Bibel 2000 (B2000)
10

Demetrios I gör eftergifter åt Jonatan

101År 160 kom Alexander Epifanes, Antiochos son, och intog Ptolemais. Man välkomnade honom, och han lät utropa sig till kung där. 2När kung Demetrios fick höra detta drog han samman väldiga truppstyrkor och tågade ut för att möta honom i strid.

3Och Demetrios skrev till Jonatan i vänliga ordalag för att han skulle känna sig hedrad. 4Han tänkte: »Vi måste skynda oss att sluta fred med dem innan han går samman med Alexander mot oss, 5ty han kommer inte att glömma allt det onda som vi har gjort honom och hans bröder och hela folket.« 6Han gav honom rätt att samla trupper, att tillverka vapen och att vara hans bundsförvant, och gisslan som fanns i borgen lovade han att lämna ut åt honom.

7Jonatan begav sig då till Jerusalem och läste upp brevet för hela folket och för borgens besättning. 8De greps av förfäran när de fick höra att kungen hade gett honom rätt att samla trupper. 9Männen i borgen lämnade ut fångarna åt Jonatan, och han överlämnade dem åt deras föräldrar.

10Jonatan slog sig ner i Jerusalem, och han började bygga upp staden och sätta den i stånd. 11Han gav order till dem som utförde arbetena att stadsmurarna och anläggningarna kring Sionberget skulle byggas av huggen sten för att bli starkare. Och de gjorde som han hade sagt. 12Men främlingarna i de fästningar som Bakchides hade satt i stånd tog till flykten. 13Var och en lämnade sin vistelseort och gav sig i väg till sitt eget land. 14Bara i Bet-Sur blev några kvar av dem som hade övergett lagen och buden; den platsen var deras tillflyktsort.

Alexander Epifanes gör Jonatan till överstepräst

15Kung Alexander fick höra om de löften Jonatan hade fått i Demetrios brev, och när han hörde berättas om de krig som han och hans bröder hade fört, om deras tappra bedrifter och om alla strapatser som de hade utstått, 16tänkte han: »Kan vi någonsin finna den mannens like? Vi måste genast göra honom till vår vän och bundsförvant.« 17Och han skrev ett brev och skickade det till honom. Det lydde så:

18»Kung Alexander hälsar sin broder Jonatan. 19Vi har hört om dig att du är en väldig krigare som förtjänar att vara vår vän. 20Vi förordnar härmed denna dag att du skall vara överstepräst för ditt folk och kallas kungens vän« — han skickade honom samtidigt en purpurmantel och en guldkrona — »och du skall tänka på våra intressen och bevara vänskapen med oss.«

21I den sjunde månaden år 160, vid lövhyddefesten, klädde sig Jonatan i den heliga dräkten. Han samlade trupper och lät tillverka vapen i stor mängd.

Demetrios I försöker överbjuda Alexander

22När Demetrios fick höra om dessa händelser blev han missmodig och frågade sig 23hur han kunnat låta Alexander hinna före med att vinna judarnas vänskap och stöd. 24Han föresatte sig att i sin tur skriva och vädja till dem med löften om privilegier och gåvor för att kunna få hjälp av dem som bundsförvanter. 25Och han skickade dem följande brev:

»Kung Demetrios hälsar det judiska folket. 26Ni har hållit era fördrag med oss i helgd och visat er som trogna vänner utan något samröre med våra fiender, vilket vi med glädje har hört. 27Fortsätt därför också nu med att visa oss trohet! Då skall vi belöna er väl för det ni gör för oss. 28Vi skall lösa er från många pålagor och dessutom ge er gåvor.

29Härmed löser och befriar jag er och alla judar från personliga skatter, från saltavgiften och från kransskatten. 30Den tredjedel av spannmålen och den hälft av fruktskörden som jag har rätt att uppbära efterskänker jag: från och med i dag och allt framgent avstår jag från denna uppbörd i Judeen och i de tre distrikt som härmed överförs till dess område från Samarien och Galileen från denna dag och för all framtid.

