstärkte dem. 44Så fick de en härstyrka samlad och kunde vända sin vrede mot syndarna och slå de laglösa med sitt raseri; de som slapp undan måste fly till hedningarna för att rädda livet.

45Mattathias och hans anhängare drog fram över landet och rev ner alla altaren, 46och alla oomskurna pojkar som de fann inom Israels gränser omskar de under tvång. 47De förföljde sina övermodiga fiender och hade stor framgång i allt de gjorde. 48De värnade lagen mot hedningarnas och kungarnas angrepp och bröt udden av syndarens makt.

Mattathias avskedsord

49När Mattathias liv närmade sig slutet sade han till sina söner: »Nu råder övermod och våld; det är en tid av omstörtningar och rasande vrede. 50Mina barn, kämpa nu med iver för lagen och ge era liv för våra fäders förbund. 51Minns de storverk som fäderna utförde i sin tid, och vinn också ni stor ära och evig berömmelse åt er. 52Abraham visade sig ju trogen när han sattes på prov, och därför räknades han som rättfärdig. 53Josef lydde budordet när han var i svårigheter, och han blev herre över Egypten. 54Vår fader Pinechas vann med sin brinnande iver det löftet att hans prästämbete skulle bestå för alltid. 55Josua fullgjorde vad som befalldes och blev domare över Israel. 56Kalev fick genom sitt vittnesbörd inför menigheten en andel av landet. 57David vann genom sin fromhet tronen över ett evigt välde. 58Elia brann av helig iver för lagen och togs därför upp till himlen. 59Hananja, Asarja och Mishael räddades genom sin tro ur lågorna. 60Daniel undkom tack vare sin renhet lejonens gap.

61Så kan ni se i släktled efter släktled att den som bygger sitt hopp på Honom aldrig skall sakna kraft. 62En syndig mans hotelser skall ni inte frukta; hans härlighet skall bli dynga och maskars föda. 63I dag upphöjs han, i morgon finner man honom inte, ty han har vänt åter till jorden, och det är slut med hans planer. 64Mina barn, låt lagen göra er manliga och starka, ty den skall föra er till ära. 65Jag vet att er bror Simon är en rådig man. Honom skall ni alltid lyda, han skall vara en far för er. 66Och Judas Mackabaios har varit en kraftfull kämpe sedan han var ung, han skall bli er befälhavare och föra krig mot hedningarna. 67Samla omkring er alla som följer lagen, och utkräv hämnd åt ert folk. 68Låt vedergällningen drabba hedningarna, och håll fast vid lagens bud.«

69Sedan välsignade han dem, och så förenades han med sina fäder. 70Han dog år 146. Han blev lagd i sina fäders grav i Modein, och hela Israel höll stor dödsklagan över honom.

3

Judas Mackabaios

31Mattathias son Judas, med tillnamnet Mackabaios, framträdde nu i sin fars ställe. 2Han fick stöd av alla sina bröder och av alla sin fars anhängare, och med glatt mod fortsatte de Israels krig.

3Han spred sitt folks berömmelse vida.

En väldig kämpe var han när han klädde sig i rustning

och fäste sina vapen vid bältet.

När han gick fram i strid var hans svärd härens skydd.

4I sina bedrifter liknade han ett lejon,

ett ungt lejon som ryter mot sitt rov.

5Han spårade upp de laglösa och jagade dem,

han kom med eld mot dem som plågade hans folk.

6De laglösa kröp samman i fruktan för honom,

alla de brottsliga fylldes av skräck och förvirring.

Under hans ledning gick befrielsen framåt.

7Han förbittrade livet för många kungar,

men Jakob gladde han med sina dåd.

I evig tid skall hans minne välsignas.

8Han tågade fram genom Judas städer

och rensade landet från gudlösa män;

så vände han vreden från Israel.

9Hans namn blev känt till världens ände:

han samlade dem som dömts till undergång.

De första framgångarna

10Apollonios bådade upp en här av hedningar och en stor styrka från Samarien till strid mot Israel. 11När Judas fick veta det gick han till anfall mot Apollonios, och han besegrade och dödade honom. Manfallet blev stort, och de överlevande flydde. 12Vid plundringen tog Judas Apollonios svärd, som han sedan alltid använde i strid.

13Seron, befälhavaren över den syriska armén, fick höra att Judas hade samlat ett uppbåd av trogna män som höll samman med honom och var beredda för strid. 14Han tänkte då att han skulle vinna ära och berömmelse i hela riket genom att börja krig mot Judas och hans följeslagare som trotsade kungens befallning. 15Han marscherade dit i sin tur och med honom en stark här av gudlösa män, som skulle hjälpa honom att bestraffa israeliterna.

