Bibel 2000 (B2000)
19

Elia vid Horeb

191Achav berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och hur han hade dödat alla profeterna med svärd. 2Då skickade Isebel bud till Elia och lät säga: »Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om jag inte redan i morgon låter dig möta samma öde som dessa profeter.« 3Elia blev rädd och flydde för sitt liv. Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare. 4Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. »Det är nog«, sade han, »ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.« 5Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken.

Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: »Stig upp och ät!« 6När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. 7Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. »Stig upp och ät«, sade han, »annars orkar du inte hela vägen.« 8Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. 9När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.

Då kom Herrens ord till honom: »Varför är du här, Elia?« 10Han sade: »Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.« 11Herren svarade: »Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.« En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. 12Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. 13När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: »Varför är du här, Elia?« 14Han svarade: »Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.«

15Herren sade till Elia: »Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. 16Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. 17Den som undkommer Hasaels svärd skall Jehu döda, och den som undkommer Jehus svärd skall Elisha döda. 18Men jag skall lämna kvar sju tusen i Israel, alla som inte har böjt knä för Baal eller kysst honom till hyllning.«

Elisha kallas till profet

19Elia gick därifrån. När han fann Elisha, Shafats son, var denne ute och plöjde. Tolv par oxar hade han framför sig, det tolfte körde han själv. Elia gick fram och kastade sin mantel över honom. 20Då lämnade Elisha oxarna och sprang efter Elia och bad honom: »Låt mig först gå och kyssa min far och mor till avsked, sedan skall jag följa dig.« Elia svarade: »Gå tillbaka. Du förstår väl vad jag har gjort med dig?« 21Elisha gick tillbaka, tog de båda oxarna och slaktade dem. Med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia som hans tjänare.

20

Achav i krig mot arameerna

201Ben-Hadad, kungen av Aram, samlade hela sin här. Trettiotvå kungar med hästar och vagnar följde honom då han tågade mot Samaria, som han omringade och belägrade. 2Han skickade in budbärare i staden till Israels kung Achav 3och lät hälsa honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och guld tillhör mig liksom de vackraste av dina kvinnor och barn.« 4Den israelitiske kungen svarade: »Som min herre och konung befaller — jag själv och allt jag har är ditt.« 5Men budbärarna kom tillbaka med detta svar: »Så säger Ben-Hadad: Jag har krävt att du skall ge mig ditt silver och guld, dina kvinnor och barn. 6Vid den här tiden i morgon skickar jag mina tjänare till dig, och de kommer att söka igenom ditt hus och dina underlydandes hus. Allt som har värde för dig kommer de att lägga beslag på och ta med sig.«

7Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. »Ni ser själva«, sade han, »vi har bara ont att vänta av denne man. Han krävde att få mina kvinnor och barn, mitt silver och guld, och det nekade jag honom inte.« 8De äldste och folket uppmanade kungen att inte lyssna på Ben-Hadad och inte ge efter för honom. 9Achav svarade då budbärarna: »Säg till min herre och konung: Allt vad du först begärde av mig är jag beredd att göra, men detta kan jag inte gå med på.« När budbärarna kom tillbaka med beskedet 10lät Ben-Hadad svara: »Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om det blir kvar så mycket grus av Samaria att mina soldater får var sin handfull!« 11Israels kung svarade: »Hälsa honom att skrytet bör vänta tills svärdet spänns av.« 12Ben-Hadad höll gästabud i lägret tillsammans med kungarna när svaret kom. Han gav trupperna order om stridsberedskap, och de gjorde sig beredda att storma staden.

13Då trädde en profet fram inför Achav, Israels kung, och sade: »Så säger Herren: Ser du denna väldiga här? I dag skall jag ge den i ditt våld, och då skall du inse att jag är Herren.« 14Achav frågade: »Genom vem skall du göra detta?« Profeten svarade: »Så säger Herren: Genom ståthållarnas garde.« Achav frågade: »Vem öppnar striden?« Profeten svarade: »Du!«

15Achav mönstrade ståthållarnas garde, 232 man, och därefter hela den israelitiska hären, 7 000 man. 16Vid middagstiden gjorde de ett utfall, samtidigt som Ben-Hadad drack sig berusad i lägret tillsammans med de trettiotvå kungarna som understödde honom. 17Ståthållarnas garde ryckte ut först. Då rapporterade Ben-Hadads spejare: »Det kommer ut folk från Samaria.« — 18»Kommer de och ber om fred, så ta dem levande«, sade Ben-Hadad, »och kommer de för att strida, så ta dem levande då också.«

19Ståthållarnas garde hade nu ryckt ut och efter dem de andra trupperna. 20Varje israelitisk krigare nedgjorde sin man. Arameerna tog till flykten, och israeliterna förföljde dem, men arameerkungen Ben-Hadad undkom till häst med några ryttare. 21Nu drog Israels kung ut och tog hästarna och vagnarna och tillfogade arameerna ett svårt nederlag.

