Bibel 2000 (B2000)
10

Demetrios I gör eftergifter åt Jonatan

101År 160 kom Alexander Epifanes, Antiochos son, och intog Ptolemais. Man välkomnade honom, och han lät utropa sig till kung där. 2När kung Demetrios fick höra detta drog han samman väldiga truppstyrkor och tågade ut för att möta honom i strid.

3Och Demetrios skrev till Jonatan i vänliga ordalag för att han skulle känna sig hedrad. 4Han tänkte: »Vi måste skynda oss att sluta fred med dem innan han går samman med Alexander mot oss, 5ty han kommer inte att glömma allt det onda som vi har gjort honom och hans bröder och hela folket.« 6Han gav honom rätt att samla trupper, att tillverka vapen och att vara hans bundsförvant, och gisslan som fanns i borgen lovade han att lämna ut åt honom.

7Jonatan begav sig då till Jerusalem och läste upp brevet för hela folket och för borgens besättning. 8De greps av förfäran när de fick höra att kungen hade gett honom rätt att samla trupper. 9Männen i borgen lämnade ut fångarna åt Jonatan, och han överlämnade dem åt deras föräldrar.

10Jonatan slog sig ner i Jerusalem, och han började bygga upp staden och sätta den i stånd. 11Han gav order till dem som utförde arbetena att stadsmurarna och anläggningarna kring Sionberget skulle byggas av huggen sten för att bli starkare. Och de gjorde som han hade sagt. 12Men främlingarna i de fästningar som Bakchides hade satt i stånd tog till flykten. 13Var och en lämnade sin vistelseort och gav sig i väg till sitt eget land. 14Bara i Bet-Sur blev några kvar av dem som hade övergett lagen och buden; den platsen var deras tillflyktsort.

Alexander Epifanes gör Jonatan till överstepräst

15Kung Alexander fick höra om de löften Jonatan hade fått i Demetrios brev, och när han hörde berättas om de krig som han och hans bröder hade fört, om deras tappra bedrifter och om alla strapatser som de hade utstått, 16tänkte han: »Kan vi någonsin finna den mannens like? Vi måste genast göra honom till vår vän och bundsförvant.« 17Och han skrev ett brev och skickade det till honom. Det lydde så:

18»Kung Alexander hälsar sin broder Jonatan. 19Vi har hört om dig att du är en väldig krigare som förtjänar att vara vår vän. 20Vi förordnar härmed denna dag att du skall vara överstepräst för ditt folk och kallas kungens vän« — han skickade honom samtidigt en purpurmantel och en guldkrona — »och du skall tänka på våra intressen och bevara vänskapen med oss.«

21I den sjunde månaden år 160, vid lövhyddefesten, klädde sig Jonatan i den heliga dräkten. Han samlade trupper och lät tillverka vapen i stor mängd.

Demetrios I försöker överbjuda Alexander

22När Demetrios fick höra om dessa händelser blev han missmodig och frågade sig 23hur han kunnat låta Alexander hinna före med att vinna judarnas vänskap och stöd. 24Han föresatte sig att i sin tur skriva och vädja till dem med löften om privilegier och gåvor för att kunna få hjälp av dem som bundsförvanter. 25Och han skickade dem följande brev:

»Kung Demetrios hälsar det judiska folket. 26Ni har hållit era fördrag med oss i helgd och visat er som trogna vänner utan något samröre med våra fiender, vilket vi med glädje har hört. 27Fortsätt därför också nu med att visa oss trohet! Då skall vi belöna er väl för det ni gör för oss. 28Vi skall lösa er från många pålagor och dessutom ge er gåvor.

29Härmed löser och befriar jag er och alla judar från personliga skatter, från saltavgiften och från kransskatten. 30Den tredjedel av spannmålen och den hälft av fruktskörden som jag har rätt att uppbära efterskänker jag: från och med i dag och allt framgent avstår jag från denna uppbörd i Judeen och i de tre distrikt som härmed överförs till dess område från Samarien och Galileen från denna dag och för all framtid.

31Jerusalem förklarar jag för en helig stad, som med hela sitt område skall vara befriad från skatt, också på tiondet och tempelavgifterna. 32Jag avstår också från min myndighet över borgen i Jerusalem och överlåter den åt översteprästen, som har att dit förlägga de män han själv utväljer att svara för dess bevakning.