31Jerusalem förklarar jag för en helig stad, som med hela sitt område skall vara befriad från skatt, också på tiondet och tempelavgifterna. 32Jag avstår också från min myndighet över borgen i Jerusalem och överlåter den åt översteprästen, som har att dit förlägga de män han själv utväljer att svara för dess bevakning.

33Varje person av judisk härstamning som blivit krigsfånge och förts bort från Judeen till någon del av mitt rike friger jag härmed utan ersättning. Ingen får ta upp några avgifter från dem, inte heller avgifter för deras boskap.

34Under alla högtider, sabbater, nymånadsfester och andra märkesdagar, och under tre dagar före och efter varje högtid skall alla judar i mitt rike vara fria från indrivning och betalning av skulder. 35Ingen skall då ha rätt att kräva pengar av dem eller ställa någon fordran på dem i något som helst ärende.

36Judar skall inmönstras i kungens krigsmakt till ett antal av 30 000 man, och de skall få samma sold som tillkommer alla kungens trupper. 37De skall tas ut till besättningstrupper i de stora kungliga fästningarna och användas till förtroendeuppdrag i riket. Deras officerare och befälhavare skall komma ur deras egna led och följa deras lagar, så som kungen också har förordnat i Judeen.

38Vad beträffar de tre distrikt som överförts till Judeen från Samariens område skall de överföras till Judeen på så sätt att de anses höra under en och samma förvaltning och aldrig lyder någon annan myndighet än översteprästens. 39Ptolemais med tillhörande område ger jag som gåva till templet i Jerusalem för att bestrida templets nödvändiga utgifter. 40För egen del avsätter jag för varje år en gåva på 15 000 siklar silver i de kungliga räkenskaperna, att betalas från lämpliga platser. 41Allt det utestående, det som ämbetsmännen har underlåtit att betala ut i motsats till vad som skedde under tidigare härskarfolk, skall de från och med nu betala till arbetena på templet. 42Till detta kommer 5 000 siklar silver som man årligen brukat ta från de medel templet redovisar; även denna summa efterskänks, eftersom det tjänstgörande prästerskapet har rätt till den.

43Om någon flyr till templet i Jerusalem, hela dess område inräknat, därför att han står i skuld till kungen eller till någon affärsförbindelse, skall han vara fredad liksom allt han äger inom mitt rike.

44När det gäller byggnads- och reparationsarbeten vid templet skall utgifterna belasta de kungliga räkenskaperna. 45Vid byggnadsarbeten på murarna och fästningsverken kring Jerusalem skall utgifterna också belasta de kungliga räkenskaperna, likaså när murarna byggs upp på andra platser i Judeen.«

46Men när Jonatan och folket fick höra dessa anbud litade de inte på dem och godtog dem inte, ty de kom ihåg hur mycket ont kungen hade gjort i Israel och hur svåra lidanden han hade vållat dem. 47De höll sig hellre till Alexander, därför att han först hade gett dem fred med sitt anbud, och de förblev hela tiden hans bundsförvanter.

Alexander besegrar Demetrios och hedrar Jonatan

48Kung Alexander samlade nu en stor här och drog i fält med den mot Demetrios. 49De båda kungarna drabbade samman, och Alexanders här slogs på flykten. Demetrios förföljde honom och fick övertaget över hans män. 50Men kampen fortsatte att rasa ända till solnedgången, och Demetrios stupade den dagen.

51Därefter skickade Alexander sändebud till kung Ptolemaios i Egypten med följande budskap: 52»Jag har återvänt till mitt rike, stigit upp på mina fäders tron och fått makten i mina händer; jag har krossat Demetrios och tagit makten i vårt land. 53Jag drabbade samman med honom i strid, och han och hans här krossades av oss, så att jag kunde överta hans kungatron. 54Låt oss nu sluta vänskapsfördrag med varandra. Ge mig din dotter till hustru, så blir jag din måg och skall ge dig och henne gåvor som är dig värdiga.«

55Kung Ptolemaios svarade: »Lycklig var den dag då du återvände till dina fäders land och steg upp på deras kungatron! 56Jag skall uppfylla din önskan i brevet. Men möt mig i Ptolemais, så att vi får träffa varandra. Sedan skall jag låta dig bli min måg, som du föreslagit.«

57Ptolemaios reste alltså från Egypten med sin dotter Kleopatra och kom till Ptolemais år 162. 58Där möttes han av kung Alexander, och han gav honom sin dotter Kleopatra och höll bröllop för henne i Ptolemais med lysande prakt, på kungars vis.