22Då trädde profeten fram inför Israels kung och sade: »Slå dig nu inte till ro utan tänk över vad du skall göra; vid nästa årsskifte drar kungen av Aram åter i fält mot dig.« 23Och arameerkungens rådgivare förklarade för sin herre: »Deras gud är en bergsgud, det var därför de kunde besegra oss. Men låt oss strida med dem ute på slätten, där skall vi säkert besegra dem. 24Gör nu så här: avsätt alla kungarna och byt ut dem mot guvernörer. 25Ställ sedan upp en här av samma storlek som den du har förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt oss strida mot dem ute på slätten. Då skall vi säkert besegra dem.« Kungen lyssnade till deras råd och följde det.

26Vid årsskiftet mönstrade Ben-Hadad arameerna och tågade till Afek för att strida mot Israel. 27Också israeliterna hade mönstrats och fått proviant. De drog ut för att möta arameerna och slog läger mitt emot dem. Israeliterna stod där som ett par små getflockar, medan arameerna översvämmade landet. 28Då trädde gudsmannen fram inför Israels kung och sade: »Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att jag är en bergsgud och inte någon slättgud, så skall jag ge hela denna väldiga här i ditt våld. Då skall ni inse att jag är Herren.« 29I sju dagar låg de mitt emot varandra, men på den sjunde dagen började striden; israeliterna nedgjorde på en enda dag 100 000 man av arameernas fotfolk.

30De arameer som överlevt flydde till Afek, men när de kommit in i staden rasade stadsmuren ner över 27 000 av dem. Också Ben-Hadad flydde och nådde staden, där han gömde sig längst inne i ett hus. 31Då sade hans män till honom: »Vi har hört att Israels kungar har ett försonligt sinnelag. Låt oss få gå ut till Israels kung med säcktyg kring höfterna och rep om huvudet, så kanske han låter dig leva.« 32De band säcktyg kring höfterna och rep om huvudet och kom till den israelitiske kungen och sade: »Din tjänare Ben-Hadad ber för sitt liv.« Kungen svarade: »Lever han fortfarande? Han är min broder.« 33Männen, som var ute efter ett gott tecken, tog genast fasta på kungens ord. »Ja«, sade de, »Ben-Hadad är din broder!« Kungen befallde dem att gå och hämta honom, och så kom Ben-Hadad ut till Israels kung och fick stiga upp till honom i vagnen. 34Ben-Hadad sade: »De städer som min far erövrade från din far skall jag återlämna, och du skall få öppna basarer i Damaskus, liksom min far fick göra i Samaria.« — »På dessa villkor skall jag släppa dig fri«, sade Achav, och så slöt han fördrag med honom och lät honom gå.

En profetia mot Achav

35En man i profetskaran sade på Herrens befallning till en av de övriga: »Slå till mig!« Då den andre vägrade 36sade han: »Eftersom du inte lyssnade till Herrens befallning skall ett lejon slå dig när du går härifrån.« Den andre gick, och på vägen mötte han ett lejon som dödade honom. 37Sedan vände sig profeten till en annan man och befallde denne att slå till honom, och den mannen gav honom ett slag så att han blev skadad. 38Profeten gick då och ställde sig vid vägen och väntade på kungen, och för att inte bli igenkänd band han en duk för ögonen. 39När kungen kom förbi anropade profeten honom. »Herre«, sade han, »jag var på väg ut i striden, och då kom det en soldat emot mig och lämnade en fånge åt mig. Han sade: Vakta den här mannen! Om han slipper undan får du svara med ditt liv för hans eller betala en talent silver. 40Men jag fick annat att sköta, och plötsligt var fången borta.« Kungen sade: »Din dom är fälld — du har själv uttalat den.« 41Men profeten ryckte hastigt duken från ögonen, och då upptäckte kungen att det var en av profeterna. 42Och profeten sade till honom: »Så säger Herren: Eftersom du lät den man löpa som jag hade vigt åt förintelse, skall du få svara med ditt liv för hans liv, med ditt folk för hans folk.« 43Kungen fortsatte hemåt, och dyster och förbittrad kom han till Samaria.

