Bibel 2000 (B2000)
13

En gudsman från Juda profeterar mot altaret i Betel

131En gudsman hade på Herrens befallning kommit till Betel från Juda, och just som Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden 2ropade gudsmannen på Herrens befallning mot altaret: »Altare, altare! Så säger Herren: En son skall födas i Davids ätt; han skall heta Josia. På dig skall han slakta de präster vid offerplatserna som tänder altarelden. Ja, på dig skall människoben brännas.« 3Samtidigt kungjorde han ett tecken: »Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: altaret skall rämna och askan spillas ut.« 4När kung Jerobeam hörde de ord gudsmannen riktade mot altaret i Betel pekade han uppifrån altaret på mannen och ropade: »Grip honom!« Men armen han sträckte ut förtvinade, och han kunde inte dra den tillbaka. 5Och altaret rämnade och askan spilldes ut — det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade kungjort. 6Då vände sig kungen till gudsmannen. »Blidka Herren, din Gud«, ropade han, »och be för mig, så att jag kan dra tillbaka armen.« Gudsmannen blidkade Herren. Kungen kunde åter dra tillbaka sin arm, och den var som förut. 7Då sade kungen till gudsmannen: »Kom med mig hem. Du skall få något att styrka dig med, och sedan skall jag ge dig en gåva.« 8Men gudsmannen svarade: »Om du så gav mig hälften av allt du äger skulle jag inte följa med dig. Jag vill varken äta eller dricka någonting på denna plats, 9ty Herren befallde mig att ingenting äta eller dricka och att inte återvända den väg jag kommit.« 10Och så tog han en annan väg och återvände inte den väg han kommit till Betel.

Gudsmannens olydnad och straff

11I Betel bodde en gammal profet, och nu kom hans söner och talade om för honom allt vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen, och de berättade också för sin far vad mannen hade sagt till kungen. 12»Vilken väg tog han?« frågade fadern, och sönerna visade honom åt vilket håll gudsmannen från Juda hade gått. 13Fadern sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, och han satt upp 14och följde efter gudsmannen. Han fann honom sittande under en terebint och frågade honom: »Är det du som är gudsmannen från Juda?« — »Ja, det är jag«, svarade den andre. 15»Följ med mig hem och ät«, sade profeten. 16Men gudsmannen svarade: »Jag kan inte följa med dig tillbaka, jag kan inte äta och dricka tillsammans med dig på denna plats. 17Av Herren fick jag befallning att ingenting äta eller dricka här och att inte vända tillbaka den väg jag kommit.« 18Profeten svarade honom: »Jag är profet liksom du, och en ängel talade till mig på Herrens uppdrag och befallde mig att föra dig tillbaka hem till mig, så att du fick äta och dricka.« Men detta var lögn.

19Gudsmannen följde med honom tillbaka och åt och drack hemma hos honom. 20När de nu satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. 21Han ropade till gudsmannen från Juda: »Så säger Herren: Du har satt dig upp mot Herrens vilja, du har inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig 22utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han förbjudit dig att äta och dricka. Därför skall din döda kropp inte läggas i dina fäders grav.«

23När gudsmannen hade avslutat måltiden sadlade man en åsna åt honom. Den tillhörde profeten som hade fört honom tillbaka. 24Han gav sig i väg, men under färden blev han överfallen av ett lejon och dödad, och kroppen blev liggande på vägen. Åsnan stod där bredvid, och även lejonet stod bredvid den döda kroppen. 25Några som kom förbi såg liket ligga där på vägen och lejonet stå bredvid. De gick in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de sett. 26Då profeten, som hade fått gudsmannen att avbryta sin färd, hörde det sade han: »Det är gudsmannen. Eftersom han satte sig upp mot Herrens vilja utlämnade Herren honom åt lejonet, och det rev ihjäl honom. Så blev det som Herren hade sagt honom.« 27Och profeten sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, 28och han gav sig i väg och fann den döda kroppen ligga på vägen och åsnan och lejonet stå där bredvid. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. 29Profeten lyfte upp den döde gudsmannen på åsnan och förde honom med sig tillbaka till staden för att hålla dödsklagan och begrava honom. 30Han lade liket i sin egen grav, och man höll dödsklagan och ropade: »Ack, min broder!« 31Efter begravningen sade han till sina söner: »När jag dör skall ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Låt mina ben vila bredvid hans. 32Ty det ord kommer att gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerplatserna i Samariens städer.«

33Trots denna händelse lämnade Jerobeam inte sin onda väg utan fortsatte att utse vilka som helst ur folkets led till präster vid offerplatserna. Vem som ville vigde han till präst vid offerplatserna. 34Detta drog skuld över Jerobeams ätt och ledde till att den förintades och utplånades från jordens yta.

