Bibel 2000 (B2000)
1

Från Alexander den store till Antiochos Epifanes

11Sedan Alexander av Makedonien, Filips son, hade dragit ut från kitteernas land och besegrat Dareios, persernas och medernas kung, övertog han dennes kungadöme; redan förut var han kung i Grekland. 2Han började en lång rad krig, intog befästa städer och dräpte kungar runt om i världen. 3Ända till jordens yttersta gränser trängde han fram och plundrade folk efter folk; hela jorden låg kuvad inför honom, och hans stolthet och övermod växte. 4Han samlade en väldig här och härskade över länder och folk och furstar, som blev skattepliktiga till honom.

5Så drabbades han av sjukdom, och han förstod att döden inte var långt borta. 6Då kallade han till sig de förnämsta männen i sin tjänst, som hade delat hans liv från ungdomen, och skiftade sitt rike mellan dem medan han ännu levde. 7Vid sin död hade han regerat i tolv år.

8Männen som stått Alexander närmast tog nu makten, var och en i sitt land. 9De krönte sig alla till kungar efter hans död; detsamma gjorde deras efterkommande i många generationer, och de vållade mycket ont i världen.

10Från deras stam utgick ett genomfördärvat skott: Antiochos Epifanes, kung Antiochos son, som hade varit gisslan i Rom. Han blev kung år 137, räknat från det grekiska väldets början.

Avfall från lagen

11Vid den tiden började somliga israeliter att överge lagen, och de lockade många med sig. De sade: »Låt oss närma oss hedningarna som bor omkring oss och sluta förbund med dem. Sedan vi avskilde oss från dem har många olyckor kommit över oss.« 12Detta slags tal vann folkets gillande. 13Några av dem reste på eget initiativ till kungen, och han gav dem rätt att följa hednisk lag och sed. 14Sedan byggde de en idrottsanläggning i Jerusalem enligt hedningarnas bruk. 15De skaffade sig förhud och avföll från det heliga förbundet. De beblandade sig med hedningarna och sålde sig till att göra det onda.

Antiochos förgriper sig på templet

16När Antiochos hade fått ett fast grepp om sitt rike började han sträva efter makten över Egypten för att få båda rikena under sitt herravälde. 17Han bröt in i Egypten med stora truppstyrkor, med stridsvagnar och elefanter och med en väldig flotta. 18Han gick i strid med Ptolemaios, som var kung i Egypten; Ptolemaios gav vika för honom och flydde, och det blev stort manfall. 19Antiochos folk intog de befästa städerna i Egypten, och han plundrade landet.

20Efter att ha besegrat egypterna återvände Antiochos år 143 och marscherade med starka trupper upp mot Israel och Jerusalem. 21I sitt övermod trängde han in i templet och tog det gyllene altaret, lampstället och alla dess tillbehör, 22bordet för skådebröden, bägarna och skålarna för dryckesoffren, rökelsefaten av guld, förhänget, kransarna och guldutsmyckningen på tempelhusets fasad, som blev helt avskalad. 23Han tog silvret och guldet och alla begärliga föremål och allt han fann av de undangömda skatterna. 24Med allt detta drog han bort till sitt eget land; han spred död och förintelse och förde ett fräckt och övermodigt tal.

25Då kom bitter sorg över hela Israels land.

26Folkets ledare och äldste höjde jämmerrop,

flickor och ynglingar miste sin livskraft

och kvinnornas skönhet vissnade.

27Var brudgum brast ut i klagosång,

var brud satt sörjande i sin kammare.

28Jorden skalv för sina inbyggares skull,

och hela Jakobs ätt höljde sig i skam.

Jerusalem ockuperas

29Två år därefter skickade kungen en man att leda skatteuppbörden i Judas städer. Han kom till Jerusalem med starka trupper. 30Han talade bedrägligt till folket om fred och försoning. När de fattat tillit till honom överföll han plötsligt staden, tillfogade den ett förkrossande slag och dödade en mängd israeliter. 31Han plundrade staden, stack den i brand och rev ner både husen och ringmuren. 32Kvinnor och barn fördes bort som slavar, boskapen delades som krigsbyte.

33Inkräktarna befäste Davids stad med en hög och kraftig mur och kraftiga torn och fick så en borg. 34De bemannade den med hedniska syndare och laglösa män. Genom den ökade deras makt. 35De försåg den med vapen och proviant, och bytet från Jerusalem samlade de ihop och lagrade där. De blev till ett farligt hot:

36Den borgen var ett försåt för templet

och ständigt en ondskefull fiende till Israel.

37Oskyldigt blod utgöts runt templet.

Helgedomen skändade de.

38Jerusalems invånare flydde för deras skull,

och staden blev ett tillhåll för främlingar.

Hon blev en främling för sin avkomma,

hennes egna barn övergav henne.

39Hennes tempel stod tomt som en öken,

hennes fester vändes i sorg,

hennes sabbater blev till en nesa,

hennes ära till ynkedom.

40Så stor som hennes härlighet varit,

så djup blev hennes förnedring.

Hennes höghet vändes i sorg.

Religionsförföljelsen börjar

41Kungen sände ut en skrivelse till hela sitt rike: alla skulle bli ett enda folk, 42och var och en skulle överge sina lagar och seder. Alla hednafolk böjde sig för kungens befallning. 43Också många israeliter rättade sig efter den gudsdyrkan han föreskrev, började offra åt avgudarna och vanhelgade sabbaten.

44Till Jerusalem och Judas städer sände kungen budbärare med skriftliga förordningar om att man skulle följa seder som var främmande för landet. 45Brännoffer, matoffer och dryckesoffer skulle avskaffas i templet, sabbater och högtider skulle vanhelgas, 46tempel och präster skändas. 47Man måste bygga altaren och helgedomar och tempel åt avgudarna, offra kött av svin och andra orena djur, 48låta sina söner vara oomskurna och smutsa sina själar med allt slags orenhet och skändlighet, 49så att lagen skulle glömmas bort och alla dess bestämmelser förvanskas. 50Den som inte följde kungens föreskrifter skulle straffas med döden.

51Alla dessa påbud utfärdade kungen i skrivelser till hela sitt rike. Han tillsatte män som skulle övervaka att hela folket följde dem, och han lät befallningen om offren gå ut till var och en av Judas städer. 52Många bland folket slöt upp kring kungens män, alla de som övergav lagen. De lät mycket ont ske i landet 53och drev israeliterna att gömma sig varhelst de fann en tillflykt.

Den vanhelgande skändligheten

54Den femtonde dagen i månaden kislev år 145 lät kungen bygga den vanhelgande skändligheten på brännofferaltaret; även runt om i Judas städer byggdes altaren, 55och man tände rökelse vid husdörrarna och på gatorna. 56Alla skriftrullar med lagen som påträffades blev sönderrivna och uppbrända. 57Om man fann någon som ägde förbundets bok eller någon som höll lagen i ära, betydde kungens påbud döden för honom. 58Månad efter månad fortsatte deras våldsdåd mot alla israeliter som de ertappade i städerna.

59Den tjugofemte dagen i var månad offrade de på det altare som blivit uppfört på brännofferaltaret. 60Kvinnor som låtit omskära sina pojkar dödades, så som kungen hade förordnat, 61och de späda barnen hängdes vid halsen på dem. Också deras familjer och de som utfört omskärelsen blev dödade.

62Men många israeliter fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta något orent. 63De föredrog döden framför att vanhelga sig själva genom maten och skända det heliga förbundet. Och de led döden. 64Fruktansvärd var vreden som drabbade Israel.