59Därefter skrev kung Alexander och inbjöd Jonatan att komma dit och möta honom. 60Och Jonatan reste med prakt och ståt till Ptolemais, där han mötte de båda kungarna. Han gav silver och guld till dem och deras vänner förutom många andra gåvor, och han vann deras välvilja.

61Några israeliter, uslingar som övergett lagen, hade gaddat sig samman mot Jonatan. De framförde klagomål mot honom, men kungen ägnade dem ingen uppmärksamhet. 62Han befallde i stället att man skulle klä av Jonatan den dräkt han bar och klä honom i purpurmantel, och så skedde. 63Kungen lät honom ta plats vid sin sida, och sedan sade han till sina ämbetsmän: »Gå ut med honom till stadens centrum och kungör att ingen får komma med klagomål mot honom i något ärende — ingen får vålla honom svårigheter av någon som helst orsak.« 64När nu hans anklagare märkte vilken ära som visades honom genom den offentliga kungörelsen och såg att han var klädd i purpur, flydde de allesammans.

65Kungen lät honom också få äran att skrivas in bland vännerna av högsta klassen och utnämnde honom till general och ståthållare. 66Sedan återvände Jonatan till Jerusalem, glad till mods och utan att möta några svårigheter.

Demetrios II ingriper men slås tillbaka av Jonatan

67År 165 kom Demetrios son Demetrios från Kreta till sina fäders land. 68När kung Alexander fick höra detta blev han djupt missmodig och återvände till Antiochia. 69Men Demetrios gav befälet åt Apollonios, ståthållaren över Koilesyrien. Denne samlade en stor här och slog läger vid Jamnia. Därifrån skrev han följande brev till översteprästen Jonatan:

70»Du är den ende som försöker trotsa oss, och jag har utsatts för åtlöje och klander för din skull. Vad är det för friheter du tar dig mot oss där uppe bland bergen? 71Litar du på dina truppers styrka, så kom nu ner till oss på slätten, där vi kan mäta oss med varandra — städernas krigsmakt står ju på min sida. 72Hör dig för, så får du veta vem jag är och vilka andra bundsförvanter vi har! Man kommer att säga att ni omöjligt kan hålla stånd mot oss. Dina fäder har slagits på flykten två gånger i sitt eget land, 73och du kan inte stå emot vårt kavalleri och en sådan armé som vi nu har på slätten, där det varken finns klippblock eller stenar eller någon plats att fly till.«

74När Jonatan fick höra vad Apollonios skrev blev han mycket upprörd. Han mönstrade 10 000 man och ryckte ut med dem från Jerusalem, och hans bror Simon mötte honom med förstärkningar. 75Han slog läger utanför Joppe, men invånarna vägrade honom tillträde, ty Apollonios hade en besättning i staden. Men när det kom till strid 76blev invånarna rädda och öppnade portarna, och Jonatan blev herre över Joppe.

77När Apollonios fick höra detta ställde han upp 3 000 ryttare och en stor infanteristyrka. Han marscherade i riktning mot Ashdod, som om han ville tåga igenom där, men samtidigt drog han sig ut på slätten, eftersom han kunde lita till sitt talrika kavalleri. 78Jonatan följde efter honom mot Ashdod, och härarna drabbade samman i strid. 79Men Apollonios hade lämnat 1 000 ryttare gömda i ryggen på judarna, 80och Jonatan märkte att han hade blivit överrumplad bakifrån: fienderna omringade hans här och öste pilar över folket från tidigt på morgonen till sena kvällen. 81Men folket höll stånd på Jonatans order, och fiendens hästar blev trötta. 82Då drog Simon fram sin styrka och anföll fotfolkets slaglinje, eftersom kavalleriet nu var utmattat, och han krossade dem och slog dem på flykten. 83Medan kavalleriet skingrades på slätten kom de flyende till Ashdod och sökte sig till sitt avgudatempel Bet-Dagon för att få skydd. 84Men Jonatan brände Ashdod och städerna däromkring och plundrade dem. Han brände också ner Dagons tempel med alla som sökt sin tillflykt där. 85Och det sammanlagda antalet av dem som stupat för svärd och dem som bränts inne uppgick till 8 000 man.

