Bibel 2000 (B2000)
2

Davids sista anvisningar. Hans död

21Då Davids liv närmade sig slutet gav han sin son Salomo dessa anvisningar: 2»Jag går nu den väg allt levande måste vandra. Var stark och visa dig som en man. 3Håll vad Herren, din Gud, har befallt, så att du följer hans vägar och rättar dig efter hans bud och stadgar, hans föreskrifter och befallningar, allt så som det är skrivet i Moses lag. Då skall du ha framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, 4och Herren skall uppfylla det löfte han gav mig när han sade: Om dina efterkommande vaktar på sina steg och troget och med uppriktigt hjärta vandrar mina vägar skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. 5Du vet hur Joav, Serujas son, handlade mot mig och hur han handlade mot de två överbefälhavarna i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son, då han dödade dem och i fred hämnades blod som flutit i krig. Med oskyldigt blod fläckade han bältet om min midja och sandalerna på mina fötter. 6Handla nu som din klokhet bjuder dig och se till att han inte får en lång levnad och dör i frid. 7Sönerna till Barsillaj från Gilead skall du däremot behandla väl och låta äta vid ditt bord, ty så bemötte de mig när jag var på flykt undan din bror Absalom. 8Sedan har du Shimi, Geras son, från Bachurim, av Benjamins stam. Det var han som överöste mig med fruktansvärda förbannelser på vägen till Machanajim. Men han var också med och mötte mig vid Jordan, och då svor jag vid Herren att jag inte skulle låta hugga ner honom. 9Låt honom nu få sitt straff, du är ju en klok man och förstår nog hur du skall behandla honom så att hans långa levnad får ett blodigt slut.«

10David gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. 11I fyrtio år hade han varit kung över Israel, sju år i Hebron och trettiotre i Jerusalem. 12Salomo efterträdde sin far David på tronen, och hans kungamakt var obestridd.

Adonia dödas

13Adonia, Haggits son, uppsökte en dag Salomos mor Batseba. Hon frågade: »Vad för dig hit? Är allt väl?« — »Ja«, svarade han, 14»men det är en sak jag vill tala med dig om.« — »Jag lyssnar«, sade Batseba, 15och han fortsatte: »Som du vet tillkom kungadömet egentligen mig, och hela Israel väntade sig att jag skulle bli kung. Men makten gick ifrån mig och tillföll min bror, ty så hade Herren bestämt. 16Nu har jag en enda bön, avvisa mig inte.« — »Låt höra«, sade Batseba, 17och han fortsatte: »Tala med kung Salomo — dig avvisar han inte — och be honom att han ger mig Avishag från Shunem till hustru.« — 18»Ja, jag skall tala med kungen om dig«, sade Batseba.

19När Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt. Sedan satte han sig och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida. 20»Jag har en enda liten bön till dig«, sade hon, »avvisa mig inte.« — »Säg vad du önskar, mor. Jag skall inte avvisa dig.« 21Då sade Batseba: »Låt din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru.« 22Salomo svarade: »Varför begär du bara Avishag åt Adonia? Varför inte också kungamakten — han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.« 23Och kung Salomo svor vid Herren: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte denna begäran skall kosta Adonia livet. 24Så sant Herren lever, han som har insatt mig till kung och gett mig min far Davids tron och som har upprättat åt mig det kungahus han utlovat, redan i dag skall Adonia dö.« 25Kung Salomo skickade Benaja, Jojadas son, och lät honom hugga ner Adonia.

Evjatar förvisas, Joav dödas

26Till prästen Evjatar sade kungen: »Ge dig i väg till din egendom i Anatot. Du förtjänar döden, men nu kan jag inte döda dig, eftersom du har burit Herren Guds ark inför min far David och delat alla hans vedermödor.« 27Så drev Salomo bort Evjatar från tjänsten som präst åt Herren. Därmed gick det ord i uppfyllelse som Herren hade uttalat i Shilo över Elis släkt.

