Bibel 2000 (B2000)
1

Den gamle David och Avishag

11Kung David var nu gammal och ålderstigen. Trots att man bredde täcken över honom hade han svårt att hålla sig varm. 2Kungens män sade till honom: »Herre, låt oss söka reda på en ung orörd kvinna, som kan betjäna och vårda dig. Om hon får ligga i din famn, herre konung, blir du varm.« 3Sedan sökte de runt hela Israel efter en vacker flicka. De fann Avishag från Shunem och förde henne hem till kungen. 4Det var en mycket vacker flicka, och hon vårdade kungen och hjälpte honom. Men han låg aldrig med henne.

Strid om tronföljden

5Adonia, Haggits son, talade vitt och brett om att det var han som skulle bli kung. Han skaffade sig vagnar och hästar och höll sig med en eskort på femtio man. 6Hans far hade aldrig tillrättavisat honom och förebrått honom för hans uppförande. Han var ståtlig att se på, och i ålder kom han närmast efter Absalom. 7Han hade rådgjort med Joav, Serujas son, och med prästen Evjatar, och de stödde honom. 8Men prästen Sadok och Benaja, Jojadas son, och profeten Natan och Shimi och Rei och Davids livgarde stod inte på Adonias sida.

9En gång när Adonia offrade får och tjurar och gödkalvar vid Ormstenen nära Rogelkällan hade han inbjudit alla sina bröder, kungasönerna, och alla män i Juda som stod i kungens tjänst. 10Men han hade inte bjudit profeten Natan eller Benaja eller livgardet eller sin bror Salomo. 11Då sade Natan till Batseba, Salomos mor: »Du har väl hört att Adonia, Haggits son, har blivit kung, utan vår herre Davids vetskap? 12Låt mig nu ge dig ett råd som kan rädda livet på dig och din son Salomo. 13Gå in till kung David och säg: ’Min herre och konung, du har ju själv svurit en ed och lovat mig att min son Salomo skall bli kung efter dig och sitta på din tron. Hur kommer det sig då att Adonia har blivit kung?’ 14Medan du står där och talar med kung David kommer jag in och bekräftar vad du har sagt.«

15Batseba gick in i rummet till kung David, som nu på sin höga ålderdom vårdades av Avishag från Shunem. 16Batseba föll ner för honom, och då kungen frågade vad hon ville 17svarade hon: »Herre, du har själv svurit vid Herren, din Gud, och lovat mig att min son Salomo skall bli kung efter dig och sitta på din tron. 18Men nu har Adonia blivit kung, utan din vetskap. 19Han har offrat tjurar, gödkalvar och får i mängd och bjudit in alla kungasönerna, prästen Evjatar och överbefälhavaren Joav. Men din tjänare Salomo har han inte bjudit. 20Nu riktar hela Israel sina blickar mot dig, herre konung, i väntan på att du kungör vem som skall efterträda dig på tronen. 21När du, herre konung, vilar hos dina fäder kan jag och min son Salomo annars bli betraktade som brottslingar.«

22Medan Batseba ännu talade kom profeten Natan. 23Man anmälde för kungen att han var där, och Natan trädde in till honom och föll ner med ansiktet mot marken 24och sade: »Min herre och konung, har du verkligen sagt att Adonia skall bli kung och efterträda dig på tronen? 25I dag har han gått ner och offrat tjurar, gödkalvar och får i mängd. Han har bjudit in alla kungasönerna och befälhavarna och prästen Evjatar, och de sitter nu till bords med honom, och de ropar: Leve kung Adonia! 26Men mig, din tjänare, har han inte bjudit och inte heller prästen Sadok eller Benaja, Jojadas son, eller din tjänare Salomo. 27Har detta skett på din befallning, konung, utan att du talat om för oss vem som skall efterträda dig på tronen?«

28Kung David lät kalla på Batseba, och då hon stod inför honom 29svor han denna ed: »Så sant Herren lever, han som har räddat mig ur alla faror, 30jag skall i dag uppfylla det löfte jag gav dig när jag svor vid Herren, Israels Gud, att din son Salomo skulle bli kung och efterträda mig på tronen.« 31Då föll Batseba ner med ansiktet mot marken och sade: »Må min härskare konung David länge leva!«