16När han närmade sig stigningen upp mot Bet-Horon gick Judas emot honom med en obetydlig styrka. 17Men då Judas män såg hären rycka fram mot sig sade de till honom: »Hur skall vi med vår lilla styrka kunna uträtta något mot en så stor och stark armé? Ingenting har vi ätit i dag, och vi är alldeles utmattade.« 18Judas svarade: »Det händer lätt att många blir övermannade av några få, och för himlen är det lika lätt att ge räddning genom få som genom många. 19Det är inte antalet soldater som ger seger i strid, utan kraften kommer från himlen. 20De kommer emot oss med övermod och laglöshet utan gräns för att hugga ner oss själva och våra hustrur och barn och sedan ta vår egendom. 21Men vi kämpar för våra liv och för våra seder och lagar. 22Han själv skall krossa dem under vårt angrepp — var inte rädda för dem.«

23Med dessa ord kastade han sig överraskande mot fienderna, och Seron och hans här krossades under angreppet. 24De förföljde honom nerför sluttningen vid Bet-Horon ända ner till slätten; bortåt 800 fiender stupade, och resten flydde till filisteernas land.

25Fruktan för Judas och hans bröder bredde nu ut sig, och skräcken grep hedningarna runt omkring dem. 26Ryktet om honom nådde ända till kungen, och överallt bland folken berättade man om Judas strider.

Motståndarna samlar sina krafter

27När Antiochos fick höra vad som hade hänt greps han av raseri. Han sände ut budbärare och drog samman alla stridskrafter i sitt rike till en ofantlig här. 28Han öppnade sin skattkammare och betalade ut truppernas sold för ett år framåt, och han gav dem order att hålla sig beredda för alla tänkbara uppgifter. 29Men han fann att det hade blivit tomt på pengar i skattkammaren. Skatteinkomsterna från riket hade också sinat till följd av den oenighet och skada han hade ställt till med i landet, när han försökte upplösa lagar och seder som hade bestått sedan urminnes tid. 30Då började han oroa sig för att det skulle gå som mer än en gång förr: att han skulle sakna medel till utgifter och gåvor. Sådana hade han tidigare brukat strö ut med frikostig hand, så att han överträffat alla sina företrädare på tronen. 31Han var alldeles rådvill, men så bestämde han sig för att resa till Persien för att driva in skatterna i provinserna där och på så vis få ihop en stor mängd pengar.

32Han lämnade kvar Lysias, en ansedd medlem av kungahuset, för att sköta styrelsen i området mellan Eufrat och Egypten, 33och för att ta hand om sonen Antiochos uppfostran till dess han själv kom tillbaka. 34Han lät Lysias förfoga över elefanterna och hälften av truppstyrkorna och gav honom förhållningsorder om allt som han ville få uträttat, särskilt beträffande invånarna i Judeen och Jerusalem. 35Mot dem skulle Lysias skicka en här för att krossa Israels makt, förinta dem som ännu fanns kvar i Jerusalem och utplåna minnet av dem från platsen. 36Han skulle låta främlingar bosätta sig i hela deras land och låta stycka upp deras jord. 37Själv tog kungen med sig den återstående hälften av trupperna. Han lämnade sin huvudstad Antiochia — detta var år 147 — gick över Eufrat och marscherade genom de övre provinserna.

Nikanor och Gorgias invaderar Judeen

38Lysias valde ut Ptolemaios, Dorymenes son, samt Nikanor och Gorgias, tre dugliga män som räknades till kungens vänner. 39Han skickade med dem 40 000 man fotfolk och 7 000 ryttare, som skulle falla in i Judeen och förhärja landet enligt kungens order. 40De bröt upp med alla sina trupper och kom till trakten av Emmaus på slätten, där de slog läger. 41När köpmännen i området hörde talas om dem kom de till lägret med väldiga mängder av guld och silver och med fångkedjor för att köpa israeliterna som slavar. Armén förstärktes också med trupper från Syrien och Filisteen.

42Judas och hans bröder märkte att förtrycket hade tilltagit och att trupperna hade slagit läger i deras land, och de fick kännedom om kungens befallningar som innebar att folket skulle utplånas och förintas. 43Då sade de till varandra: »Vi måste rädda vårt folk ur fördärvet och kämpa för vårt folk och för templet.« 44Och alla samlades för att vara stridsberedda under åkallan och bön om nåd och barmhärtighet.

45Jerusalem var som en obebodd öken.

Av dem hon fött fanns ingen kvar i hennes hus.

Den heliga platsen var besudlad,

och borgen hölls av främlingar;

där var ett tillhåll för hedningar.

All glädje var försvunnen från Jakob,

lyra och flöjt hade tystnat.

