Bibel 2000 (B2000)
12

Motstånd mot kung Rehabeam. Riket delas

121Rehabeam begav sig till Shekem, där hela Israel hade samlats för att göra honom till kung. 2Jerobeam, Nevats son, var ännu kvar i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo, men när han fick höra vad som hänt vände han tillbaka. 3Man skickade bud efter honom, och Jerobeam och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sade: 4»Din far gjorde vårt ok tungt. Lätta nu vår arbetsbörda, det tunga ok din far lade på oss, så skall vi tjäna dig.« 5Han sade åt dem att komma igen två dagar senare, och de gick sin väg.

6Kung Rehabeam rådgjorde med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde: »Vad råder ni mig att svara dessa människor?« 7De sade: »Om du böjer dig för dem i dag och ger efter och svarar dem välvilligt, då kommer de i all framtid att böja sig för dig.« 8Men Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. 9»Vad tycker ni att vi skall svara dessa människor?« frågade han dem. »De begär att jag skall lätta det ok som min far lade på dem.« 10Då svarade de unga, de som hade vuxit upp tillsammans med honom: »Så här skall du säga till dem som klagar på din fars tunga ok och begär att du skall lätta deras börda, svara så här: Min lem är grövre än min fars lår. 11Och det skall ni veta: Om min far lade ett tungt ok på er skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel.«

12Efter två dagar kom Jerobeam och folket tillbaka till Rehabeam; han hade ju sagt åt dem att komma tillbaka då. 13Kungen gav dem ett hårt svar. Han förkastade det råd som han fått av de gamla 14och svarade så som de unga hade rått honom att göra: »Om min far gjorde ert ok tungt skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel.« 15Kungen lyssnade inte på folket; så hade Herren styrt det för att det ord skulle uppfyllas som han talat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.

16När israeliterna märkte att kungen inte lyssnade på dem svarade de:

»Vad har vi för del i David?

Vi har inget gemensamt med Jishajs son.

Vänd hem, israeliter!

Sköt ditt eget rike, David!«

Därefter återvände israeliterna hem. 17Men över de israeliter som bodde i Judas städer var Rehabeam kung.

18När Rehabeam skickade fram Adoram, som förestod tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam måste rädda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.

19Så bröt Israel med Davids ätt. De är skilda åt än i dag.

Jerobeam kung över Israel. Hans synd

20Vid budet att Jerobeam hade återvänt skickade israeliterna efter honom och kallade honom till folkförsamlingen, där de gjorde honom till kung över Israel. Endast Judas stam höll fast vid Davids ätt.

21När Rehabeam kom tillbaka till Jerusalem bådade han upp hela Judas och Benjamins stam, 180 000 utvalda krigare, som skulle strida mot Israel och återföra kungadömet till Salomos son Rehabeam. 22Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja: 23»Säg till kungen av Juda, Rehabeam, Salomos son, och till alla judeer och benjaminiter och folket i övrigt: 24Så säger Herren: Ni skall inte dra ut och strida mot era bröder israeliterna. Vänd tillbaka, var och en till sitt, ty det som har skett är mitt verk.« De lyssnade till Herrens ord och vände tillbaka så som Herren hade sagt.

25Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Därifrån flyttade han till Penuel och befäste den staden. 26Men inom sig tänkte han: »Som det nu är kommer kungamakten att gå tillbaka till Davids ätt. 27Om folket fortsätter att söka sig upp till Jerusalem för att offra i Herrens hus kommer de åter att vända sina blickar mot sin herre Rehabeam, kungen av Juda. Mig dräper de, och sedan går de tillbaka till kung Rehabeam.« 28Jerobeam höll rådslag och lät sedan göra två tjurkalvar av guld och sade till folket: »Nu får det vara slut med era färder till Jerusalem. Se din Gud, Israel, som har fört dig ut ur Egypten.« 29Den ena tjurkalven ställde han upp i Betel. Den andra fick sin plats i Dan. 30Detta ledde till synd. Folket drog i procession framför tjuren ända upp till Dan.

31Jerobeam byggde tempel på offerplatserna och utsåg vilka som helst ur folkets led till präster utan att de tillhörde Levis stam. 32Han instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, motsvarande högtiden i Juda. Han steg upp till altaret i Betel för att offra till tjurkalvarna som han hade gjort, och de präster han utsett för offerplatserna lät han göra tjänst i Betel. 33På femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han valt efter sitt eget huvud, steg han upp till det altare han hade byggt i Betel. Han instiftade en högtid för israeliterna och steg upp till altaret för att tända offereld.