86Sedan bröt Jonatan upp därifrån och slog läger utanför Ashkelon, och invånarna där kom ut och gav honom ett glansfullt mottagande. 87Och Jonatan och hans män återvände till Jerusalem med rikt byte.

88När kung Alexander fick höra om dessa händelser gav han Jonatan ännu fler hedersbetygelser. 89Han skickade honom ett spänne av guld, den sedvanliga gåvan åt dem som räknas till kungens släkt. Dessutom gav han honom Ekron med hela dess område som besittning.

11

Alexander besegras av Ptolemaios och dödas

111Men kungen av Egypten drog samman trupper lika talrika som sandkornen på havsstranden, och dessutom en stor flotta, ty han hade satt sig i sinnet att med list ta makten över Alexanders rike och foga det till sitt eget. 2Han tågade in i Syrien under fredliga proklamationer, och städernas invånare öppnade portarna för honom och välkomnade honom. Enligt gällande order från kung Alexander skulle han nämligen bli vänligt mottagen eftersom han var kungens svärfar. 3Men Ptolemaios förlade besättningstrupper från sin egen armé i varje stad där han kom in.

4När han närmade sig Ashdod visade man honom hur Dagons tempel var nerbränt och Ashdod förhärjat liksom byarna däromkring. Man visade liken som låg kringströdda och de förkolnade resterna av dem som Jonatan bränt inne under striderna och som man nu hade staplat upp i högar längs kungens väg. 5Och för att svärta ner Jonatan berättade man för kungen vad han hade gjort. Men kungen teg.

6I Joppe kom Jonatan kungen till mötes med prakt och ståt; de utbytte hälsningar och övernattade sedan där. 7Och Jonatan följde kungen på hans färd fram till den flod som heter Eleutheros. Sedan återvände han till Jerusalem.

8Men kung Ptolemaios gjorde sig till herre över städerna längs kusten ända till Seleukia vid havet, och hela tiden smidde han onda planer mot Alexander. 9Han skickade sändebud till kung Demetrios med följande budskap: »Låt oss sluta förbund med varandra! Jag skall ge dig min dotter, som nu är Alexanders hustru, och du skall bli kung över din fars rike. 10Jag ångrar att jag gav min dotter åt den mannen, ty han har försökt mörda mig.« 11Så svärtade han ner Alexander därför att han ville ha makten över hans rike. 12Han tog också sin dotter ifrån honom och gav henne åt Demetrios. Så slutade hans vänskap med Alexander, och fiendskapen mellan dem blev uppenbar. 13Sedan höll Ptolemaios intåg i Antiochia, och han lät kröna sig med Asiens kungakrona. Han var nu krönt med två kronor, Egyptens och Asiens.

14När detta hände var kung Alexander i Kilikien, därför att folket i den delen av riket höll på att göra uppror. 15När han fick budet vände han sig mot Ptolemaios, men denne marscherade ut och mötte honom med en stark här. Alexander blev besegrad 16och flydde till Arabien för att söka skydd där, och kung Ptolemaios triumferade. 17Araben Zabdiel högg av Alexanders huvud och skickade det till kungen. 18Men två dagar senare dog kung Ptolemaios själv, och besättningarna i de befästa städerna blev dödade av städernas invånare. 19Så blev Demetrios kung, år 167.