Israeliternas möte i Mispa

46De samlades och gick till Mispa i närheten av Jerusalem, ty i Mispa hade Israel förr i tiden haft en böneplats. 47Den dagen fastade de, och de svepte sig i säcktyg, strödde aska på huvudet och rev sönder sina kläder. 48De öppnade skriftrullen med lagen för att få den vägledning som hedningarna sökte hos sina avgudabilder. 49De lade fram prästernas ämbetsdräkter, gåvorna av den första skörden och tiondegåvorna och lät de nasirer som hade fullgjort sina löftesdagar ställa sig bredvid. 50Och de ropade högt till himlen: »Vad skall vi göra med dessa män, och vart skall vi föra dem? 51Din heliga plats är ju besudlad och skändad, och dina präster lever i sorg och förnedring. 52Och nu har hedningarna förenat sig mot oss för att göra slut på oss; du vet vad de tänker göra med oss. 53Hur skall vi kunna stå emot deras angrepp om inte du hjälper oss?« 54Och de blåste i trumpeterna, och ropen skallade.

55Därefter utsåg Judas officerare åt folket, som skulle föra befäl över tusen, hundra, femtio och tio man. 56Till dem som var upptagna med husbyggen, giftermål eller vinplantering, liksom till de räddhågade, sade han att de skulle gå hem var och en till sitt, som lagen föreskriver.

57Sedan bröt hären upp och gick i ställning söder om Emmaus. 58Där sade Judas: »Fäst upp era kläder, ta mod till er och gör er redo för i morgon. Då skall vi strida mot dessa hedningar som har förenat sig mot oss för att förinta oss och vårt tempel. 59Ty det är bättre för oss att dö i striden än att se på när olyckan drabbar vårt folk och templet. 60Som himlen vill, så låter han det ske.«

4

Slaget vid Emmaus

41Gorgias tog med sig 5 000 man och en elittrupp om 1 000 ryttare och lämnade lägret på natten 2för att överrumpla och besegra judarna i deras läger. Folk från borgen visade vägen. 3Judas fick höra om detta och bröt upp med sina kämpar för att slå den kungliga hären vid Emmaus 4medan en del av dess styrkor ännu var borta från lägret. 5När Gorgias kom till Judas läger på natten fann han ingen där. Han började leta efter dem uppe i bergen, eftersom han tänkte att de hade flytt för honom.

6När dagen bröt in visade sig Judas på slätten. Han hade 3 000 man, men sköldar och svärd hade de inte så många som de skulle ha önskat. 7Och de såg att hedningarnas här var stark, väl försedd med rustningar och omgiven av kavalleri, och det var stridsvana krigare. 8Då sade Judas till sina män: »Var inte rädda för att de är så många, tappa inte modet inför deras anlopp! 9Kom ihåg hur våra fäder blev räddade i Röda havet när farao förföljde dem med sin här. 10Nu skall vi ropa till himlen i hopp om att han är oss nådig och kommer ihåg förbundet med våra fäder. Då krossar han hären där borta under vårt anfall i dag, 11och alla hedningar får lära sig att det finns en som befriar och räddar Israel.«

12När fienderna såg dem och märkte att de ryckte fram 13marscherade de ut till strid från lägret. Judas män blåste i trumpeterna. 14Härarna drabbade samman, och hedningarna blev slagna och flydde till slätten, 15men hela eftertruppen blev nerhuggen. De förföljde dem ända till Geser och ut på Idumeens, Ashdods och Jamnias slätter, och omkring 3 000 fiender stupade.

16När Judas och hans här vände tillbaka från förföljandet 17sade han till folket: »Låt er inte lockas av bytet, för vi har ännu en strid framför oss. 18Gorgias är inte långt från oss i bergen med sin här. Nu måste ni hålla stånd mot våra fiender och kämpa mot dem. Sedan kan ni tryggt ta för er av bytet.«

19Judas hade knappt talat färdigt förrän man såg en truppavdelning marschera fram vid bergets fot. 20Men fienderna märkte att de var slagna och att man höll på att bränna lägret, ty röken syntes tydligt och visade vad som hade hänt. 21När de uppfattade detta tappade de modet fullständigt, och då de dessutom fick se Judas här stå stridsberedd på slätten 22flydde de allesammans till Filisteen. 23Judas återvände då för att plundra lägret, och där tog de mängder av guld och silver, blå och röda purpurtyger och andra dyrbarheter. 24På återvägen sjöng de och lovprisade himlen, som tillbörligt är, ty evigt varar hans nåd. 25En stor räddningens dag var detta för Israel.

