Bibel 2000 (B2000)
18

Elia och Obadja

181Sedan det gått en lång tid, över två år, kom Herrens ord till Elia: »Gå och träd fram inför Achav, nu skall jag låta det regna över jorden.« 2Och Elia gick för att söka upp Achav.

Hungersnöden var svår i Samaria, 3och Achav kallade till sig Obadja, som förvaltade de kungliga egendomarna. Obadja dyrkade Herren hängivet. 4När Isebel ville utrota Herrens profeter hade Obadja tagit sig an hundra av dem och gömt dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och dryck. 5Nu befallde Achav honom att ge sig ut i landet till alla källor och bäckar. »Kanske kan vi finna bete nog att hålla hästar och mulor vid liv, så att vi inte förlorar några djur«, sade han. 6Så delade de upp landet mellan sig för att genomkorsa var sin del: Achav tog en väg, Obadja en annan.

7Under sin färd fick Obadja plötsligt se Elia komma emot sig. När han såg vem det var föll han ner med ansiktet mot marken och sade: »Är det verkligen du, min herre Elia?« — 8»Ja, det är jag«, svarade Elia. »Gå och säg till din herre: Elia är här.« 9Men Obadja svarade: »Vad har jag gjort för ont eftersom du vill lämna mig i händerna på Achav och låta honom döda mig? 10Så sant Herren, din Gud, lever, det finns inte något folk eller rike där kungen inte har låtit söka efter dig. När man då har svarat att du inte fanns där har han låtit dessa riken och folk gå ed på att de inte har kunnat finna dig. 11Och nu vill du att jag skall gå till kungen och säga: Elia är här. 12Men så snart jag har gått härifrån kommer ju Herrens ande att föra bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan underrättar Achav och han inte finner dig, så dödar han mig. Ändå har jag dyrkat Herren alltifrån min ungdom. 13Har man inte berättat för dig vad jag gjorde när Isebel ville ta livet av Herrens profeter, hur jag gömde hundra av dem, femtio och femtio, i två grottor och försåg dem med mat och dryck? 14Och nu vill du att jag skall gå till kungen och säga: Elia är här. Han kommer att döda mig!« 15Elia svarade: »Så sant Herren Sebaot lever, han som jag tjänar, redan i dag skall jag träda fram inför Achav.«

Elia och baalsprofeterna på Karmel

16Obadja sökte upp Achav och underrättade honom, och Achav gick för att möta Elia. 17När han fick se honom sade han: »Här är du alltså, du som drar olycka över Israel.« 18Elia svarade: »Det är inte jag som drar olycka över Israel utan du och din fars ätt när ni överger Herrens bud och följer baalsgudarna. 19Båda nu upp israeliterna och låt dem samlas hos mig på berget Karmel tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra, alla dessa som får sitt underhåll av Isebel.«

20Achav skickade bud runt hela Israel och lät samla profeterna på berget Karmel. 21Där trädde Elia fram inför hela folket och sade: »Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.« Men de svarade inte ett ord. 22Då sade Elia till dem: »Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. 23Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld. 24Sedan anropar ni er gud och jag anropar Herren; den som svarar med eld, han är Gud.« Folket sade ja till förslaget. 25Då vände sig Elia till baalsprofeterna. »Välj ut en av tjurarna och gör i ordning den«, sade han. »Ni får börja, ni är flest. Anropa er gud, men tänd inte någon eld.« 26Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: »Baal, svara oss!« Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. 27Vid middagstiden hånade Elia dem. »Ropa högre!« sade han. »Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!« 28De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. 29Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken.

30Elia kallade nu till sig folket, och de samlades omkring honom. Då satte han åter i stånd Herrens altare, som hade rivits ner. 31Han tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, Jakob till vilken Herren sade: »Ditt namn skall vara Israel.« 32Av stenarna byggde Elia ett altare åt Herren, och runt omkring altaret lät han gräva ett dike, djupt och brett som ett stort sädesmått. 33Han staplade veden, styckade tjuren och lade den ovanpå veden. 34Därefter sade han: »Fyll fyra krukor med vatten och häll över offret och över veden.« Sedan sade han: »En gång till!« och därpå: »Ännu en gång!« och de gjorde som han sade. 35Vattnet rann ner runt om altaret, och även diket fyllde han med vatten.

36När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: »Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. 37Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.« 38Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket.

39Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: »Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.« 40Men Elia sade: »Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!« När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där.

41Därefter sade Elia till Achav: »Gå dit upp, ät och drick, jag hör regnet komma.« 42Achav gick upp för att äta och dricka, och Elia gick upp på toppen av Karmel och kröp ihop på marken med ansiktet mellan knäna. 43Sedan sade han till sin tjänare: »Gå upp och se ut mot havet!« Tjänaren gick upp och spejade. »Det syns ingenting«, sade han. Sju gånger befallde Elia honom att gå tillbaka upp. 44Den sjunde gången sade han: »Jag ser ett moln, inte större än en hand, stiga upp ur havet.« Elia sade till honom: »Gå och säg till Achav att han spänner för och åker ner innan regnet hindrar honom.« 45Under tiden hade himlen täckts av mörka moln, det blåste upp och ett skyfall bröt ut. Då steg Achav upp i vagnen och for i väg mot Jisreel. 46Men Herrens kraft fyllde Elia: han fäste upp sina kläder och sprang före Achav hela vägen fram till Jisreel.

