Bibel 2000 (B2000)
13

Simon efterträder Jonatan

131Simon fick höra att Tryfon hade samlat en stor här för att komma och ödelägga Judeen. 2Och då han märkte hur förskrämt och ängsligt folket var for han till Jerusalem och samlade sina landsmän 3för att inge dem mod. Han sade till dem: »Ni känner själva till allt det som jag och mina bröder och hela min fars familj har gjort för lagen och templet; ni vet vilka strider och svårigheter vi har utstått. 4Så har också alla mina bröder dött för Israel, och jag är den ende som finns kvar. 5Men aldrig någonsin skall det ske att jag sparar mitt liv i nödens stund — jag är ju inte förmer än mina bröder. 6Nej, jag skall sannerligen kämpa för mitt folks rätt och för templet och för era hustrur och barn, ty alla hednafolken hatar oss och har gaddat sig samman för att utrota oss.«

7Så snart folket hörde dessa ord tändes deras mod på nytt, 8och de ropade högt till svar: »Du är vår anförare, så som Judas och din bror Jonatan var. 9Fortsätt vår kamp, så skall vi göra allt vad du säger till oss!« 10Då samlade Simon alla de vapenföra männen, och han lät snabbt fullborda Jerusalems murar, så att staden fick starkt skydd på alla sidor. 11Han skickade också Jonatan, Absaloms son, i spetsen för en betydande här till Joppe. Jonatan lät utrymma staden och stannade kvar där.

Jonatans död och begravning

12Tryfon bröt upp från Ptolemais med en stor här för att invadera Judeen, och han förde Jonatan med sig som fånge. 13Simon slog läger vid Hadid med slätten framför sig. 14När Tryfon fick klart för sig att Simon hade efterträtt sin bror Jonatan och höll på att gå till anfall mot honom själv, skickade han budbärare till honom med följande meddelande: 15»Det är för en skuld till statskassan vi håller din bror Jonatan fången, pengar som han är skyldig kungen för de ämbeten han har innehaft. 16Skicka därför 100 talenter silver och lämna två av hans söner som gisslan, så att han inte gör uppror mot oss så snart han har sluppit loss. Då skall vi släppa honom.«

17Simon insåg att detta inte var ärligt menat, men han lät ändå hämta pengarna och pojkarna för att inte väcka fiendskap mot sig bland folket, 18som skulle kunna säga att Jonatan dött därför att han inte hade skickat pengarna och pojkarna. 19Han skickade alltså Jonatans söner och de 100 talenterna, men Tryfon svek sitt ord och släppte inte Jonatan.

20Efter detta närmade sig Tryfon för att tränga in i landet och ödelägga det. Han tog omvägen över Adora med sina trupper, men Simon ledde sin här emot honom överallt där han försökte komma fram. 21Borgens besättning skickade budbärare till Tryfon och försökte få honom att skyndsamt marschera till dem genom öknen och förse dem med livsmedel. 22Tryfon satte då hela sitt kavalleri i marschberedskap, men den natten snöade det så våldsamt att han inte kunde komma fram för snöns skull. I stället satte han sig i rörelse mot Gilead. 23När han närmade sig Baskama lät han döda Jonatan, som också blev begravd där. 24Därefter gav sig Tryfon på hemväg och tågade bort mot sitt eget land.

25Simon lät hämta sin bror Jonatans stoft och begravde honom i hans fädernestad Modein. 26Hela Israel höll stor dödsklagan över honom och sörjde honom under lång tid. 27Över sin fars och sina bröders grav byggde Simon ett monument så högt att det syntes vida omkring, klätt med polerad sten på både framsidan och baksidan. 28Han lät resa sju pyramider intill varandra till sin fars, sin mors och sina fyra bröders ära, 29och han gav dem en konstfull inramning genom att omge dem med höga kolonner. På kolonnerna lät han avbilda troféer till ett odödligt äreminne, och bredvid troféerna utfördes reliefer av fartyg, som alla sjöfarande skulle kunna beundra. 30Detta gravmonument lät han bygga i Modein, och det finns kvar ännu i dag.

Demetrios sluter fred med Simon

31Tryfon handlade svekfullt mot den unge kung Antiochos: han dödade honom, 32övertog hans kungavälde och satte Asiens krona på sitt huvud. Och han vållade landet svår plåga.

