Bibel 2000 (B2000)
20

Achav i krig mot arameerna

201Ben-Hadad, kungen av Aram, samlade hela sin här. Trettiotvå kungar med hästar och vagnar följde honom då han tågade mot Samaria, som han omringade och belägrade. 2Han skickade in budbärare i staden till Israels kung Achav 3och lät hälsa honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och guld tillhör mig liksom de vackraste av dina kvinnor och barn.« 4Den israelitiske kungen svarade: »Som min herre och konung befaller — jag själv och allt jag har är ditt.« 5Men budbärarna kom tillbaka med detta svar: »Så säger Ben-Hadad: Jag har krävt att du skall ge mig ditt silver och guld, dina kvinnor och barn. 6Vid den här tiden i morgon skickar jag mina tjänare till dig, och de kommer att söka igenom ditt hus och dina underlydandes hus. Allt som har värde för dig kommer de att lägga beslag på och ta med sig.«

7Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. »Ni ser själva«, sade han, »vi har bara ont att vänta av denne man. Han krävde att få mina kvinnor och barn, mitt silver och guld, och det nekade jag honom inte.« 8De äldste och folket uppmanade kungen att inte lyssna på Ben-Hadad och inte ge efter för honom. 9Achav svarade då budbärarna: »Säg till min herre och konung: Allt vad du först begärde av mig är jag beredd att göra, men detta kan jag inte gå med på.« När budbärarna kom tillbaka med beskedet 10lät Ben-Hadad svara: »Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om det blir kvar så mycket grus av Samaria att mina soldater får var sin handfull!« 11Israels kung svarade: »Hälsa honom att skrytet bör vänta tills svärdet spänns av.« 12Ben-Hadad höll gästabud i lägret tillsammans med kungarna när svaret kom. Han gav trupperna order om stridsberedskap, och de gjorde sig beredda att storma staden.

13Då trädde en profet fram inför Achav, Israels kung, och sade: »Så säger Herren: Ser du denna väldiga här? I dag skall jag ge den i ditt våld, och då skall du inse att jag är Herren.« 14Achav frågade: »Genom vem skall du göra detta?« Profeten svarade: »Så säger Herren: Genom ståthållarnas garde.« Achav frågade: »Vem öppnar striden?« Profeten svarade: »Du!«

15Achav mönstrade ståthållarnas garde, 232 man, och därefter hela den israelitiska hären, 7 000 man. 16Vid middagstiden gjorde de ett utfall, samtidigt som Ben-Hadad drack sig berusad i lägret tillsammans med de trettiotvå kungarna som understödde honom. 17Ståthållarnas garde ryckte ut först. Då rapporterade Ben-Hadads spejare: »Det kommer ut folk från Samaria.« — 18»Kommer de och ber om fred, så ta dem levande«, sade Ben-Hadad, »och kommer de för att strida, så ta dem levande då också.«

19Ståthållarnas garde hade nu ryckt ut och efter dem de andra trupperna. 20Varje israelitisk krigare nedgjorde sin man. Arameerna tog till flykten, och israeliterna förföljde dem, men arameerkungen Ben-Hadad undkom till häst med några ryttare. 21Nu drog Israels kung ut och tog hästarna och vagnarna och tillfogade arameerna ett svårt nederlag.

22Då trädde profeten fram inför Israels kung och sade: »Slå dig nu inte till ro utan tänk över vad du skall göra; vid nästa årsskifte drar kungen av Aram åter i fält mot dig.« 23Och arameerkungens rådgivare förklarade för sin herre: »Deras gud är en bergsgud, det var därför de kunde besegra oss. Men låt oss strida med dem ute på slätten, där skall vi säkert besegra dem. 24Gör nu så här: avsätt alla kungarna och byt ut dem mot guvernörer. 25Ställ sedan upp en här av samma storlek som den du har förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt oss strida mot dem ute på slätten. Då skall vi säkert besegra dem.« Kungen lyssnade till deras råd och följde det.

26Vid årsskiftet mönstrade Ben-Hadad arameerna och tågade till Afek för att strida mot Israel. 27Också israeliterna hade mönstrats och fått proviant. De drog ut för att möta arameerna och slog läger mitt emot dem. Israeliterna stod där som ett par små getflockar, medan arameerna översvämmade landet. 28Då trädde gudsmannen fram inför Israels kung och sade: »Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att jag är en bergsgud och inte någon slättgud, så skall jag ge hela denna väldiga här i ditt våld. Då skall ni inse att jag är Herren.« 29I sju dagar låg de mitt emot varandra, men på den sjunde dagen började striden; israeliterna nedgjorde på en enda dag 100 000 man av arameernas fotfolk.