Salomo blir kung

32Då sade kung David: »Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son.« De kom till honom, 33och han sade: »Ta mina män med er och låt min son Salomo sitta upp på min mula och följ honom ner till Gichon. 34Där skall prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel, och ni skall stöta i horn och ropa: Leve kung Salomo! 35Därefter skall ni följa honom tillbaka, och han skall komma hit och sätta sig på min tron. Han skall bli kung i mitt ställe, honom har jag förordnat till furste över Israel och Juda.« — 36»Må Herren, din Gud, stadfästa detta«, sade Benaja, Jojadas son. 37»Liksom Herren har varit med dig, konung, så må han vara med Salomo och göra hans välde ännu mäktigare än ditt, konung David!«

38Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick därifrån tillsammans med kereteerna och peleteerna. De lät Salomo sitta upp på kungens mula och förde honom till Gichon. 39Prästen Sadok hade hämtat oljehornet från Herrens tält och smorde Salomo till kung. Hornstötarna skallade och folkmassan ropade: »Leve kung Salomo!« 40Alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv.

Adonia underkastar sig kung Salomo

41Adonia och hans gäster hade just ätit färdigt då de hörde larmet. När Joav hörde hornstötarna frågade han: »Vad betyder allt detta oväsen i staden?« 42I samma ögonblick kom Jonatan, prästen Evjatars son. »Kom hit!« ropade Adonia. »Du är en bra karl och har säkert goda nyheter.« — 43»Tvärtom: vår härskare kung David har gjort Salomo till kung«, sade Jonatan. 44»Han har skickat med honom prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, och dessutom kereteerna och peleteerna. De har låtit Salomo sitta upp på kungens mula, 45och vid Gichon har prästen Sadok och profeten Natan smort honom till kung. Sedan har de återvänt därifrån under jubelrop, och nu är hela staden i festyra — det är det larmet ni hör. 46Salomo sitter redan på kungatronen, 47och de kungliga ämbetsmännen har kommit för att uppvakta vår härskare kung David och framföra denna välgångsönskan: ’Må din Gud göra Salomos namn ännu större än ditt och hans välde ännu mäktigare än ditt!’ Kung David har tillbett Herren på sin bädd 48och sagt: Lovad vare Herren, Israels Gud, som i dag har gett mig en efterträdare på tronen och låtit mig se det med egna ögon.«

49Adonias gäster blev skräckslagna och skingrades åt alla håll. 50Och av fruktan för Salomo skyndade Adonia bort till altaret och grep tag i hornen. 51Det kom bud till Salomo: »Adonia är rädd för dig, konung. Han har gripit tag i altarhornen och säger: Kung Salomo måste först svära att han inte skall hugga ner mig.«

52Salomo svarade: »Om han visar sig vara pålitlig skall inte ett hår krökas på hans huvud, men om han gör sig skyldig till något skall han dö.« 53Sedan lät kung Salomo föra bort honom från altaret. Han kom och föll ner för Salomo, och Salomo sade åt honom att gå hem.

2

Davids sista anvisningar. Hans död

21Då Davids liv närmade sig slutet gav han sin son Salomo dessa anvisningar: 2»Jag går nu den väg allt levande måste vandra. Var stark och visa dig som en man. 3Håll vad Herren, din Gud, har befallt, så att du följer hans vägar och rättar dig efter hans bud och stadgar, hans föreskrifter och befallningar, allt så som det är skrivet i Moses lag. Då skall du ha framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, 4och Herren skall uppfylla det löfte han gav mig när han sade: Om dina efterkommande vaktar på sina steg och troget och med uppriktigt hjärta vandrar mina vägar skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. 5Du vet hur Joav, Serujas son, handlade mot mig och hur han handlade mot de två överbefälhavarna i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son, då han dödade dem och i fred hämnades blod som flutit i krig. Med oskyldigt blod fläckade han bältet om min midja och sandalerna på mina fötter. 6Handla nu som din klokhet bjuder dig och se till att han inte får en lång levnad och dör i frid. 7Sönerna till Barsillaj från Gilead skall du däremot behandla väl och låta äta vid ditt bord, ty så bemötte de mig när jag var på flykt undan din bror Absalom. 8Sedan har du Shimi, Geras son, från Bachurim, av Benjamins stam. Det var han som överöste mig med fruktansvärda förbannelser på vägen till Machanajim. Men han var också med och mötte mig vid Jordan, och då svor jag vid Herren att jag inte skulle låta hugga ner honom. 9Låt honom nu få sitt straff, du är ju en klok man och förstår nog hur du skall behandla honom så att hans långa levnad får ett blodigt slut.«