14

Jerobeam och profeten Achia

141En gång blev Jerobeams son Avia sjuk. 2Då sade Jerobeam till sin hustru: »Du skall förklä dig, så att ingen kan känna igen dig som Jerobeams hustru. Gå sedan till Shilo. Där bor profeten Achia, han som förutsade att jag skulle bli kung över detta folk. 3Ta med dig tio bröd, några kakor och en kruka honung och sök upp honom, så talar han om för dig hur det går med pojken.« 4Hon gjorde som han sagt, gav sig i väg till Shilo och kom till Achias hus. Achia kunde inte längre se, han hade blivit blind på sin ålderdom. 5Men Herren hade sagt till honom: »Jerobeams hustru är på väg hit för att fråga dig om sin son, som är sjuk.« Achia fick också veta vad han skulle svara henne och att hon hade förklätt sig. 6Då Achia hörde hennes steg vid dörren sade han: »Kom in, Jerobeams hustru, varför är du förklädd? Jag har fått ett tungt budskap att framföra till dig. 7Gå och säg till Jerobeam: Så säger Herren, Israels Gud: Jag lyfte dig upp ur folket och gjorde dig till furste över mitt folk Israel. 8Jag ryckte kungadömet från Davids ätt och gav det åt dig. Men du har inte varit lik min tjänare David, som följde mina bud och höll sig till mig av hela sitt hjärta, så att han bara gjorde det som var rätt i mina ögon. 9Du har gjort mer ont än någon före dig, du har väckt min vrede genom att göra dig andra gudar, gjutna beläten, och du har vänt ryggen åt mig. 10Därför skall jag låta olycka drabba Jerobeams ätt; jag skall utrota vartenda manfolk i Israel av din släkt, hög som låg, och jag skall rensa upp efter Jerobeams ätt som när man mockar rent i ett stall. 11De av Jerobeams släkt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta. Herren har talat. — 12Nu skall du gå hem, och i samma ögonblick du sätter din fot i staden skall pojken dö. 13Hela Israel skall hålla dödsklagan över honom och begrava honom. Han ensam i Jerobeams släkt skall läggas i en grav, eftersom han är den ende av dem hos vilken Herren, Israels Gud, har funnit något gott. 14Men Herren skall låta en kung över Israel träda fram, och han skall utrota Jerobeams ätt. [---] 15Herren skall slå Israel tills det vajar som säv i vattnet. Han skall rycka upp israeliterna ur den goda jord han gav deras fäder och sprida ut dem på andra sidan Eufrat, eftersom de väckt Herrens vrede med de asherapålar som de rest. 16Han skall lämna Israel åt dess öde för de synders skull som Jerobeam själv begått och som han har förlett Israel till.«

17Jerobeams hustru bröt upp och återvände till Tirsa. I samma stund som hon trädde över tröskeln till huset dog pojken. 18De begravde honom, och hela Israel höll dödsklagan. Så fullbordades det som Herren hade sagt genom sin tjänare, profeten Achia.

19Jerobeams historia i övrigt, hans krig och hans regering, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 20I tjugotvå år var Jerobeam kung. Därefter gick han till vila hos sina fäder, och hans son Nadav blev kung efter honom.

Rehabeams regering i Juda

21Rehabeam, Salomos son, var kung över Juda. Han var fyrtioett år då han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Herren utvalt bland alla Israels stammar till hemvist för sitt namn. Hans mor hette Naama och var från Ammon. 22Juda gjorde det som var ont i Herrens ögon. Med de synder folket begick väckte de Herrens vrede ännu mer än deras fäder hade gjort. 23Också de inrättade offerplatser åt sig med stenstoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd. 24De hade till och med kulttjänare i landet; de tog efter alla skändligheter hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.

25Under Rehabeams femte regeringsår tågade Shishak, kungen av Egypten, mot Jerusalem 26och plundrade både Herrens hus och kungens palats på deras skatter. Allt tog han, också alla guldsköldar som Salomo låtit göra. 27I stället för dem lät kung Rehabeam tillverka sköldar av koppar; dem anförtrodde han åt officerarna i livgardet, som höll vakt vid ingången till kungens palats. 28Var gång kungen gick in i Herrens hus bar livgardet sköldarna och förde dem sedan tillbaka till vaktrummet.