33Men Simon satte Judeens befästa städer i stånd och omgav dem med höga torn, starka murar och bomförsedda portar. Han lade också upp livsmedelslager i fästningarna. 34Sedan valde Simon ut några män som han skickade till kung Demetrios för att utverka lättnader för landet, ty vad Tryfon höll på med var rent röveri. 35Kung Demetrios skrev ett svar till Simon med följande innehåll och sände detta brev till honom:

36»Kung Demetrios hälsar översteprästen och kungavännen Simon samt judarnas äldste och det judiska folket. 37Vi har tagit emot guldkransen och palmbladet som ni skickade, och vi är beredda att ingå en slutgiltig fred med er och att ge skriftliga anvisningar till våra ämbetsmän om skattebefrielser för er. 38Allt det vi förut förordnat rörande er står fast, och fästningarna som ni har uppfört skall stanna i er ägo. 39Vidare efterskänker vi alla påföljder för försummelser och felsteg fram till denna dag, liksom den kransskatt ni hittills varit skyldiga oss. All uppbörd av andra avgifter som kan ha indrivits i Jerusalem skall också upphöra. 40Om några bland er är lämpade att ingå i vår livvakt skall de få inträda i sådan tjänst. Må fred råda mellan oss.«

41År 170 befriades Israel från hedningarnas ok, 42och i sina kontrakt och affärshandlingar började folket skriva: »Under Simons första år som överstepräst, fältherre och judarnas ledare.«

Simon intar Geser och borgen i Jerusalem

43Vid den tiden gick Simon till angrepp mot Geser och omringade det med sina trupper. Han lät tillverka ett rörligt belägringstorn; man förde fram det mot staden, slog en bräsch i ett av tornen och intog det. 44Manskapet i belägringstornet rusade in i staden, där det blev stor förvirring. 45Invånarna och deras hustrur och barn rev sönder sina kläder och sprang upp på muren, där de med höga rop bad Simon om fred. 46»Behandla oss inte som vår ondska förtjänar«, ropade de, »utan som din barmhärtighet bjuder!« 47Simon gick då med på en uppgörelse och inställde fientligheterna mot dem. Men han lät dem utrymma staden och renade de hus där avgudabilderna fanns. Sedan höll han sitt intåg under psalmer och lovsånger. 48Han röjde ut allt orent ur staden och gav den en befolkning av män som följde lagen. Han förstärkte också befästningarna och byggde ett residens åt sig själv där.

49Männen på borgen i Jerusalem var nu avskurna från all samfärdsel med landet och från alla möjligheter att köpa och sälja. De började svälta, och åtskilliga av dem dog av hunger. 50De bönföll Simon om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma borgen och renade den från allt som besudlade den. 51Simons folk tågade in i den på den tjugotredje dagen i andra månaden år 171 under jublande tacksägelse, med palmkvistar, med lyror, cymbaler och harpor, under psalmer och lovsånger. En svår fiende hade krossats och fördrivits från Israel. 52Simon förordnade att den dagen skulle bli en årlig glädjedag. Han förstärkte sedan befästningarna kring tempelberget intill borgen, och han residerade där med sin familj.

53Simon såg nu att hans son Johannes hade blivit en man. Han gjorde honom till befälhavare över hela armén. Johannes residerade i Geser.

14

Demetrios blir krigsfånge

141År 172 samlade kung Demetrios sina trupper och tågade till Medien för att skaffa förstärkningar inför kriget mot Tryfon. 2Men när Arsakes, kungen av Persien och Medien, fick höra att Demetrios hade trängt in på hans område skickade han ut en av sina generaler med order att ta honom levande till fånga. 3Generalen drog i fält, slog Demetrios här, grep honom och förde honom till Arsakes, som satte honom i fängelse.

Lovprisning av Simon

4Sedan hade landet fred så länge Simon levde.

Han verkade för folkets välfärd,

hans makt och ära var dem till glädje

under hela hans levnads tid.

5Hans ära ökades då han vann Joppe;

därmed fick han en hamn

och öppnade en port för öarna i havet.

6Han utbredde sitt folks välde

och befäste sin makt över landet.

7Han förde hem många ur fångenskapen.

Han blev herre över Geser och Bet-Sur

och över Jerusalems borg;

han röjde bort allt orent ur den.

