Bibel 2000 (B2000)
14

Demetrios blir krigsfånge

141År 172 samlade kung Demetrios sina trupper och tågade till Medien för att skaffa förstärkningar inför kriget mot Tryfon. 2Men när Arsakes, kungen av Persien och Medien, fick höra att Demetrios hade trängt in på hans område skickade han ut en av sina generaler med order att ta honom levande till fånga. 3Generalen drog i fält, slog Demetrios här, grep honom och förde honom till Arsakes, som satte honom i fängelse.

Lovprisning av Simon

4Sedan hade landet fred så länge Simon levde.

Han verkade för folkets välfärd,

hans makt och ära var dem till glädje

under hela hans levnads tid.

5Hans ära ökades då han vann Joppe;

därmed fick han en hamn

och öppnade en port för öarna i havet.

6Han utbredde sitt folks välde

och befäste sin makt över landet.

7Han förde hem många ur fångenskapen.

Han blev herre över Geser och Bet-Sur

och över Jerusalems borg;

han röjde bort allt orent ur den.

Ingen bjöd honom längre motstånd.

8Folket kunde ostört bruka sin jord,

jorden gav sin gröda,

och träden på fälten bar frukt.

9Gamla män satt på gatorna,

man samrådde om allas bästa,

och de unga klädde sig i ärofull krigarskrud.

10Städerna försåg han med livsmedel,

och han rustade dem med starka befästningsverk,

tills ryktet om hans storhet nådde världens ände.

11Han skapade fred i landet,

och glädjen var stor i Israel.

12Var och en satt under sin vinstock och sitt fikonträd,

och det fanns ingen som kunde skrämma dem.

13Ingen anföll dem längre i landet;

kungarnas makt knäcktes vid den tiden.

14Han gav styrka åt alla de ringa i sitt folk;

han höll sig noga till lagen

och utrotade alla laglösa och onda.

15Han förhöjde templets härlighet,

han ökade mängden av heliga föremål.

Fördragen med Rom och Sparta förnyas

16Nyheten om Jonatans död blev känd i Rom liksom i Sparta och väckte stor sorg. 17Men när romarna fick höra att hans bror Simon hade efterträtt honom som överstepräst och hade ett fast grepp om landet och städerna där, 18skrev de till honom på koppartavlor för att förnya det fördrag om vänskap och bistånd som de hade slutit med hans bröder Judas och Jonatan. 19Och deras budskap lästes upp inför folkförsamlingen i Jerusalem.

20Här följer en avskrift av det brev som spartanerna skickade:

»De styrande och medborgarna i Sparta hälsar översteprästen Simon, de äldste och prästerna samt hela det judiska folket, som är våra bröder. 21De sändebud som ni skickat till vårt folk har berättat för oss om er ära och berömmelse, och deras besök har berett oss glädje. 22Deras ärende har protokollförts på följande sätt bland folkets beslut:

Noumenios, Antiochos son, och Antipatros, Jasons son, har kommit till oss som sändebud från judarna för att förnya deras vänskap med oss. 23Folket beslöt att ge dessa män ett glansfullt mottagande och att arkivera en avskrift av deras budskap bland de offentliga handlingarna för att bevara minnet av händelserna åt det spartanska folket.

En avskrift av detta beslut tillställs härmed översteprästen Simon.«

24Därefter skickade Simon Noumenios till Rom med en stor guldsköld som vägde 1 000 minor för att bekräfta förbundet med romarna.

Simon belönas av folket

25När folket fick höra allt detta sade de: »Hur skall vi visa vår tacksamhet mot Simon och hans söner? 26Med sina bröder och hela sin fars familj har han ju stått fast och kämpat mot Israels fiender tills de fördrivits, och de har tryggat folkets frihet.« De gjorde en inskrift på koppartavlor och satte upp dem på stenar som de reste på Sionberget. 27Här följer en avskrift av texten:

»Den artonde dagen i månaden elul år 172, det tredje året av den store översteprästen Simons tid som saramel, 28hölls ett stort möte med prästerna, folket, nationens ledare och de äldste i landet, varvid följande kungjordes för oss:

29Landet har ofta utsatts för krig, men Simon, Mattathias son av Jojarivs släkt, och hans bröder har utan tanke på egen säkerhet tagit upp kampen mot sitt folks motståndare för att återupprätta templet och lagen, och de har vunnit ära och berömmelse åt sitt folk. 30Jonatan samlade sina landsmän och blev deras överstepräst. Men sedan han förenats med sina fäder 31strävade fienderna efter att tränga in i landet för att ödelägga det och förgripa sig på templet. 32Då trädde Simon fram som sitt folks förkämpe. Han gav ut stora summor av egna medel för att förse sitt folks krigare med vapen; han sörjde också för deras uppehälle. 33Han befäste städerna i Judeen och särskilt Bet-Sur vid Judeens gräns, där fiendens vapen förut hade härskat. Dit förlade han en judisk besättning. 34Han befäste också Joppe vid havet och Geser vid Ashdods gräns, där fienderna förut hade hållit till. Han lät judar bosätta sig i Geser, och allt som behövdes för deras välfärd skaffade han dit. 35När Simons landsmän såg hans trofasthet och hans beslutsamma strävan att vinna ära åt sitt folk, gjorde de honom till sin ledare och överstepräst som tack för allt han hade gjort och för den rättrådighet och trofasthet som han ständigt hade visat gentemot sitt folk: på allt sätt hade han strävat efter att höja dem till storhet.

36Vid den tiden lyckades det att under hans ledning driva ut hedningarna ur landet, också dem som höll till i Davids stad i Jerusalem, där de hade anlagt en borg åt sig. Från den gav de sig ideligen ut och besudlade området kring templet, så att dess renhet blev fläckad. 37Men Simon lät judiska män flytta in i borgen och befäste den, så att den blev ett skydd för landet och staden, och Jerusalems murar gjorde han högre. 38Kung Demetrios erkände honom till följd av detta som överstepräst, 39upptog honom bland kungens vänner och gav honom storslagna hedersbetygelser. 40Han hade nämligen hört att romarna förklarat judarna för sina vänner, bundsförvanter och bröder och att de hade gett Simons sändebud ett ståtligt mottagande.

41Av sagda skäl har judarna och deras präster beslutat att Simon skall vara deras ledare och överstepräst för all framtid till dess en äkta profet framträder, 42och att han skall föra det militära befälet över dem, med befogenhet att själv tillsätta folk för uppsikt över gemensamma arbeten, över landet, över vapnen och fästningarna. 43Han skall också ha ansvar för templet. Alla skall lyda honom; alla kontrakt som skrivs i landet skall dateras från hans upphöjelse, och han skall bära purpurmantel och guldsmycke. 44Ingen bland folket eller prästerna har rätt att upphäva någon av dessa bestämmelser, inte heller att klandra något av Simons beslut, att sammankalla något möte någonstans i landet utan hans tillåtelse eller att klä sig i purpurmantel och bära guldspänne. 45Den som överträder eller upphäver någon av dessa bestämmelser kommer att straffas. 46Hela folket har fattat beslutet att ge Simon de rättigheter som nu uppräknats. 47Simon har accepterat beslutet och åtagit sig att tjänstgöra som överstepräst, att vara överbefälhavare och regent över judarna och deras präster och att ansvara för alla deras angelägenheter.

48Vidare har bestämts att denna text skall graveras på koppartavlor, att dessa skall sättas upp på en väl synlig plats inom tempelområdet 49och att avskrifter skall placeras i skattkammaren för Simons och hans söners räkning.«