21

Navots vingård

211Någon tid därefter hände följande. Navot, som var från Jisreel, ägde en vingård där; den låg intill det palats som tillhörde kung Achav i Samaria. 2Achav sade till Navot: »Låt mig få din vingård att ha till köksträdgård, den gränsar ju till mitt hus. Jag skall ge dig en bättre vingård i stället eller betala dig i pengar, om du föredrar det.« 3Men Navot svarade: »Herren förbjude att jag skulle låta dig få vad jag ärvt av mina fäder!« 4Achav begav sig hem, dyster och förbittrad över att Navot från Jisreel hade svarat att han inte ville ge honom sitt fädernearv. Han lade sig på sängen med ansiktet bortvänt och ville inte äta. 5Då kom hans hustru Isebel. »Vad är det som grämer dig«, frågade hon, »varför äter du ingenting?« 6Achav svarade: »Jag har talat med Navot från Jisreel. Jag bad att få köpa hans vingård eller ge honom en annan i stället om han föredrog det. Men han sade: Du får inte min vingård!« 7Då sade Isebel: »Nu får du visa vem som regerar i Israel! Stig upp och ät och var vid gott mod. Jag skall se till att du får jisreeliten Navots vingård.« 8Sedan skrev hon brev i Achavs namn, förseglade dem med hans sigill och skickade dem till de äldste och de förnämsta i den stad där Navot bodde. 9I breven hade hon skrivit: »Utlys en fastehögtid, och låt Navot sitta främst bland folket. 10Sätt två skrupelfria män mitt emot honom och låt dem vittna att han har smädat Gud och kungen. För sedan bort honom och stena honom till döds.«

11De äldste och de förnämsta i staden där Navot bodde följde Isebels anvisningar och gjorde som det stod i hennes brev: 12de utlyste en fastehögtid och lät Navot sitta främst bland folket. 13De båda skrupelfria männen kom och satte sig mitt emot honom och vittnade inför folket: »Navot har smädat Gud och kungen.« Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. 14Och så sände man bud till Isebel: »Navot har stenats till döds.« 15När hon hörde detta sade hon till Achav: »Nu kan du överta jisreeliten Navots vingård, den som han vägrade att sälja till dig. Navot är inte längre i livet, han är död.« 16Då Achav fick veta att Navot från Jisreel var död gav han sig i väg ner till hans vingård för att ta den i besittning.

17Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 18»Gå och sök upp Achav, Israels kung, som regerar i Samaria. Du finner honom i Navots vingård, som han har kommit för att ta i besittning. 19Säg till honom: Så säger Herren: Har du både dräpt och hunnit lyfta arvet? Sedan skall du fortsätta: Så säger Herren: På den plats där hundarna slickade Navots blod skall de också slicka ditt.«

20Achav sade till Elia: »Nu har du mig fast, du min fiende!« — »Ja, nu har jag dig fast«, sade Elia, »och eftersom du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon 21skall jag låta det onda drabba dig. Jag skall rensa upp efter dig och utrota vartenda manfolk i Israel som tillhör Achavs släkt, hög som låg. 22Jag skall låta det gå med din ätt som det gick med Jerobeams, Nevats sons, ätt och Bashas, Achias sons, ätt. Och detta därför att du har väckt min vrede och förlett Israel till synd. 23Också om Isebel har Herren talat: henne skall hundarna äta på Jisreels mark. 24De av Achavs ätt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta.«

25Ingen har som Achav sålt sig till att göra det som är ont i Herrens ögon; det var hans hustru Isebel som eggade honom till det. 26Särskilt avskyvärt handlade han då han höll sig till avgudarna, alldeles som amoreerna hade gjort, de som Herren hade drivit undan för israeliterna.

27När Achav hörde vad Elia sade rev han sönder sina kläder, satte säcktyg på bara kroppen och fastade; också när han sov var han klädd i säcktyg, och han gick med tunga steg. 28Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: 29»Har du sett hur Achav ödmjukar sig inför mig? Eftersom han gör det skall jag inte låta olyckan komma i hans egen tid; först i hans sons dagar skall jag låta olyckan drabba hans ätt.«