Ingen bjöd honom längre motstånd.

8Folket kunde ostört bruka sin jord,

jorden gav sin gröda,

och träden på fälten bar frukt.

9Gamla män satt på gatorna,

man samrådde om allas bästa,

och de unga klädde sig i ärofull krigarskrud.

10Städerna försåg han med livsmedel,

och han rustade dem med starka befästningsverk,

tills ryktet om hans storhet nådde världens ände.

11Han skapade fred i landet,

och glädjen var stor i Israel.

12Var och en satt under sin vinstock och sitt fikonträd,

och det fanns ingen som kunde skrämma dem.

13Ingen anföll dem längre i landet;

kungarnas makt knäcktes vid den tiden.

14Han gav styrka åt alla de ringa i sitt folk;

han höll sig noga till lagen

och utrotade alla laglösa och onda.

15Han förhöjde templets härlighet,

han ökade mängden av heliga föremål.

Fördragen med Rom och Sparta förnyas

16Nyheten om Jonatans död blev känd i Rom liksom i Sparta och väckte stor sorg. 17Men när romarna fick höra att hans bror Simon hade efterträtt honom som överstepräst och hade ett fast grepp om landet och städerna där, 18skrev de till honom på koppartavlor för att förnya det fördrag om vänskap och bistånd som de hade slutit med hans bröder Judas och Jonatan. 19Och deras budskap lästes upp inför folkförsamlingen i Jerusalem.

20Här följer en avskrift av det brev som spartanerna skickade:

»De styrande och medborgarna i Sparta hälsar översteprästen Simon, de äldste och prästerna samt hela det judiska folket, som är våra bröder. 21De sändebud som ni skickat till vårt folk har berättat för oss om er ära och berömmelse, och deras besök har berett oss glädje. 22Deras ärende har protokollförts på följande sätt bland folkets beslut:

Noumenios, Antiochos son, och Antipatros, Jasons son, har kommit till oss som sändebud från judarna för att förnya deras vänskap med oss. 23Folket beslöt att ge dessa män ett glansfullt mottagande och att arkivera en avskrift av deras budskap bland de offentliga handlingarna för att bevara minnet av händelserna åt det spartanska folket.

En avskrift av detta beslut tillställs härmed översteprästen Simon.«

24Därefter skickade Simon Noumenios till Rom med en stor guldsköld som vägde 1 000 minor för att bekräfta förbundet med romarna.

Simon belönas av folket

25När folket fick höra allt detta sade de: »Hur skall vi visa vår tacksamhet mot Simon och hans söner? 26Med sina bröder och hela sin fars familj har han ju stått fast och kämpat mot Israels fiender tills de fördrivits, och de har tryggat folkets frihet.« De gjorde en inskrift på koppartavlor och satte upp dem på stenar som de reste på Sionberget. 27Här följer en avskrift av texten:

»Den artonde dagen i månaden elul år 172, det tredje året av den store översteprästen Simons tid som saramel, 28hölls ett stort möte med prästerna, folket, nationens ledare och de äldste i landet, varvid följande kungjordes för oss:

29Landet har ofta utsatts för krig, men Simon, Mattathias son av Jojarivs släkt, och hans bröder har utan tanke på egen säkerhet tagit upp kampen mot sitt folks motståndare för att återupprätta templet och lagen, och de har vunnit ära och berömmelse åt sitt folk. 30Jonatan samlade sina landsmän och blev deras överstepräst. Men sedan han förenats med sina fäder 31strävade fienderna efter att tränga in i landet för att ödelägga det och förgripa sig på templet. 32Då trädde Simon fram som sitt folks förkämpe. Han gav ut stora summor av egna medel för att förse sitt folks krigare med vapen; han sörjde också för deras uppehälle. 33Han befäste städerna i Judeen och särskilt Bet-Sur vid Judeens gräns, där fiendens vapen förut hade härskat. Dit förlade han en judisk besättning. 34Han befäste också Joppe vid havet och Geser vid Ashdods gräns, där fienderna förut hade hållit till. Han lät judar bosätta sig i Geser, och allt som behövdes för deras välfärd skaffade han dit. 35När Simons landsmän såg hans trofasthet och hans beslutsamma strävan att vinna ära åt sitt folk, gjorde de honom till sin ledare och överstepräst som tack för allt han hade gjort och för den rättrådighet och trofasthet som han ständigt hade visat gentemot sitt folk: på allt sätt hade han strävat efter att höja dem till storhet.