30De arameer som överlevt flydde till Afek, men när de kommit in i staden rasade stadsmuren ner över 27 000 av dem. Också Ben-Hadad flydde och nådde staden, där han gömde sig längst inne i ett hus. 31Då sade hans män till honom: »Vi har hört att Israels kungar har ett försonligt sinnelag. Låt oss få gå ut till Israels kung med säcktyg kring höfterna och rep om huvudet, så kanske han låter dig leva.« 32De band säcktyg kring höfterna och rep om huvudet och kom till den israelitiske kungen och sade: »Din tjänare Ben-Hadad ber för sitt liv.« Kungen svarade: »Lever han fortfarande? Han är min broder.« 33Männen, som var ute efter ett gott tecken, tog genast fasta på kungens ord. »Ja«, sade de, »Ben-Hadad är din broder!« Kungen befallde dem att gå och hämta honom, och så kom Ben-Hadad ut till Israels kung och fick stiga upp till honom i vagnen. 34Ben-Hadad sade: »De städer som min far erövrade från din far skall jag återlämna, och du skall få öppna basarer i Damaskus, liksom min far fick göra i Samaria.« — »På dessa villkor skall jag släppa dig fri«, sade Achav, och så slöt han fördrag med honom och lät honom gå.

En profetia mot Achav

35En man i profetskaran sade på Herrens befallning till en av de övriga: »Slå till mig!« Då den andre vägrade 36sade han: »Eftersom du inte lyssnade till Herrens befallning skall ett lejon slå dig när du går härifrån.« Den andre gick, och på vägen mötte han ett lejon som dödade honom. 37Sedan vände sig profeten till en annan man och befallde denne att slå till honom, och den mannen gav honom ett slag så att han blev skadad. 38Profeten gick då och ställde sig vid vägen och väntade på kungen, och för att inte bli igenkänd band han en duk för ögonen. 39När kungen kom förbi anropade profeten honom. »Herre«, sade han, »jag var på väg ut i striden, och då kom det en soldat emot mig och lämnade en fånge åt mig. Han sade: Vakta den här mannen! Om han slipper undan får du svara med ditt liv för hans eller betala en talent silver. 40Men jag fick annat att sköta, och plötsligt var fången borta.« Kungen sade: »Din dom är fälld — du har själv uttalat den.« 41Men profeten ryckte hastigt duken från ögonen, och då upptäckte kungen att det var en av profeterna. 42Och profeten sade till honom: »Så säger Herren: Eftersom du lät den man löpa som jag hade vigt åt förintelse, skall du få svara med ditt liv för hans liv, med ditt folk för hans folk.« 43Kungen fortsatte hemåt, och dyster och förbittrad kom han till Samaria.

21

Navots vingård

211Någon tid därefter hände följande. Navot, som var från Jisreel, ägde en vingård där; den låg intill det palats som tillhörde kung Achav i Samaria. 2Achav sade till Navot: »Låt mig få din vingård att ha till köksträdgård, den gränsar ju till mitt hus. Jag skall ge dig en bättre vingård i stället eller betala dig i pengar, om du föredrar det.« 3Men Navot svarade: »Herren förbjude att jag skulle låta dig få vad jag ärvt av mina fäder!« 4Achav begav sig hem, dyster och förbittrad över att Navot från Jisreel hade svarat att han inte ville ge honom sitt fädernearv. Han lade sig på sängen med ansiktet bortvänt och ville inte äta. 5Då kom hans hustru Isebel. »Vad är det som grämer dig«, frågade hon, »varför äter du ingenting?« 6Achav svarade: »Jag har talat med Navot från Jisreel. Jag bad att få köpa hans vingård eller ge honom en annan i stället om han föredrog det. Men han sade: Du får inte min vingård!« 7Då sade Isebel: »Nu får du visa vem som regerar i Israel! Stig upp och ät och var vid gott mod. Jag skall se till att du får jisreeliten Navots vingård.« 8Sedan skrev hon brev i Achavs namn, förseglade dem med hans sigill och skickade dem till de äldste och de förnämsta i den stad där Navot bodde. 9I breven hade hon skrivit: »Utlys en fastehögtid, och låt Navot sitta främst bland folket. 10Sätt två skrupelfria män mitt emot honom och låt dem vittna att han har smädat Gud och kungen. För sedan bort honom och stena honom till döds.«

11De äldste och de förnämsta i staden där Navot bodde följde Isebels anvisningar och gjorde som det stod i hennes brev: 12de utlyste en fastehögtid och lät Navot sitta främst bland folket. 13De båda skrupelfria männen kom och satte sig mitt emot honom och vittnade inför folket: »Navot har smädat Gud och kungen.« Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. 14Och så sände man bud till Isebel: »Navot har stenats till döds.« 15När hon hörde detta sade hon till Achav: »Nu kan du överta jisreeliten Navots vingård, den som han vägrade att sälja till dig. Navot är inte längre i livet, han är död.« 16Då Achav fick veta att Navot från Jisreel var död gav han sig i väg ner till hans vingård för att ta den i besittning.

17Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 18»Gå och sök upp Achav, Israels kung, som regerar i Samaria. Du finner honom i Navots vingård, som han har kommit för att ta i besittning. 19Säg till honom: Så säger Herren: Har du både dräpt och hunnit lyfta arvet? Sedan skall du fortsätta: Så säger Herren: På den plats där hundarna slickade Navots blod skall de också slicka ditt.«

20Achav sade till Elia: »Nu har du mig fast, du min fiende!« — »Ja, nu har jag dig fast«, sade Elia, »och eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon 21skall jag låta det onda drabba dig. Jag skall rensa upp efter dig och utrota vartenda manfolk i Israel som tillhör Achavs släkt, hög som låg. 22Jag skall låta det gå med din ätt som det gick med Jerobeams, Nevats sons, ätt och Bashas, Achias sons, ätt. Och detta därför att du har väckt min vrede och förlett Israel till synd. 23Också om Isebel har Herren talat: henne skall hundarna äta på Jisreels mark. 24De av Achavs ätt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta.«

25Ingen har som Achav sålt sig till att göra det som är ont i Herrens ögon; det var hans hustru Isebel som eggade honom till det. 26Särskilt avskyvärt handlade han då han höll sig till avgudarna, alldeles som amoreerna hade gjort, de som Herren hade drivit undan för israeliterna.

27När Achav hörde vad Elia sade rev han sönder sina kläder, satte säcktyg på bara kroppen och fastade; också när han sov var han klädd i säcktyg, och han gick med tunga steg. 28Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 29»Har du sett hur Achav ödmjukar sig inför mig? Eftersom han gör det skall jag inte låta olyckan komma i hans egen tid; först i hans sons dagar skall jag låta olyckan drabba hans ätt.«

22

Profeten Mika, Jimlas son

221I tre år hade Israel fred utan några strider med Aram. 2Under det tredje året kom kung Joshafat av Juda på besök till kungen av Israel. 3Denne hade sagt till sina rådgivare: »Ni har väl inte glömt att Ramot i Gilead tillhör oss? Och ändå gör vi ingenting för att ta staden från arameerkungen!« 4Nu frågade han Joshafat om denne ville dra i fält tillsammans med honom mot Ramot i Gilead. Joshafat svarade: »Jag och du är ett, mitt folk är ditt folk, mina hästar är dina hästar.« 5Men Joshafat bad den israelitiske kungen att först söka råd hos Herren. 6Då samlade Israels kung profeterna, omkring fyrahundra man. »Skall jag angripa Ramot i Gilead eller skall jag låta bli?« frågade han. Profeterna svarade: »Angrip staden! Herren skall låta den falla i kungens händer.« 7Men Joshafat undrade: »Finns här ingen annan Herrens profet vi kan fråga?« — 8»Jo«, sade Israels kung, »det finns en till som kan fråga Herren åt oss. Men jag kan inte fördra den mannen, han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont. Det är Mika, Jimlas son.« Joshafat svarade: »Säg inte så, konung.« 9Då ropade Israels kung på en hovman och befallde honom att genast hämta Mika.

10På tröskplatsen vid Samarias stadsport satt Israels kung och Judas kung Joshafat på var sin tron, klädda i sina skrudar, medan alla profeterna höll på att profetera inför dem. 11Sidkia, Kenaanas son, hade gjort sig horn av järn, och han ropade: »Så säger Herren: Med dessa skall du stånga Aram sönder och samman.« 12Alla de andra profeterade på samma sätt: »Angrip Ramot i Gilead, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer.«

13Budbäraren som hade gått för att kalla på Mika sade till honom: »Profeterna förkunnar med en mun framgång för kungen. Låt nu dina ord stämma med deras och lova framgång.«

14»Så sant Herren lever«, svarade Mika, »vad Herren säger till mig, det skall jag frambära.« 15När han sedan kom inför kungen frågade denne: »Mika, skall vi angripa Ramot i Gilead eller skall vi låta bli?« Mika svarade honom: »Gå till angrepp, och du skall lyckas. Herren skall låta staden falla i kungens händer.« 16Men kungen sade: »Hur många gånger skall jag besvärja dig att inte säga annat än sanningen när du talar till mig i Herrens namn?« 17Då sade Mika: »Jag såg alla israeliterna skingrade över bergen, som får utan herde. Och Herren sade: De har ingen ledare. De skall återvända hem i fred, var och en till sitt.«