33Varje person av judisk härstamning som blivit krigsfånge och förts bort från Judeen till någon del av mitt rike friger jag härmed utan ersättning. Ingen får ta upp några avgifter från dem, inte heller avgifter för deras boskap.

34Under alla högtider, sabbater, nymånadsfester och andra märkesdagar, och under tre dagar före och efter varje högtid skall alla judar i mitt rike vara fria från indrivning och betalning av skulder. 35Ingen skall då ha rätt att kräva pengar av dem eller ställa någon fordran på dem i något som helst ärende.

36Judar skall inmönstras i kungens krigsmakt till ett antal av 30 000 man, och de skall få samma sold som tillkommer alla kungens trupper. 37De skall tas ut till besättningstrupper i de stora kungliga fästningarna och användas till förtroendeuppdrag i riket. Deras officerare och befälhavare skall komma ur deras egna led och följa deras lagar, så som kungen också har förordnat i Judeen.

38Vad beträffar de tre distrikt som överförts till Judeen från Samariens område skall de överföras till Judeen på så sätt att de anses höra under en och samma förvaltning och aldrig lyder någon annan myndighet än översteprästens. 39Ptolemais med tillhörande område ger jag som gåva till templet i Jerusalem för att bestrida templets nödvändiga utgifter. 40För egen del avsätter jag för varje år en gåva på 15 000 siklar silver i de kungliga räkenskaperna, att betalas från lämpliga platser. 41Allt det utestående, det som ämbetsmännen har underlåtit att betala ut i motsats till vad som skedde under tidigare härskarfolk, skall de från och med nu betala till arbetena på templet. 42Till detta kommer 5 000 siklar silver som man årligen brukat ta från de medel templet redovisar; även denna summa efterskänks, eftersom det tjänstgörande prästerskapet har rätt till den.

43Om någon flyr till templet i Jerusalem, hela dess område inräknat, därför att han står i skuld till kungen eller till någon affärsförbindelse, skall han vara fredad liksom allt han äger inom mitt rike.

44När det gäller byggnads- och reparationsarbeten vid templet skall utgifterna belasta de kungliga räkenskaperna. 45Vid byggnadsarbeten på murarna och fästningsverken kring Jerusalem skall utgifterna också belasta de kungliga räkenskaperna, likaså när murarna byggs upp på andra platser i Judeen.«

46Men när Jonatan och folket fick höra dessa anbud litade de inte på dem och godtog dem inte, ty de kom ihåg hur mycket ont kungen hade gjort i Israel och hur svåra lidanden han hade vållat dem. 47De höll sig hellre till Alexander, därför att han först hade gett dem fred med sitt anbud, och de förblev hela tiden hans bundsförvanter.

Alexander besegrar Demetrios och hedrar Jonatan

48Kung Alexander samlade nu en stor här och drog i fält med den mot Demetrios. 49De båda kungarna drabbade samman, och Alexanders här slogs på flykten. Demetrios förföljde honom och fick övertaget över hans män. 50Men kampen fortsatte att rasa ända till solnedgången, och Demetrios stupade den dagen.

51Därefter skickade Alexander sändebud till kung Ptolemaios i Egypten med följande budskap: 52»Jag har återvänt till mitt rike, stigit upp på mina fäders tron och fått makten i mina händer; jag har krossat Demetrios och tagit makten i vårt land. 53Jag drabbade samman med honom i strid, och han och hans här krossades av oss, så att jag kunde överta hans kungatron. 54Låt oss nu sluta vänskapsfördrag med varandra. Ge mig din dotter till hustru, så blir jag din måg och skall ge dig och henne gåvor som är dig värdiga.«

55Kung Ptolemaios svarade: »Lycklig var den dag då du återvände till dina fäders land och steg upp på deras kungatron! 56Jag skall uppfylla din önskan i brevet. Men möt mig i Ptolemais, så att vi får träffa varandra. Sedan skall jag låta dig bli min måg, som du föreslagit.«

57Ptolemaios reste alltså från Egypten med sin dotter Kleopatra och kom till Ptolemais år 162. 58Där möttes han av kung Alexander, och han gav honom sin dotter Kleopatra och höll bröllop för henne i Ptolemais med lysande prakt, på kungars vis.

59Därefter skrev kung Alexander och inbjöd Jonatan att komma dit och möta honom. 60Och Jonatan reste med prakt och ståt till Ptolemais, där han mötte de båda kungarna. Han gav silver och guld till dem och deras vänner förutom många andra gåvor, och han vann deras välvilja.

