Bibel 2000 (B2000)
13

En gudsman från Juda profeterar mot altaret i Betel

131En gudsman hade på Herrens befallning kommit till Betel från Juda, och just som Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden 2ropade gudsmannen på Herrens befallning mot altaret: »Altare, altare! Så säger Herren: En son skall födas i Davids ätt; han skall heta Josia. På dig skall han slakta de präster vid offerplatserna som tänder altarelden. Ja, på dig skall människoben brännas.« 3Samtidigt kungjorde han ett tecken: »Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: altaret skall rämna och askan spillas ut.« 4När kung Jerobeam hörde de ord gudsmannen riktade mot altaret i Betel pekade han uppifrån altaret på mannen och ropade: »Grip honom!« Men armen han sträckte ut förtvinade, och han kunde inte dra den tillbaka. 5Och altaret rämnade och askan spilldes ut — det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade kungjort. 6Då vände sig kungen till gudsmannen. »Blidka Herren, din Gud«, ropade han, »och be för mig, så att jag kan dra tillbaka armen.« Gudsmannen blidkade Herren. Kungen kunde åter dra tillbaka sin arm, och den var som förut. 7Då sade kungen till gudsmannen: »Kom med mig hem. Du skall få något att styrka dig med, och sedan skall jag ge dig en gåva.« 8Men gudsmannen svarade: »Om du så gav mig hälften av allt du äger skulle jag inte följa med dig. Jag vill varken äta eller dricka någonting på denna plats, 9ty Herren befallde mig att ingenting äta eller dricka och att inte återvända den väg jag kommit.« 10Och så tog han en annan väg och återvände inte den väg han kommit till Betel.

Gudsmannens olydnad och straff

11I Betel bodde en gammal profet, och nu kom hans söner och talade om för honom allt vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen, och de berättade också för sin far vad mannen hade sagt till kungen. 12»Vilken väg tog han?« frågade fadern, och sönerna visade honom åt vilket håll gudsmannen från Juda hade gått. 13Fadern sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, och han satt upp 14och följde efter gudsmannen. Han fann honom sittande under en terebint och frågade honom: »Är det du som är gudsmannen från Juda?« — »Ja, det är jag«, svarade den andre. 15»Följ med mig hem och ät«, sade profeten. 16Men gudsmannen svarade: »Jag kan inte följa med dig tillbaka, jag kan inte äta och dricka tillsammans med dig på denna plats. 17Av Herren fick jag befallning att ingenting äta eller dricka här och att inte vända tillbaka den väg jag kommit.« 18Profeten svarade honom: »Jag är profet liksom du, och en ängel talade till mig på Herrens uppdrag och befallde mig att föra dig tillbaka hem till mig, så att du fick äta och dricka.« Men detta var lögn.

19Gudsmannen följde med honom tillbaka och åt och drack hemma hos honom. 20När de nu satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. 21Han ropade till gudsmannen från Juda: »Så säger Herren: Du har satt dig upp mot Herrens vilja, du har inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig 22utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han förbjudit dig att äta och dricka. Därför skall din döda kropp inte läggas i dina fäders grav.«

23När gudsmannen hade avslutat måltiden sadlade man en åsna åt honom. Den tillhörde profeten som hade fört honom tillbaka. 24Han gav sig i väg, men under färden blev han överfallen av ett lejon och dödad, och kroppen blev liggande på vägen. Åsnan stod där bredvid, och även lejonet stod bredvid den döda kroppen. 25Några som kom förbi såg liket ligga där på vägen och lejonet stå bredvid. De gick in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de sett. 26Då profeten, som hade fått gudsmannen att avbryta sin färd, hörde det sade han: »Det är gudsmannen. Eftersom han satte sig upp mot Herrens vilja utlämnade Herren honom åt lejonet, och det rev ihjäl honom. Så blev det som Herren hade sagt honom.« 27Och profeten sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, 28och han gav sig i väg och fann den döda kroppen ligga på vägen och åsnan och lejonet stå där bredvid. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. 29Profeten lyfte upp den döde gudsmannen på åsnan och förde honom med sig tillbaka till staden för att hålla dödsklagan och begrava honom. 30Han lade liket i sin egen grav, och man höll dödsklagan och ropade: »Ack, min broder!« 31Efter begravningen sade han till sina söner: »När jag dör skall ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Låt mina ben vila bredvid hans. 32Ty det ord kommer att gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerplatserna i Samariens städer.«

33Trots denna händelse lämnade Jerobeam inte sin onda väg utan fortsatte att utse vilka som helst ur folkets led till präster vid offerplatserna. Vem som ville vigde han till präst vid offerplatserna. 34Detta drog skuld över Jerobeams ätt och ledde till att den förintades och utplånades från jordens yta.