Demetrios II sluter fördrag med Jonatan

20Vid den tiden samlade Jonatan folket i Judeen för att anfalla och inta borgen i Jerusalem, och de byggde en mängd belägringsmaskiner kring den. 21Men några män som hade avfallit från lagen och hatade sitt eget folk gav sig i väg till kungen och berättade för honom att Jonatan belägrade borgen. 22När kungen fick höra detta blev han uppbragt. Så snart han fått budet marscherade han till Ptolemais och skrev sedan till Jonatan att denne skulle häva belägringen och snarast komma till Ptolemais för att sammanträffa med honom.

23När Jonatan fick detta bud gav han order om att belägringen skulle fortsätta. Han valde ut ett resfölje bland de äldste i Israel och bland prästerna och gav sig sedan faran i våld. 24Med silver, guld, kläder och många andra gåvor kom han till kungen i Ptolemais, och han vann hans välvilja. 25Några laglösa män från hans eget folk kom med klagomål mot honom, 26men kungen behandlade honom på samma sätt som hans företrädare hade gjort och ärade honom i alla sina vänners närvaro. 27Han bekräftade hans innehav av översteprästämbetet och alla hans andra tidigare utmärkelser och bestämde att han skulle räknas till de främsta vännerna.

28Jonatan bad kungen om skattefrihet för Judeen och de tre distrikten och Samarien och erbjöd i gengäld 300 talenter. 29Kungen gick med på detta och gav Jonatan skriftlig bekräftelse på hela överenskommelsen. Den löd som följer:

30»Kung Demetrios hälsar sin broder Jonatan och det judiska folket. 31En kopia av det brev som vi har skrivit till vår frände Lasthenes beträffande er tillställs er härmed för kännedom:

32Kung Demetrios hälsar sin fader Lasthenes. 33Det judiska folket är våra vänner och fullgör troget sina förpliktelser mot oss, och vi har beslutat att belöna dem för deras välvilliga inställning. 34Vi tillerkänner dem härmed Judeens område och de tre distrikten Afairema, Lydda och Ramatajim, som har överförts från Samarien med allt som hör till dem. Åt alla dem som offrar i Jerusalem efterskänks den kungliga skatt på spannmål och frukt som kungen tidigare årligen uppburit av dem, 35vidare allt det övriga som vi har rätt till för framtiden av tiondet och av andra avgifter som tillkommer oss, dessutom saltbassängerna och den kransskatt som vi har rätt till. Allt detta skall vi efterskänka dem. 36Alla dessa bestämmelser är oåterkalleliga och skall gälla från denna dag och för all framtid. 37Ni har nu att ombesörja en avskrift av detta brev, som skall överlämnas åt Jonatan och sättas upp på ett väl synligt ställe på det heliga berget.«

Jonatan hjälper Demetrios

38När kung Demetrios såg att det rådde lugn i landet under hans spira och att ingen gjorde motstånd mot honom, avskedade han alla sina trupper och lät soldaterna återvända var och en till sitt, med undantag för de utländska trupper som han hade värvat från de främmande folkens öar. Därigenom stötte han sig med alla de soldater som han hade övertagit från sina företrädare.

39Bland dem som förut hade tjänat Alexander fanns en man som hette Tryfon. Han märkte att soldaterna gick och klagade på Demetrios. Då gav han sig i väg till araben Imalkue, som var fosterfar åt Alexanders lille son Antiochos, 40och uppvaktade honom för att få hand om pojken och göra honom till kung efter hans far. Han berättade för Imalkue om Demetrios alla förordningar och om den utbredda fiendskapen mot honom bland hans trupper. Och han stannade där lång tid.