36Vid den tiden lyckades det att under hans ledning driva ut hedningarna ur landet, också dem som höll till i Davids stad i Jerusalem, där de hade anlagt en borg åt sig. Från den gav de sig ideligen ut och besudlade området kring templet, så att dess renhet blev fläckad. 37Men Simon lät judiska män flytta in i borgen och befäste den, så att den blev ett skydd för landet och staden, och Jerusalems murar gjorde han högre. 38Kung Demetrios erkände honom till följd av detta som överstepräst, 39upptog honom bland kungens vänner och gav honom storslagna hedersbetygelser. 40Han hade nämligen hört att romarna förklarat judarna för sina vänner, bundsförvanter och bröder och att de hade gett Simons sändebud ett ståtligt mottagande.

41Av sagda skäl har judarna och deras präster beslutat att Simon skall vara deras ledare och överstepräst för all framtid till dess en äkta profet framträder, 42och att han skall föra det militära befälet över dem, med befogenhet att själv tillsätta folk för uppsikt över gemensamma arbeten, över landet, över vapnen och fästningarna. 43Han skall också ha ansvar för templet. Alla skall lyda honom; alla kontrakt som skrivs i landet skall dateras från hans upphöjelse, och han skall bära purpurmantel och guldsmycke. 44Ingen bland folket eller prästerna har rätt att upphäva någon av dessa bestämmelser, inte heller att klandra något av Simons beslut, att sammankalla något möte någonstans i landet utan hans tillåtelse eller att klä sig i purpurmantel och bära guldspänne. 45Den som överträder eller upphäver någon av dessa bestämmelser kommer att straffas. 46Hela folket har fattat beslutet att ge Simon de rättigheter som nu uppräknats. 47Simon har accepterat beslutet och åtagit sig att tjänstgöra som överstepräst, att vara överbefälhavare och regent över judarna och deras präster och att ansvara för alla deras angelägenheter.

48Vidare har bestämts att denna text skall graveras på koppartavlor, att dessa skall sättas upp på en väl synlig plats inom tempelområdet 49och att avskrifter skall placeras i skattkammaren för Simons och hans söners räkning.«

15

Antiochos VII ingriper mot Tryfon

151Kung Demetrios son Antiochos skickade ett brev från öarna i havet till Simon, judarnas överstepräst och regent, och till hela folket. 2Det hade följande innehåll:

»Kung Antiochos hälsar översteprästen och regenten Simon samt det judiska folket. 3Några förrädare har bemäktigat sig våra fäders rike, men då jag avser att återta riket för att återställa det tidigare tillståndet där, har jag värvat en stor mängd trupper och låtit bygga krigsfartyg. 4Jag står i begrepp att landstiga och ämnar sedan spåra upp och straffa dem som har förhärjat vårt land och ödelagt många städer i mitt rike.

5Därför ger jag dig nu bekräftelse på alla de skattelindringar som mina företrädare på tronen har beviljat dig och på alla andra förmåner som de har låtit dig få. 6Jag ger dig tillstånd att prägla eget mynt till betalningsmedel i ditt land 7och förklarar Jerusalem och templet för oberoende. Alla vapen som du har låtit tillverka och de fästningar som du har uppfört och nu innehar skall stanna i din ägo. 8Alla dina skulder till kungen och alla framtida kungliga fordringar på dig efterskänks från denna stund för all framtid. 9Och när vi har återupprättat vårt kungavälde skall vi höja dig, ditt folk och templet till en sådan storhet att er berömmelse når ut över hela jorden.«

10År 174 landsteg Antiochos på sina fäders jord, och alla trupperna gick över till honom, så att bara ett fåtal stannade på Tryfons sida. 11Tryfon förföljdes nu av Antiochos och tog sin tillflykt till Dor vid havet, 12ty han insåg att hans läge var hopplöst då hans trupper hade övergett honom. 13Antiochos kom och slog läger vid Dor med 120 000 soldater och 8 000 ryttare. 14Han inneslöt staden i en omringning som fullbordades av fartygen från havssidan, och han ansatte staden så hårt från både land och hav att ingen gavs möjlighet att komma vare sig ut eller in.