61Några israeliter, uslingar som övergett lagen, hade gaddat sig samman mot Jonatan. De framförde klagomål mot honom, men kungen ägnade dem ingen uppmärksamhet. 62Han befallde i stället att man skulle klä av Jonatan den dräkt han bar och klä honom i purpurmantel, och så skedde. 63Kungen lät honom ta plats vid sin sida, och sedan sade han till sina ämbetsmän: »Gå ut med honom till stadens centrum och kungör att ingen får komma med klagomål mot honom i något ärende — ingen får vålla honom svårigheter av någon som helst orsak.« 64När nu hans anklagare märkte vilken ära som visades honom genom den offentliga kungörelsen och såg att han var klädd i purpur, flydde de allesammans.

65Kungen lät honom också få äran att skrivas in bland vännerna av högsta klassen och utnämnde honom till general och ståthållare. 66Sedan återvände Jonatan till Jerusalem, glad till mods och utan att möta några svårigheter.

Demetrios II ingriper men slås tillbaka av Jonatan

67År 165 kom Demetrios son Demetrios från Kreta till sina fäders land. 68När kung Alexander fick höra detta blev han djupt missmodig och återvände till Antiochia. 69Men Demetrios gav befälet åt Apollonios, ståthållaren över Koilesyrien. Denne samlade en stor här och slog läger vid Jamnia. Därifrån skrev han följande brev till översteprästen Jonatan:

70»Du är den ende som försöker trotsa oss, och jag har utsatts för åtlöje och klander för din skull. Vad är det för friheter du tar dig mot oss där uppe bland bergen? 71Litar du på dina truppers styrka, så kom nu ner till oss på slätten, där vi kan mäta oss med varandra — städernas krigsmakt står ju på min sida. 72Hör dig för, så får du veta vem jag är och vilka andra bundsförvanter vi har! Man kommer att säga att ni omöjligt kan hålla stånd mot oss. Dina fäder har slagits på flykten två gånger i sitt eget land, 73och du kan inte stå emot vårt kavalleri och en sådan armé som vi nu har på slätten, där det varken finns klippblock eller stenar eller någon plats att fly till.«

74När Jonatan fick höra vad Apollonios skrev blev han mycket upprörd. Han mönstrade 10 000 man och ryckte ut med dem från Jerusalem, och hans bror Simon mötte honom med förstärkningar. 75Han slog läger utanför Joppe, men invånarna vägrade honom tillträde, ty Apollonios hade en besättning i staden. Men när det kom till strid 76blev invånarna rädda och öppnade portarna, och Jonatan blev herre över Joppe.

77När Apollonios fick höra detta ställde han upp 3 000 ryttare och en stor infanteristyrka. Han marscherade i riktning mot Ashdod, som om han ville tåga igenom där, men samtidigt drog han sig ut på slätten, eftersom han kunde lita till sitt talrika kavalleri. 78Jonatan följde efter honom mot Ashdod, och härarna drabbade samman i strid. 79Men Apollonios hade lämnat 1 000 ryttare gömda i ryggen på judarna, 80och Jonatan märkte att han hade blivit överrumplad bakifrån: fienderna omringade hans här och öste pilar över folket från tidigt på morgonen till sena kvällen. 81Men folket höll stånd på Jonatans order, och fiendens hästar blev trötta. 82Då drog Simon fram sin styrka och anföll fotfolkets slaglinje, eftersom kavalleriet nu var utmattat, och han krossade dem och slog dem på flykten. 83Medan kavalleriet skingrades på slätten kom de flyende till Ashdod och sökte sig till sitt avgudatempel Bet-Dagon för att få skydd. 84Men Jonatan brände Ashdod och städerna däromkring och plundrade dem. Han brände också ner Dagons tempel med alla som sökt sin tillflykt där. 85Och det sammanlagda antalet av dem som stupat för svärd och dem som bränts inne uppgick till 8 000 man.

86Sedan bröt Jonatan upp därifrån och slog läger utanför Ashkelon, och invånarna där kom ut och gav honom ett glansfullt mottagande. 87Och Jonatan och hans män återvände till Jerusalem med rikt byte.

88När kung Alexander fick höra om dessa händelser gav han Jonatan ännu fler hedersbetygelser. 89Han skickade honom ett spänne av guld, den sedvanliga gåvan åt dem som räknas till kungens släkt. Dessutom gav han honom Ekron med hela dess område som besittning.