41Jonatan sände bud till kung Demetrios och bad honom avlägsna besättningarna på borgen i Jerusalem och de andra fästningarna, eftersom de hela tiden bekämpade Israel. 42Demetrios skickade Jonatan följande svar: »Inte bara detta skall jag göra för dig och ditt folk, utan jag skall ge både dig och ditt folk de största hedersbetygelser, om jag bara får tillfälle. 43Men nu är jag tacksam om du vill skicka hit män som kan hjälpa mig i strid, ty alla mina trupper har övergett mig.«

44Då skickade Jonatan 3 000 tappra soldater till honom i Antiochia, och de kom till kungen, som gladde sig åt att se dem marschera upp. 45Men en folkmassa på ungefär 120 000 av stadens invånare samlades i centrum och ville döda kungen. 46Han sökte skydd i palatset, men stadsbefolkningen fick kontroll över huvudgatorna och började gå till angrepp. 47Då kallade kungen judarna till sin hjälp, och de inställde sig mangrant hos honom. Sedan spred de sig ut i staden, där de dödade ungefär 100 000 personer under dagens lopp. 48De satte också eld på staden och tog mycket byte den dagen, och kungen räddade de. 49När invånarna såg att judarna behärskade staden och gjorde som de ville tappade de modet och bestormade kungen med böner: 50»Räck oss handen, och låt judarna sluta kämpa mot oss och mot staden!« 51De kastade från sig vapnen, och man slöt fred.

Judarna steg högt i anseende hos kungen och hos alla rikets invånare, och ryktet om dem spred sig i riket. De återvände till Jerusalem med rikt byte; 52kung Demetrios steg upp på rikets tron, och det blev lugn i landet under hans spira. 53Men han svek alla löften som han hade gett och bröt med Jonatan. Han visade ingen erkänsla för den trohet som Jonatan hade visat honom utan behandlade honom hänsynslöst.

Jonatan övergår till Antiochos VI:s sida

54En tid senare kom Tryfon tillbaka och hade med sig Antiochos, som ännu var helt liten. Pojken gjordes till kung och blev krönt. 55Kring honom samlades alla de trupper som Demetrios föraktfullt hade avskedat; nu angrep de Demetrios, som blev besegrad och måste fly. 56Tryfon tog elefanterna och erövrade Antiochia.

57Den unge Antiochos skrev till Jonatan och bekräftade hans ställning som överstepräst, gav honom makten över de fyra distrikten och upptog honom bland kungens vänner. 58Han skickade honom en guldservis och gav honom rätten att dricka ur guldbägare, att uppträda i purpurmantel och att bära spänne av guld. 59Jonatans bror Simon gav han befälet över trupperna i hela området mellan Tyriska trappan och Egypten.

60Jonatan marscherade ut och tågade genom landet väster om Eufrat och städerna där, och alla trupper i Syrien anslöt sig till honom för att hjälpa honom i kriget. Han marscherade till Ashkelon, där han fick ett glansfullt mottagande av stadens invånare. 61Därifrån fortsatte han till Gaza, men Gazas invånare vägrade honom tillträde. Han började belägra staden, satte eld på byarna däromkring och plundrade dem. 62Då bad stadsborna Jonatan om fred, och han gick med på det. Han tog sönerna till deras ledande män som gisslan och skickade dem till Jerusalem. Så tågade han genom landet ända till Damaskus.

63Men Jonatan fick höra att Demetrios generaler hade kommit till Kedesh i Galileen med en stor här för att få honom att avstå från sitt företag. 64Han marscherade mot dem, men sin bror Simon lämnade han bakom sig i Judeen. 65Simon gick i ställning vid Bet-Sur och angrep staden; efter en lång tids kamp kunde han inringa den helt. 66Då bad invånarna om fred, och han gick med på det. Han lät dem utrymma staden, tog själv över den och förlade en besättning där.

67Jonatan och hans här slog läger vid Gennesaretsjön och bröt sedan upp tidigt en morgon för att tåga mot slätten vid Hasor. 68Utlänningarnas här kom nu emot Jonatan på slätten. Men de hade ordnat ett bakhåll för honom i bergen, medan huvudstyrkan kom rakt emot honom. 69När soldaterna i bergen kom fram ur bakhållet och grep in i striden 70flydde alla Jonatans män. Inte en enda av dem blev kvar utom truppstyrkornas befälhavare Mattathias, Absaloms son, och Judas, Chalfis son. 71Då rev Jonatan sönder sina kläder, strödde jord över sitt huvud och bad. 72Sedan tog han upp striden på nytt, besegrade fienderna och slog dem på flykten.