10David gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. 11I fyrtio år hade han varit kung över Israel, sju år i Hebron och trettiotre i Jerusalem. 12Salomo efterträdde sin far David på tronen, och hans kungamakt var obestridd.

Adonia dödas

13Adonia, Haggits son, uppsökte en dag Salomos mor Batseba. Hon frågade: »Vad för dig hit? Är allt väl?« — »Ja«, svarade han, 14»men det är en sak jag vill tala med dig om.« — »Jag lyssnar«, sade Batseba, 15och han fortsatte: »Som du vet tillkom kungadömet egentligen mig, och hela Israel väntade sig att jag skulle bli kung. Men makten gick ifrån mig och tillföll min bror, ty så hade Herren bestämt. 16Nu har jag en enda bön, avvisa mig inte.« — »Låt höra«, sade Batseba, 17och han fortsatte: »Tala med kung Salomo — dig avvisar han inte — och be honom att han ger mig Avishag från Shunem till hustru.« — 18»Ja, jag skall tala med kungen om dig«, sade Batseba.

19När Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt. Sedan satte han sig och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida. 20»Jag har en enda liten bön till dig«, sade hon, »avvisa mig inte.« — »Säg vad du önskar, mor. Jag skall inte avvisa dig.« 21Då sade Batseba: »Låt din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru.« 22Salomo svarade: »Varför begär du bara Avishag åt Adonia? Varför inte också kungamakten — han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.« 23Och kung Salomo svor vid Herren: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte denna begäran skall kosta Adonia livet. 24Så sant Herren lever, han som har insatt mig till kung och gett mig min far Davids tron och som har upprättat åt mig det kungahus han utlovat, redan i dag skall Adonia dö.« 25Kung Salomo skickade Benaja, Jojadas son, och lät honom hugga ner Adonia.

Evjatar förvisas, Joav dödas

26Till prästen Evjatar sade kungen: »Ge dig i väg till din egendom i Anatot. Du förtjänar döden, men nu kan jag inte döda dig, eftersom du har burit Herren Guds ark inför min far David och delat alla hans vedermödor.« 27Så drev Salomo bort Evjatar från tjänsten som präst åt Herren. Därmed gick det ord i uppfyllelse som Herren hade uttalat i Shilo över Elis släkt.

28Ryktet nådde Joav, som hade anslutit sig till Adonia — Absalom hade han däremot inte stött — och han flydde då till Herrens tält och grep tag om altarhornen. 29När kung Salomo fick höra att Joav hade sökt skydd i Herrens tält och stod intill altaret skickade han i väg Benaja, Jojadas son, med befallningen: »Gå och hugg ner honom!« 30Benaja gick till Herrens tält och ropade till Joav: »I konungens namn, kom ut!« Men Joav svarade: »Nej, här vill jag dö.« När Benaja berättade för kungen vad Joav hade svarat 31sade kungen: »Gör då som han säger, hugg ner honom och begrav honom. Så befriar du mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod som Joav utgöt. 32Herren skall ge honom hans rättmätiga straff för att han högg ner två män som till skillnad från honom själv var hederliga och rättskaffens, Israels överbefälhavare Avner, Ners son, och Judas överbefälhavare Amasa, Jeters son. Han dödade dem med sitt svärd utan min fars vetskap. 33Deras blod skall komma över Joav och hans efterkommande i all framtid, men åt David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron, skall Herren ge trygghet i all framtid.« 34Då gick Benaja, Jojadas son, bort och högg ner honom, och han begravdes där han bott i öknen. 35I hans ställe gjorde kungen Benaja till överbefälhavare och prästen Sadok fick ersätta Evjatar.