18Då vände sig Israels kung till Joshafat: »Var det inte det jag sade? Han profeterar aldrig något gott för min räkning, bara ont.« 19Men Mika fortsatte: »Lyssna då till vad Herren säger. Jag såg Herren sitta på sin tron, och hela den himmelska hären stod till höger och vänster om honom. 20Och Herren sade: Vem kan förleda Achav, så att han tågar mot Ramot i Gilead och stupar där? — Den ene svarade ett, den andre ett annat. 21Då steg en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag kan förleda honom. Herren frågade: Hur? 22och anden svarade: Jag går dit och talar som en lögnens ande genom alla hans profeter. Herren sade: Förled honom du, du kommer att lyckas. Gå och gör som du sagt. — 23Nu har alltså Herren låtit en lögnens ande tala genom alla dessa dina profeter. Han har bestämt att olyckan skall drabba dig.« 24Sidkia, Kenaanas son, gick då fram och gav Mika en örfil och sade: »Skulle Herrens ande ha lämnat mig för att tala med dig i stället?« 25Mika svarade: »Det skall du bli varse den dag du måste springa och gömma dig längst in i huset.«

26Israels kung befallde att man skulle gripa Mika och överlämna honom åt stadskommendanten Amon och åt kungens son Joash 27och säga till dem: »Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag är hemma igen välbehållen.« 28Men Mika sade: »Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig.«

Mika sade: »Hör, alla folk …«

Achav stupar

29Israels kung och Joshafat, Judas kung, tågade nu mot Ramot i Gilead, 30och Israels kung sade till Joshafat: »Jag måste vara förklädd under kampen, men du kan bära dina egna kläder.« Och Israels kung förklädde sig och gav sig ut i striden. 31Arameerkungen hade gett sina trettiotvå vagnsbefälhavare order att inte inlåta sig i strid med någon, hög eller låg, utom med Israels kung. 32När vagnsbefälhavarna nu fick syn på Joshafat tänkte de: »Det där måste vara kungen av Israel.« De omringade honom och skulle just gå till anfall då Joshafat höjde ett rop. 33När de märkte att det inte var Israels kung lät de honom vara.

34Men en man som spände sin båge och sköt på måfå råkade träffa Israels kung i en skarv på rustningen. Kungen sade åt sin kusk att vända om och föra honom ut ur striden, eftersom han var sårad. 35Kampen var dock hela dagen så hård att kungen fick stå kvar i vagnen under striden mot arameerna, och på kvällen dog han. Blodet från hans sår rann ner i vagnen. 36Vid solnedgången ljöd ropet genom hären: »Alle man hemåt, var och en till sin stad och sin gård! 37Kungen är död.« De kom till Samaria, och där begravde de kungen. 38När de sköljde ur vagnen i dammen i Samaria slickade hundarna kungens blod, och hororna tvättade sig i det. Så gick det som Herren hade sagt.

39Achavs historia i övrigt, hans bedrifter, elfenbenshuset han byggde och alla städerna han befäste, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 40Achav gick till vila hos sina fäder. Hans son Achasja blev kung efter honom.

Joshafat kung över Juda

41Joshafat, Asas son, blev kung över Juda under Achavs fjärde regeringsår i Israel. 42Han var trettiofem år då han blev kung, och han regerade tjugofem år i Jerusalem. Hans mor hette Asuva, dotter till Shilchi. 43Joshafat följde helt i sin far Asas spår utan att vika av och gjorde det som var rätt i Herrens ögon. 44Ändå fick offerplatserna vara kvar, och folket fortsatte att offra där och tända offereld. 45Joshafat höll fred med Israels kung. 46Joshafats historia i övrigt, hans bedrifter och de krig han utkämpade, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 47De kulttjänare som hade blivit kvar i landet från hans far Asas tid utrotades av Joshafat.

48I Edom fanns ingen kung, utan där regerade en ståthållare. 49Joshafat byggde Tarshish-skepp som skulle segla till Ofir efter guld, men någon färd blev aldrig av, ty skeppen förliste vid Esjon-Gever. 50Då föreslog Achasja, Achavs son, att hans och Joshafats män skulle fara tillsammans, men Joshafat vägrade. 51Joshafat gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin fader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.

Achasja kung över Israel

52Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda, och han regerade över Israel i två år. 53Han gjorde det som var ont i Herrens ögon och följde i spåren på sin far och mor och på Jerobeam, Nevats son, han som hade förlett israeliterna till synd. 54Han tjänade Baal och tillbad honom, och han väckte Herrens, Israels Guds, vrede på samma sätt som hans far hade gjort.