19

Elia vid Horeb

191Achav berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och hur han hade dödat alla profeterna med svärd. 2Då skickade Isebel bud till Elia och lät säga: »Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om jag inte redan i morgon låter dig möta samma öde som dessa profeter.« 3Elia blev rädd och flydde för sitt liv. Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare. 4Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. »Det är nog«, sade han, »ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.« 5Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken.

Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: »Stig upp och ät!« 6När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. 7Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. »Stig upp och ät«, sade han, »annars orkar du inte hela vägen.« 8Elia steg upp och åt och drack, och måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds berg Horeb. 9När han kom fram gick han in i en grotta och stannade där över natten.

Då kom Herrens ord till honom: »Varför är du här, Elia?« 10Han sade: »Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.« 11Herren svarade: »Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där.« En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. 12Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. 13När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: »Varför är du här, Elia?« 14Han svarade: »Jag har gjort mitt yttersta för Herren, härskarornas Gud. Israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och nu står de efter mitt liv.«

15Herren sade till Elia: »Vänd tillbaka och ta vägen till Damaskus öken. Gå in i staden och smörj Hasael till kung över Aram. 16Jehu, Nimshis son, skall du smörja till kung över Israel, och Elisha, Shafats son, från Avel Mechola skall du smörja till profet efter dig. 17Den som undkommer Hasaels svärd skall Jehu döda, och den som undkommer Jehus svärd skall Elisha döda. 18Men jag skall lämna kvar sju tusen i Israel, alla som inte har böjt knä för Baal eller kysst honom till hyllning.«

Elisha kallas till profet

19Elia gick därifrån. När han fann Elisha, Shafats son, var denne ute och plöjde. Tolv par oxar hade han framför sig, det tolfte körde han själv. Elia gick fram och kastade sin mantel över honom. 20Då lämnade Elisha oxarna och sprang efter Elia och bad honom: »Låt mig först gå och kyssa min far och mor till avsked, sedan skall jag följa dig.« Elia svarade: »Gå tillbaka. Du förstår väl vad jag har gjort med dig?« 21Elisha gick tillbaka, tog de båda oxarna och slaktade dem. Med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia som hans tjänare.

20

Achav i krig mot arameerna

201Ben-Hadad, kungen av Aram, samlade hela sin här. Trettiotvå kungar med hästar och vagnar följde honom då han tågade mot Samaria, som han omringade och belägrade. 2Han skickade in budbärare i staden till Israels kung Achav 3och lät hälsa honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och guld tillhör mig liksom de vackraste av dina kvinnor och barn.« 4Den israelitiske kungen svarade: »Som min herre och konung befaller — jag själv och allt jag har är ditt.« 5Men budbärarna kom tillbaka med detta svar: »Så säger Ben-Hadad: Jag har krävt att du skall ge mig ditt silver och guld, dina kvinnor och barn. 6Vid den här tiden i morgon skickar jag mina tjänare till dig, och de kommer att söka igenom ditt hus och dina underlydandes hus. Allt som har värde för dig kommer de att lägga beslag på och ta med sig.«

7Då sammankallade Israels kung de äldste i landet. »Ni ser själva«, sade han, »vi har bara ont att vänta av denne man. Han krävde att få mina kvinnor och barn, mitt silver och guld, och det nekade jag honom inte.« 8De äldste och folket uppmanade kungen att inte lyssna på Ben-Hadad och inte ge efter för honom. 9Achav svarade då budbärarna: »Säg till min herre och konung: Allt vad du först begärde av mig är jag beredd att göra, men detta kan jag inte gå med på.« När budbärarna kom tillbaka med beskedet 10lät Ben-Hadad svara: »Gudarna må straffa mig, nu och framgent, om det blir kvar så mycket grus av Samaria att mina soldater får var sin handfull!« 11Israels kung svarade: »Hälsa honom att skrytet bör vänta tills svärdet spänns av.« 12Ben-Hadad höll gästabud i lägret tillsammans med kungarna när svaret kom. Han gav trupperna order om stridsberedskap, och de gjorde sig beredda att storma staden.