Segern över Lysias

26De överlevande bland fienderna kom till Lysias och rapporterade allt som hade inträffat. 27När han fick höra det blev han bekymrad och nedslagen över att det inte hade gått som han velat med Israel och över att kungens befallning till honom inte hade blivit utförd.

28Följande år mönstrade han 60 000 elitsoldater och 5 000 ryttare för att slutföra kriget mot Israel. 29De föll in i Idumeen och slog läger vid Bet-Sur, och Judas kom emot dem med 10 000 man. 30När han såg hur stark fiendehären var bad han denna bön: »Välsignad är du, Israels räddare, du som med din tjänare Davids hand gjorde jättens anfall om intet och som utlämnade filisteernas här åt Jonatan, Sauls son, och åt hans väpnare. 31Låt nu ditt folk Israel övervinna denna här, så att den drar skam över sig trots all sin styrka och sina ryttare! 32Gör dem fega, förlama deras mod och kraft, låt dem drabbas av ett förödande nederlag! 33Slå ner dem med hjälp av dem som älskar dig och deras svärd, och låt alla dem som känner ditt namn få prisa och lovsjunga dig!« 34Sedan drabbade de samman, och bortåt 5 000 man i Lysias här stupade och föll under Israels anfall.

35När Lysias såg hur hans egen här hade drivits tillbaka och märkte vilket mod som fanns på Judas sida och hur fast beslutna israeliterna var att leva eller dö med ära, tågade han tillbaka till Antiochia. Sedan värvade han legotrupper för att kunna återvända till Judeen med en ännu större härsmakt.

Templet renas och återinvigs

36Men Judas och hans bröder sade: »Nu, när våra fiender är krossade, skall vi gå upp till templet för att rena och återinviga det.«

37Hela hären samlades, och de gick upp till Sionberget. 38Där fann de templet övergivet, altaret skändat och portarna nerbrända; på gårdarna växte riset som i en snårskog eller på en bergskulle, och prästernas sidokammare var nedrivna. 39Då rev de sönder sina kläder och brast ut i höga klagorop; de strödde aska över sig 40och föll ner med ansiktet mot marken. Och de blåste i signaltrumpeterna och ropade upp mot himlen.

41Sedan befallde Judas en del av sina män att ta upp strid mot borgens besättning medan han renade templet. 42Han valde ut oförvitliga präster med kärlek till lagen, 43och de renade templet och förde bort de vanhelgande stenarna till en oren plats. 44De rådgjorde om vad de skulle göra med brännofferaltaret som hade blivit skändat 45och kom till det kloka beslutet att riva ner det, för att det inte skulle vittna om skymfen att hedningarna hade vanhelgat det.

De rev alltså ner altaret 46och lade undan stenarna på en lämplig plats på tempelberget, där de skulle ligga tills det kom en profet som kunde ge anvisningar om dem. 47Sedan tog de ohuggna stenar, som lagen föreskriver, och byggde ett nytt altare, likadant som det gamla. 48Och de satte templet i stånd, även tempelhusets inre, och renade gårdarna. 49De gjorde en ny uppsättning av heliga föremål och bar in lampstället, rökelsealtaret och bordet i tempelhuset. 50Sedan brände de rökelse på altaret och tände lamporna på lampstället, så att de spred sitt sken i templet. 51De lade fram bröd på bordet och hängde upp förhängena.

När allt som de skulle göra var färdigt 52steg de upp tidigt på morgonen — det var den tjugofemte dagen i den nionde månaden, dvs. månaden kislev, år 148 — 53och frambar offer enligt lagens föreskrifter på det nybyggda brännofferaltaret. 54Vid den tid på året och på den dag då hedningarna hade skändat det blev det återinvigt, under sång och spel på harpor, lyror och cymbaler. 55Och allt folket föll ner och tillbad och prisade himlen som hade gett dem framgång.

56De firade altarets återinvigning i åtta dagar, bar fram brännoffer under stor glädje och offrade räddnings- och lovsångsoffret. 57De prydde tempelhusets fasad med kransar av guld och med sköldar, och de återställde portarna och sidokamrarna och försåg dem med dörrar. 58Bland folket rådde jublande glädje över att den skymf som hedningarna hade tillfogat dem var utplånad.

59Det bestämdes av Judas och hans bröder och hela Israels församling att dagarna för altarets återinvigning skulle firas med fester och glädje år efter år vid samma tid på året, åtta dagar från den tjugofemte dagen i månaden kislev. 60Vid samma tid byggde de höga murar med kraftiga torn kring Sionberget, för att inte hedningarna skulle kunna komma igen och besudla området som de hade gjort förra gången. 61Judas avdelade en styrka till försvar av platsen, och som skydd för den befäste han också Bet-Sur, för att folket skulle ha en gränsfästning mot Idumeen.