Shimi dödas

36Sedan kallade kungen till sig Shimi. »Bygg dig ett hus i Jerusalem och stanna här«, sade han. »Du får inte ge dig av härifrån, 37och det skall du veta, att den dag du gör det och går över Kidronbäcken, den dagen skall du straffas med döden, och skulden är din egen.« 38Shimi sade: »Ja, jag skall rätta mig efter min herre konungens villkor.« Han bodde därefter en tid i Jerusalem.

39Men när tre år hade gått rymde ett par av Shimis slavar till kung Akish i Gat, Maakas son. Då Shimi fick reda på att de var i Gat 40sadlade han genast sin åsna för att rida dit och leta rätt på dem hos Akish. Han kom till Gat och hämtade tillbaka slavarna därifrån. 41Salomo fick veta att Shimi gett sig av från Jerusalem till Gat men att han nu var tillbaka. 42Då kallade kungen honom till sig och frågade: »Lät jag dig inte svära vid Herren och gjorde jag inte klart för dig att den dag du gav dig av härifrån kunde du vara säker på att straffas med döden? Och du hade inget att invända. 43Varför har du då inte hållit eden inför Herren och den befallning jag gav dig?« 44Och han fortsatte: »Du vet med dig och inser själv hur mycket ont du gjorde min far David. Nu låter Herren din ondska falla tillbaka på dig själv. 45Men kung Salomo skall vara välsignad och Davids tron bestå inför Herren i alla tider.« 46Och kungen befallde Benaja, Jojadas son, att gå ut med Shimi och hugga ner honom.

Nu hade Salomo kungamakten säkert i sin hand.

3

Salomo ber till Herren om vishet

31Salomo knöt släktskapsband med farao, kungen av Egypten, genom att gifta sig med en dotter till honom. Han förde henne till Davids stad i väntan på att hans eget hus skulle bli färdigt liksom Herrens hus och muren kring Jerusalem. 2Folket offrade på offerplatserna, eftersom något tempel åt Herrens namn inte var byggt vid denna tid. 3Salomo älskade Herren och höll sig till vad hans far David hade stadgat; dock offrade han på offerplatserna och tände offereld där.

4Den främsta offerplatsen var den i Givon. Dit begav sig kungen för att offra, och han frambar tusen brännoffer på altaret där. 5I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: »Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.« 6Salomo svarade: »Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. 7Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren 8mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. 9Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?«

10Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. 11Gud sade: »Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, 12så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. 13Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. 14Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv.« 15Då Salomo vaknade förstod han att det varit en dröm. Efter återkomsten till Jerusalem trädde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brännoffer och gemenskapsoffer och höll ett gästabud för alla sina män.

Salomos visa domslut

16Det kom en gång två skökor till kungen, och de fick företräde för honom. 17»Lyssna, herre!« sade den ena. »Vi bor i samma hus, jag och den där kvinnan, och där födde jag ett barn, och hon var med. 18Två dagar efter mig födde också hon. Det var bara hon och jag, ingen främmande var hos oss, vi var ensamma. 19En natt dog hennes son, hon hade legat ihjäl honom. 20Då steg hon upp mitt i natten medan jag sov och tog min son som jag hade intill mig och lade honom hos sig, och det döda barnet lade hon hos mig. 21När jag steg upp för att amma min son på morgonen var han död. Men när jag såg på honom där på morgonen upptäckte jag att det inte var det barn som jag hade fött.«

22Då sade den andra kvinnan: »Nej, det är min son som lever och din som är död!« Men den första ropade: »Nej, din son är död och min lever!« Så tvistade de inför kungen. 23Då sade han: »Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever.« 24Och kungen sade: »Räck mig ett svärd!« När man kom med svärdet 25sade kungen: »Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!« 26Då sade hon som var mor till den levande pojken — ty kärleken till sonen överväldigade henne: »Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!« Den andra sade: »Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!« 27Då befallde kungen: »Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.«

28Hela Israel fick höra om den dom som kungen hade fällt, och alla fylldes av vördnad för honom. De förstod att kungen skipade rätt i kraft av gudomlig vishet.