29Rehabeams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 30Hela tiden låg Rehabeam och Jerobeam i krig med varandra. 31Rehabeam gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Aviam blev kung efter honom.

15

Aviam kung över Juda

151Under Jerobeams, Nevats sons, artonde regeringsår blev Aviam kung över Juda, 2och han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Maaka och var dotter till Avishalom. 3Aviam begick samma synder som hans far före honom, och han höll sig inte till Herren, sin Gud, av hela sitt hjärta som hans fader David hade gjort. 4Men för Davids skull lät Herren, hans Gud, en lampa brinna för honom i Jerusalem: Herren upphöjde hans son till kung efter honom och lät Jerusalem bestå. 5Ty David hade gjort det som var rätt i Herrens ögon och aldrig försummat något av det som Herren hade befallt honom, utom i fråga om hettiten Uria.

7Aviams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. Aviam och Jerobeam låg i krig med varandra. 8Aviam gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom.

Asa kung över Juda

9Under Jerobeams tjugonde regeringsår i Israel blev Asa kung över Juda, 10och han regerade fyrtioett år i Jerusalem. Hans mor hette Maaka och var dotter till Avishalom. 11Asa gjorde det som var rätt i Herrens ögon liksom hans fader David. 12Han fördrev kulttjänarna ur landet och avlägsnade alla gudabilder som hans fäder hade låtit göra. 13Sin mor Maaka berövade han ställningen som kungamoder, därför att hon hade rest ett beläte åt Ashera. Asa högg sönder belätet och brände upp det i Kidrondalen. 14Men offerplatserna fick vara kvar. Asa höll sig dock till Herren av hela sitt hjärta så länge han levde. 15Sin fars offergåvor och sina egna förde han till Herrens hus: silver, guld och tempelkärl.

16Asa och Israels kung Basha låg under hela sin tid i krig med varandra. 17Kung Basha av Israel tågade mot Juda och befäste Rama för att på det sättet avskära förbindelserna för kung Asa av Juda. 18Då tog Asa det silver och guld som fanns kvar i skattkammaren i Herrens hus och dessutom skatterna i kungapalatset och skickade allt detta med sändebud till arameerkungen i Damaskus, Ben-Hadad, son till Tavrimmon, son till Hesjon, och lät säga: 19»Ett förbund består mellan mig och dig, liksom mellan min far och din far. Jag sänder dig här silver och guld som gåva; bryt nu ditt förbund med kung Basha av Israel, så att han lämnar mig i fred.« 20Ben-Hadad gick med på kung Asas förslag och skickade sina befälhavare mot Israels städer och erövrade Ijon, Dan, Avel Bet-Maaka och området kring Kinneret samt hela Naftalis land. 21När Basha fick underrättelse om detta avbröt han befästningsarbetena vid Rama och återvände till Tirsa. 22Då bådade kung Asa upp alla judeer, utan undantag, och de förde bort sten och virke som Basha använt till befästningarna vid Rama. Asa befäste med detta Geva i Benjamins område och Mispa.

23Asas historia i övrigt, hans framgångar, hans bedrifter och städerna han befäste, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. På sin ålderdom drabbades han emellertid av en sjukdom i fötterna. 24Asa gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i sin fader Davids stad. Hans son Joshafat blev kung efter honom.

Nadav kung över Israel

25Nadav, Jerobeams son, blev kung över Israel under Asas andra regeringsår i Juda, och han regerade två år. 26Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han följde i sin fars spår och begick de synder som denne hade förlett Israel till. 27Men Basha, Achias son, en man av Isaskars stam, stämplade mot kungen och dödade honom vid Gibbeton, en filisteisk stad som Nadav och israeliterna höll på att belägra. 28Basha dödade honom under kung Asas tredje regeringsår i Juda och blev själv kung efter honom. 29När han väl blivit kung dödade han alla av Jerobeams ätt: inte en levande varelse lämnade han kvar, han utrotade dem alla. Så fullbordades det som Herren hade sagt genom sin tjänare Achia från Shilo, 30och det skedde för de synders skull som Jerobeam själv begått och som han hade förlett Israel till, ty med dem hade han väckt Herrens, Israels Guds, vrede. 31Nadavs historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 32Asa och Israels kung Basha låg under hela sin tid i krig med varandra.

33Under Asas tredje regeringsår i Juda blev Basha, Achias son, kung över Israel, och han regerade tjugofyra år i Tirsa. 34Han gjorde det som var ont i Herrens ögon: han följde i Jerobeams spår och begick de synder som denne hade förlett Israel till.