13Då trädde en profet fram inför Achav, Israels kung, och sade: »Så säger Herren: Ser du denna väldiga här? I dag skall jag ge den i ditt våld, och då skall du inse att jag är Herren.« 14Achav frågade: »Genom vem skall du göra detta?« Profeten svarade: »Så säger Herren: Genom ståthållarnas garde.« Achav frågade: »Vem öppnar striden?« Profeten svarade: »Du!«

15Achav mönstrade ståthållarnas garde, 232 man, och därefter hela den israelitiska hären, 7 000 man. 16Vid middagstiden gjorde de ett utfall, samtidigt som Ben-Hadad drack sig berusad i lägret tillsammans med de trettiotvå kungarna som understödde honom. 17Ståthållarnas garde ryckte ut först. Då rapporterade Ben-Hadads spejare: »Det kommer ut folk från Samaria.« — 18»Kommer de och ber om fred, så ta dem levande«, sade Ben-Hadad, »och kommer de för att strida, så ta dem levande då också.«

19Ståthållarnas garde hade nu ryckt ut och efter dem de andra trupperna. 20Varje israelitisk krigare nedgjorde sin man. Arameerna tog till flykten, och israeliterna förföljde dem, men arameerkungen Ben-Hadad undkom till häst med några ryttare. 21Nu drog Israels kung ut och tog hästarna och vagnarna och tillfogade arameerna ett svårt nederlag.

22Då trädde profeten fram inför Israels kung och sade: »Slå dig nu inte till ro utan tänk över vad du skall göra; vid nästa årsskifte drar kungen av Aram åter i fält mot dig.« 23Och arameerkungens rådgivare förklarade för sin herre: »Deras gud är en bergsgud, det var därför de kunde besegra oss. Men låt oss strida med dem ute på slätten, där skall vi säkert besegra dem. 24Gör nu så här: avsätt alla kungarna och byt ut dem mot guvernörer. 25Ställ sedan upp en här av samma storlek som den du har förlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låt oss strida mot dem ute på slätten. Då skall vi säkert besegra dem.« Kungen lyssnade till deras råd och följde det.

26Vid årsskiftet mönstrade Ben-Hadad arameerna och tågade till Afek för att strida mot Israel. 27Också israeliterna hade mönstrats och fått proviant. De drog ut för att möta arameerna och slog läger mitt emot dem. Israeliterna stod där som ett par små getflockar, medan arameerna översvämmade landet. 28Då trädde gudsmannen fram inför Israels kung och sade: »Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att jag är en bergsgud och inte någon slättgud, så skall jag ge hela denna väldiga här i ditt våld. Då skall ni inse att jag är Herren.« 29I sju dagar låg de mitt emot varandra, men på den sjunde dagen började striden; israeliterna nedgjorde på en enda dag 100 000 man av arameernas fotfolk.

30De arameer som överlevt flydde till Afek, men när de kommit in i staden rasade stadsmuren ner över 27 000 av dem. Också Ben-Hadad flydde och nådde staden, där han gömde sig längst inne i ett hus. 31Då sade hans män till honom: »Vi har hört att Israels kungar har ett försonligt sinnelag. Låt oss få gå ut till Israels kung med säcktyg kring höfterna och rep om huvudet, så kanske han låter dig leva.« 32De band säcktyg kring höfterna och rep om huvudet och kom till den israelitiske kungen och sade: »Din tjänare Ben-Hadad ber för sitt liv.« Kungen svarade: »Lever han fortfarande? Han är min broder.« 33Männen, som var ute efter ett gott tecken, tog genast fasta på kungens ord. »Ja«, sade de, »Ben-Hadad är din broder!« Kungen befallde dem att gå och hämta honom, och så kom Ben-Hadad ut till Israels kung och fick stiga upp till honom i vagnen. 34Ben-Hadad sade: »De städer som min far erövrade från din far skall jag återlämna, och du skall få öppna basarer i Damaskus, liksom min far fick göra i Samaria.« — »På dessa villkor skall jag släppa dig fri«, sade Achav, och så slöt han fördrag med honom och lät honom gå.

En profetia mot Achav

35En man i profetskaran sade på Herrens befallning till en av de övriga: »Slå till mig!« Då den andre vägrade 36sade han: »Eftersom du inte lyssnade till Herrens befallning skall ett lejon slå dig när du går härifrån.« Den andre gick, och på vägen mötte han ett lejon som dödade honom. 37Sedan vände sig profeten till en annan man och befallde denne att slå till honom, och den mannen gav honom ett slag så att han blev skadad. 38Profeten gick då och ställde sig vid vägen och väntade på kungen, och för att inte bli igenkänd band han en duk för ögonen. 39När kungen kom förbi anropade profeten honom. »Herre«, sade han, »jag var på väg ut i striden, och då kom det en soldat emot mig och lämnade en fånge åt mig. Han sade: Vakta den här mannen! Om han slipper undan får du svara med ditt liv för hans eller betala en talent silver. 40Men jag fick annat att sköta, och plötsligt var fången borta.« Kungen sade: »Din dom är fälld — du har själv uttalat den.« 41Men profeten ryckte hastigt duken från ögonen, och då upptäckte kungen att det var en av profeterna. 42Och profeten sade till honom: »Så säger Herren: Eftersom du lät den man löpa som jag hade vigt åt förintelse, skall du få svara med ditt liv för hans liv, med ditt folk för hans folk.« 43Kungen fortsatte hemåt, och dyster och förbittrad kom han till Samaria.