28Ryktet nådde Joav, som hade anslutit sig till Adonia — Absalom hade han däremot inte stött — och han flydde då till Herrens tält och grep tag om altarhornen. 29När kung Salomo fick höra att Joav hade sökt skydd i Herrens tält och stod intill altaret skickade han i väg Benaja, Jojadas son, med befallningen: »Gå och hugg ner honom!« 30Benaja gick till Herrens tält och ropade till Joav: »I konungens namn, kom ut!« Men Joav svarade: »Nej, här vill jag dö.« När Benaja berättade för kungen vad Joav hade svarat 31sade kungen: »Gör då som han säger, hugg ner honom och begrav honom. Så befriar du mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod som Joav utgöt. 32Herren skall ge honom hans rättmätiga straff för att han högg ner två män som till skillnad från honom själv var hederliga och rättskaffens, Israels överbefälhavare Avner, Ners son, och Judas överbefälhavare Amasa, Jeters son. Han dödade dem med sitt svärd utan min fars vetskap. 33Deras blod skall komma över Joav och hans efterkommande i all framtid, men åt David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron, skall Herren ge trygghet i all framtid.« 34Då gick Benaja, Jojadas son, bort och högg ner honom, och han begravdes där han bott i öknen. 35I hans ställe gjorde kungen Benaja till överbefälhavare och prästen Sadok fick ersätta Evjatar.

Shimi dödas

36Sedan kallade kungen till sig Shimi. »Bygg dig ett hus i Jerusalem och stanna här«, sade han. »Du får inte ge dig av härifrån, 37och det skall du veta, att den dag du gör det och går över Kidronbäcken, den dagen skall du straffas med döden, och skulden är din egen.« 38Shimi sade: »Ja, jag skall rätta mig efter min herre konungens villkor.« Han bodde därefter en tid i Jerusalem.

39Men när tre år hade gått rymde ett par av Shimis slavar till kung Akish i Gat, Maakas son. Då Shimi fick reda på att de var i Gat 40sadlade han genast sin åsna för att rida dit och leta rätt på dem hos Akish. Han kom till Gat och hämtade tillbaka slavarna därifrån. 41Salomo fick veta att Shimi gett sig av från Jerusalem till Gat men att han nu var tillbaka. 42Då kallade kungen honom till sig och frågade: »Lät jag dig inte svära vid Herren och gjorde jag inte klart för dig att den dag du gav dig av härifrån kunde du vara säker på att straffas med döden? Och du hade inget att invända. 43Varför har du då inte hållit eden inför Herren och den befallning jag gav dig?« 44Och han fortsatte: »Du vet med dig och inser själv hur mycket ont du gjorde min far David. Nu låter Herren din ondska falla tillbaka på dig själv. 45Men kung Salomo skall vara välsignad och Davids tron bestå inför Herren i alla tider.« 46Och kungen befallde Benaja, Jojadas son, att gå ut med Shimi och hugga ner honom.

Nu hade Salomo kungamakten säkert i sin hand.

3

Salomo ber till Herren om vishet

31Salomo knöt släktskapsband med farao, kungen av Egypten, genom att gifta sig med en dotter till honom. Han förde henne till Davids stad i väntan på att hans eget hus skulle bli färdigt liksom Herrens hus och muren kring Jerusalem. 2Folket offrade på offerplatserna, eftersom något tempel åt Herrens namn inte var byggt vid denna tid. 3Salomo älskade Herren och höll sig till vad hans far David hade stadgat; dock offrade han på offerplatserna och tände offereld där.

4Den främsta offerplatsen var den i Givon. Dit begav sig kungen för att offra, och han frambar tusen brännoffer på altaret där. 5I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: »Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.« 6Salomo svarade: »Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. 7Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren 8mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. 9Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?«

10Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. 11Gud sade: »Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, 12så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. 13Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. 14Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv.« 15Då Salomo vaknade förstod han att det varit en dröm. Efter återkomsten till Jerusalem trädde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brännoffer och gemenskapsoffer och höll ett gästabud för alla sina män.

Salomos visa domslut

16Det kom en gång två skökor till kungen, och de fick företräde för honom. 17»Lyssna, herre!« sade den ena. »Vi bor i samma hus, jag och den där kvinnan, och där födde jag ett barn, och hon var med. 18Två dagar efter mig födde också hon. Det var bara hon och jag, ingen främmande var hos oss, vi var ensamma. 19En natt dog hennes son, hon hade legat ihjäl honom. 20Då steg hon upp mitt i natten medan jag sov och tog min son som jag hade intill mig och lade honom hos sig, och det döda barnet lade hon hos mig. 21När jag steg upp för att amma min son på morgonen var han död. Men när jag såg på honom där på morgonen upptäckte jag att det inte var det barn som jag hade fött.«

22Då sade den andra kvinnan: »Nej, det är min son som lever och din som är död!« Men den första ropade: »Nej, din son är död och min lever!« Så tvistade de inför kungen. 23Då sade han: »Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever.« 24Och kungen sade: »Räck mig ett svärd!« När man kom med svärdet 25sade kungen: »Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!« 26Då sade hon som var mor till den levande pojken — ty kärleken till sonen överväldigade henne: »Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!« Den andra sade: »Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!« 27Då befallde kungen: »Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.«

28Hela Israel fick höra om den dom som kungen hade fällt, och alla fylldes av vördnad för honom. De förstod att kungen skipade rätt i kraft av gudomlig vishet.