73När de flyende på hans egen sida uppfattade detta vände de tillbaka till honom och deltog i förföljandet fram till det fientliga lägret i Kedesh. Där slog de själva läger. 74Ungefär 3 000 man hade stupat på utlänningarnas sida den dagen. Och Jonatan återvände till Jerusalem.

12

Förhandlingar med Rom och Sparta

121Jonatan märkte att läget var gynnsamt för honom, och han valde ut några män som han sände till Rom för att bekräfta och förnya vänskapen med folket där. 2Också till Sparta och till andra platser skickade han brev med likartat innehåll. 3Sändebuden reste till Rom och fick företräde hos rådsförsamlingen. Där sade de: »Översteprästen Jonatan och det judiska folket har sänt oss för att förnya ert fördrag om vänskap och bistånd med dem på samma villkor som tidigare.« 4Romarna gav dem brev, där myndigheterna på olika platser anmodades att trygga deras hemfärd till Judeen.

5Här följer en avskrift av det brev som Jonatan skrev till spartanerna:

6»Översteprästen Jonatan, folkets äldste, prästerna och hela det judiska folket hälsar sina bröder spartanerna. 7För länge sedan skickades ett brev till översteprästen Onias från er dåvarande kung Areios med besked om att ni är våra bröder, som framgår av nedanstående avskrift. 8Onias gav sändebudet ett glansfullt mottagande och tog emot brevet, som talade om förbund och vänskap. 9Vi behöver visserligen ingenting sådant, eftersom vi finner hjälp i de heliga böcker som vi äger. 10Men genom denna beskickning vill vi ändå söka förnya broderskaps- och vänskapsförhållandet med er, så att vi inte skall bli främlingar för er, ty det har gått lång tid sedan er beskickning till oss. 11Vi försummar aldrig att tänka på er utan nämner er vid varje offer vi bär fram och i våra böner, både vid våra högtider och vid andra passande märkesdagar, så som plikt och anständighet kräver att man skall minnas sina bröder. 12Vi gläder oss över er berömmelse. 13Själva har vi blivit indragna i många svårigheter och många strider, och kungarna i våra grannländer har fört krig mot oss. 14Vi ville emellertid inte besvära er och våra andra bundsförvanter och vänner under dessa strider, 15ty vårt stöd är den hjälp som kommer från himlen. Vi har också blivit räddade från våra fiender, och våra fiender har tvingats på knä.

16Nu har vi valt ut Noumenios, Antiochos son, och Antipatros, Jasons son, och skickat dem till romarna för att förnya vårt tidigare fördrag om vänskap och bistånd. 17Vi har befallt dem att bege sig också till er för att framföra vår hälsning och överlämna detta brev om förnyandet av vårt brödraförhållande. 18Vi emotser nu tacksamt svar från er om detta.

19Här följer en avskrift av det brev som skickades till Onias: 20Spartanernas kung Areios hälsar översteprästen Onias. 21I en skrift har man funnit att spartaner och judar är bröder och att båda folken härstammar från Abraham. 22Då vi nu har fått veta detta, är vi tacksamma om ni vill skriva till oss om era förhållanden. 23Vi skriver också svar till er. Er boskap och egendom är vår, det vi äger tillhör er. Vår befallning är att närmare besked om detta skall framföras till er.«

Jonatans sista bedrifter

24Jonatan fick höra att Demetrios generaler hade kommit tillbaka med en ännu större här än förra gången för att gå till angrepp mot honom. 25Då bröt han upp från Jerusalem, och eftersom han inte ville ge dem någon möjlighet att tränga in i hans eget land gick han emot dem i trakten av Hamat. 26Han skickade spanare till deras läger, och de återvände med rapport om att fienden beredde sig att överfalla dem på natten. 27När solen gick ner gav Jonatan sitt folk order att hålla sig vakna och ha vapnen till hands för att vara stridsberedda hela natten. Han satte också ut förposter kring lägret.