Romarna ger skyddsbrev åt judarna

15Noumenios och hans följeslagare återvände från Rom med brev av följande lydelse till de olika kungarna och länderna:

16»Den romerske konsuln Lucius hälsar kung Ptolemaios. 17Vi har haft besök av judarnas sändebud, våra vänner och bundsförvanter, som kom för att förnya det gamla fördraget om vänskap och bistånd på uppdrag av översteprästen Simon och det judiska folket. 18De medförde en guldsköld värd 1 000 minor. 19Vi beslöt därför att skriva till de olika kungarna och länderna och uppmana dem att inte försöka skada judarna eller angripa dem, deras städer och deras land eller ge väpnad hjälp åt sådana som för krig mot dem. 20Vidare har vi beslutat att ta emot skölden av dem. 21Om nu några förbrytare har sökt sig till er som flyktingar från deras land, uppmanar vi er att utlämna dem åt översteprästen Simon, så att han kan straffa dem efter landets lag.«

22På samma sätt skrev Lucius till kung Demetrios, till Attalos, Ariarathes och Arsakes, 23och till alla de olika länderna: till Sampsame och till spartanerna, till Delos, Myndos, Sikyon, Karien, Samos, Pamfylien, Lykien, Halikarnassos, Rhodos, Faselis, Kos, Side, Arados, Gortyn, Knidos, Cypern och Kyrene. 24Avskrifter sändes till översteprästen Simon.

Antiochos VII bryter med Simon

25Kung Antiochos, som börjat ansätta Dor från förstaden, ryckte hela tiden fram med sina styrkor. Han tillverkade belägringsmaskiner och avskar Tryfon från alla förbindelser med omvärlden. 26Simon skickade honom 2 000 elitsoldater till hjälp i striden och dessutom silver och guld och åtskillig utrustning. 27Men Antiochos ville inte ta emot detta. I stället bröt han alla överenskommelser han förut gjort med Simon och blev hans fiende. 28Han skickade Athenobios, en av sina vänner, till honom som förhandlare med följande budskap:

»Ni håller Joppe, Geser och borgen i Jerusalem besatta, städer som tillhör mitt rike. 29Ni har förhärjat deras områden och varit en stor plåga för landet, och ni har lagt under er många distrikt som tillhör mitt rike. 30Återlämna nu de städer som ni har intagit, och betala skatterna för de distrikt som ni har lagt under er utanför Judeens gränser! 31Vill ni inte detta, så betala i stället 500 talenter silver, och dessutom 500 talenter för de skador ni har vållat och för skatten från städerna. I annat fall kommer vi att rycka in i ert land och börja krig mot er.«

32Kungens vän Athenobios kom alltså till Jerusalem, och när han såg Simons lysande hov, bägarna av guld och silver vid hans taffel och hans stora uppvaktning, häpnade han. Då han framförde kungens budskap 33svarade Simon: »Vi har varken tagit främmande land eller tillägnat oss andras egendom. Det är fråga om vårt eget fädernearv, som våra fiender orättmätigt tillägnade sig allt eftersom tillfälle gavs. 34Nu är tillfället gynnsamt för oss, och vi tänker värna vårt fädernearv. 35Vad beträffar Joppe och Geser, som du gör anspråk på, har deras invånare varit ett plågoris för vårt folk och vårt land. För de städerna kan vi ge 100 talenter.«

Athenobios gav honom inte ett ord till svar 36utan återvände i vredesmod till kungen och berättade för honom vad Simon hade sagt. Han rapporterade också om Simons lysande hov och om allt det han hade sett där. Och kungen råkade i våldsamt raseri.

Kendebaios angriper Judeen och besegras

37Men Tryfon lyckades fly med ett fartyg till Orthosia. 38Kungen gav då Kendebaios överbefälet i kustlandet och ställde trupper till hans förfogande, både infanteri och kavalleri. 39Han befallde honom att gå i ställning vid Judeens gräns. Han gav honom också order att befästa Kedron och förstärka dess portar samt att föra krig mot folket. Kungen själv förföljde Tryfon.

40Då Kendebaios kom till Jamnia började han trakassera folket genom att göra infall i Judeen, där han tog fångar och anställde massakrer. 41Han befäste också Kedron och drog dit ryttare och andra trupper för att kunna göra räder med dem längs Judeens vägar, så som kungen hade befallt honom.