4

Salomos förvaltning

41Kung Salomo regerade nu över hela Israel, 2och dessa var hans högsta ämbetsmän: Asarja, Sadoks son, var präst, 3Elichoref och Achia, Shishas söner, var kungens sekreterare, Joshafat, Achiluds son, var kansler, 4Benaja, Jojadas son, var överbefälhavare, Sadok och Evjatar var präster, 5Asarja, Natans son, var chef för fogdarna, Savud, prästen Natans son, var kungens rådgivare, 6Achishar förvaltade de kungliga egendomarna och Adoniram, Avdas son, förestod tvångsarbetena.

7Över hela Israel hade Salomo tolv fogdar, som var sin månad svarade för underhållet åt kungen och hans hov. 8De hette: Hurs son i Efraims bergsbygd, 9Dekers son i Makas, Shaalvim, Bet-Shemesh, Elon och Bet Hanan, 10Heseds son i Arubbot, som hade Soko och hela Heferlandet, 11Avinadavs son, som hade hela Dors uppland och som fick Salomos dotter Tafat till hustru, 12Baana, Achiluds son, som hade Tanak och Megiddo och hela Bet-Shean vid Saretan nedanför Jisreel, från Bet-Shean till Avel Mechola och ända bort till andra sidan Jokmeam, 13Gevers son i Ramot i Gilead, som hade Manasses son Jairs byar i Gilead samt Argovområdet i Bashan: sextio stora städer med murar och bronsbommar, 14Achinadav, Iddos son, i Machanajim, 15Achimaas i Naftali, som också var gift med en dotter till Salomo, Basemat, 16Baana, Hushajs son, i Asher och Alot, 17Joshafat, Paruachs son, i Isaskar, 18Shimi, Elas son, i Benjamin 19och Gever, Uris son, i Gilead, det land där amoreerkungen Sichon och Bashans kung Og hade härskat. Dessutom fanns det en fogde i 20Juda.

Salomos makt och vishet

Israeliterna var nu talrika som havets sand. De åt och drack och var glada. 21Salomo härskade över alla riken från Eufrat ända fram till filisteernas land och fram till gränsen mot Egypten. De betalade skatt och var hans lydiga undersåtar så länge han levde.

22Vid Salomos hov gick det varje dag åt 30 kor siktat mjöl och 60 kor vanligt mjöl, 2310 gödda oxar, 20 valloxar och 100 får. Därtill hjortar, gaseller, rådjur och gödfåglar.

24Salomo var alltså herre över allt land väster om Eufrat, från Tifsach ända till Gaza, över alla kungarna där, och det rådde fred mellan honom och grannländerna på alla sidor. 25I Juda och Israel, från Dan till Beer Sheva, satt var och en trygg under sin vinstock och sitt fikonträd, så länge Salomo levde.

26Salomo hade 4 000 stallplatser med vagnshästar och ytterligare 12 000 hästar.

27De tolv fogdarna svarade under var sin månad för underhållet åt kung Salomo och dem som kom till hans bord, och de såg till att ingenting fattades. 28Korn och hackelse för hästarna skaffade de i tur och ordning till kungen var han än befann sig.

29Gud skänkte Salomo vishet och stort förstånd och kunskap riklig som sanden på havets strand. 30Hans vishet överträffade all Österlandets och all Egyptens vishet. 31Han var den visaste bland människor, visare än esrachiten Etan och visare än Heman, Kalkol och Darda, Machols söner. Ryktet om honom spred sig till alla folk runt omkring. 32Salomo präglade tre tusen tänkespråk, och hans sånger uppgick till ettusenfem. 33Han talade om växterna, alltifrån cedern på Libanon till isopen som växer ut ur muren. Han talade om fyrfotadjur och fåglar, om kräldjur och fiskar. 34Från alla folk kom man för att lyssna till Salomos vishet, och alla jordens kungar skänkte honom gåvor när de lyssnat till hans vishet.