28Men motståndarna fick höra att Jonatan och hans folk var stridsberedda. Då greps de av skräck och förfäran, och de drog sig tillbaka efter att först ha tänt eldar i sitt läger. 29Jonatan och hans folk märkte ingenting förrän på morgonen, eftersom de såg ljuset från eldarna. 30Han satte efter dem men lyckades inte hinna upp dem, ty de hade kommit över Eleutherosfloden. 31Jonatan vände sig då mot de araber som kallas sabadeer, slog dem och plundrade dem. 32Sedan marscherade han därifrån till Damaskus och tågade vidare genom hela landet.

33Simon drog också ut och tågade genom landet bort till Ashkelon och de befästa städerna däromkring. Dessutom vek han av till Joppe och försäkrade sig om staden. 34Han hade nämligen hört att man tänkte överlämna fästningen åt Demetrios folk; nu förlade han en besättning där, som skulle bevaka den.

35När Jonatan hade kommit tillbaka sammankallade han folkets äldste och beslöt i samråd med dem att börja bygga befästningar i Judeen. 36Jerusalems murar skulle också höjas, och en hög mur skulle uppföras mellan borgen och staden, så att de blev åtskilda och borgen låg isolerad, utan möjlighet för besättningen att sälja eller köpa något. 37Folket samlades till byggnadsarbetena i staden, där muren mot bäckravinen i öster delvis hade rasat. Jonatan reparerade också det så kallade Kafenata, 38och Simon byggde upp Hadid i Låglandet, befäste staden och försåg den med portar och bommar.

Tryfon tillfångatar Jonatan

39Tryfon försökte nu ta makten över Asien och bli krönt, och han strävade efter att komma kung Antiochos till livs. 40Han ville emellertid undvika att bli hejdad eller angripen av Jonatan och sökte efter en möjlighet att gripa honom för att röja honom ur vägen. Han begav sig därför till Bet-Shean. 41Jonatan marscherade ut för att möta honom med 40 000 man, utvalda för reguljär strid, och han kom också till Bet-Shean.

42När Tryfon såg att Jonatan hade en så stor här med sig vågade han inte bruka våld mot honom. 43I stället gav han honom ett glansfullt mottagande, föreställde honom för alla sina vänner och överlämnade gåvor till honom. Och han gav order om att både hans vänner och trupperna skulle visa samma lydnad mot Jonatan som mot honom själv.

44Sedan sade han till Jonatan: »Varför har du utsatt allt detta folk för sådana strapatser när vi inte är i krig? 45Låt dem nu bege sig hem till sitt, och välj ut ett fåtal män till dina personliga följeslagare! Kom sedan med mig till Ptolemais, så skall jag överlämna staden åt dig, och dessutom de andra befästa städerna och resten av armén och alla ämbetsmännen. När det är gjort skall jag vända hemåt och tåga härifrån, ty det var för den sakens skull jag kom hit.«

46Jonatan litade på honom och gjorde som han sade: han skickade bort sina trupper, och de tågade hem till Judeen. 47Han behöll emellertid 3 000 man hos sig; 2 000 av dem lämnade han kvar i Galileen medan 1 000 följde honom vidare.

48Men när Jonatan hade kommit in i Ptolemais stängde invånarna stadens portar, grep honom och högg ner alla dem som hade följt honom in. 49Sedan skickade Tryfon en truppstyrka med kavalleri till Galileen och den stora slätten för att göra slut på alla Jonatans män.

50När dessa fick klart för sig att Jonatan hade tagits till fånga och var förlorad med sina följeslagare ingav de varandra mod och marscherade stridsberedda i väg i tät formering. 51Förföljarna märkte då att de var beredda till kamp för livet och drog sig tillbaka. 52Alla kom alltså välbehållna tillbaka till Judeen, men de sörjde Jonatan och hans följeslagare. En stor rädsla fick makt med dem, och hela Israel sörjde djupt.

53Men alla grannfolken föresatte sig nu att utrota dem, ty de sade sig: »De har inte längre någon ledare och hjälpare. Nu skall vi gå till angrepp mot dem och utplåna minnet av dem bland människorna.«