13

En gudsman från Juda profeterar mot altaret i Betel

131En gudsman hade på Herrens befallning kommit till Betel från Juda, och just som Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden 2ropade gudsmannen på Herrens befallning mot altaret: »Altare, altare! Så säger Herren: En son skall födas i Davids ätt; han skall heta Josia. På dig skall han slakta de präster vid offerplatserna som tänder altarelden. Ja, på dig skall människoben brännas.« 3Samtidigt kungjorde han ett tecken: »Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: altaret skall rämna och askan spillas ut.« 4När kung Jerobeam hörde de ord gudsmannen riktade mot altaret i Betel pekade han uppifrån altaret på mannen och ropade: »Grip honom!« Men armen han sträckte ut förtvinade, och han kunde inte dra den tillbaka. 5Och altaret rämnade och askan spilldes ut — det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade kungjort. 6Då vände sig kungen till gudsmannen. »Blidka Herren, din Gud«, ropade han, »och be för mig, så att jag kan dra tillbaka armen.« Gudsmannen blidkade Herren. Kungen kunde åter dra tillbaka sin arm, och den var som förut. 7Då sade kungen till gudsmannen: »Kom med mig hem. Du skall få något att styrka dig med, och sedan skall jag ge dig en gåva.« 8Men gudsmannen svarade: »Om du så gav mig hälften av allt du äger skulle jag inte följa med dig. Jag vill varken äta eller dricka någonting på denna plats, 9ty Herren befallde mig att ingenting äta eller dricka och att inte återvända den väg jag kommit.« 10Och så tog han en annan väg och återvände inte den väg han kommit till Betel.

Gudsmannens olydnad och straff

11I Betel bodde en gammal profet, och nu kom hans söner och talade om för honom allt vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen, och de berättade också för sin far vad mannen hade sagt till kungen. 12»Vilken väg tog han?« frågade fadern, och sönerna visade honom åt vilket håll gudsmannen från Juda hade gått. 13Fadern sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, och han satt upp 14och följde efter gudsmannen. Han fann honom sittande under en terebint och frågade honom: »Är det du som är gudsmannen från Juda?« — »Ja, det är jag«, svarade den andre. 15»Följ med mig hem och ät«, sade profeten. 16Men gudsmannen svarade: »Jag kan inte följa med dig tillbaka, jag kan inte äta och dricka tillsammans med dig på denna plats. 17Av Herren fick jag befallning att ingenting äta eller dricka här och att inte vända tillbaka den väg jag kommit.« 18Profeten svarade honom: »Jag är profet liksom du, och en ängel talade till mig på Herrens uppdrag och befallde mig att föra dig tillbaka hem till mig, så att du fick äta och dricka.« Men detta var lögn.

19Gudsmannen följde med honom tillbaka och åt och drack hemma hos honom. 20När de nu satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. 21Han ropade till gudsmannen från Juda: »Så säger Herren: Du har satt dig upp mot Herrens vilja, du har inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig 22utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han förbjudit dig att äta och dricka. Därför skall din döda kropp inte läggas i dina fäders grav.«

23När gudsmannen hade avslutat måltiden sadlade man en åsna åt honom. Den tillhörde profeten som hade fört honom tillbaka. 24Han gav sig i väg, men under färden blev han överfallen av ett lejon och dödad, och kroppen blev liggande på vägen. Åsnan stod där bredvid, och även lejonet stod bredvid den döda kroppen. 25Några som kom förbi såg liket ligga där på vägen och lejonet stå bredvid. De gick in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de sett. 26Då profeten, som hade fått gudsmannen att avbryta sin färd, hörde det sade han: »Det är gudsmannen. Eftersom han satte sig upp mot Herrens vilja utlämnade Herren honom åt lejonet, och det rev ihjäl honom. Så blev det som Herren hade sagt honom.« 27Och profeten sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, 28och han gav sig i väg och fann den döda kroppen ligga på vägen och åsnan och lejonet stå där bredvid. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. 29Profeten lyfte upp den döde gudsmannen på åsnan och förde honom med sig tillbaka till staden för att hålla dödsklagan och begrava honom. 30Han lade liket i sin egen grav, och man höll dödsklagan och ropade: »Ack, min broder!« 31Efter begravningen sade han till sina söner: »När jag dör skall ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Låt mina ben vila bredvid hans. 32Ty det ord kommer att gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerplatserna i Samariens städer.«

33Trots denna händelse lämnade Jerobeam inte sin onda väg utan fortsatte att utse vilka som helst ur folkets led till präster vid offerplatserna. Vem som ville vigde han till präst vid offerplatserna. 34Detta drog skuld över Jerobeams ätt och ledde till att den förintades och utplånades från jordens yta.

14

Jerobeam och profeten Achia

141En gång blev Jerobeams son Avia sjuk. 2Då sade Jerobeam till sin hustru: »Du skall förklä dig, så att ingen kan känna igen dig som Jerobeams hustru. Gå sedan till Shilo. Där bor profeten Achia, han som förutsade att jag skulle bli kung över detta folk. 3Ta med dig tio bröd, några kakor och en kruka honung och sök upp honom, så talar han om för dig hur det går med pojken.« 4Hon gjorde som han sagt, gav sig i väg till Shilo och kom till Achias hus. Achia kunde inte längre se, han hade blivit blind på sin ålderdom. 5Men Herren hade sagt till honom: »Jerobeams hustru är på väg hit för att fråga dig om sin son, som är sjuk.« Achia fick också veta vad han skulle svara henne och att hon hade förklätt sig. 6Då Achia hörde hennes steg vid dörren sade han: »Kom in, Jerobeams hustru, varför är du förklädd? Jag har fått ett tungt budskap att framföra till dig. 7Gå och säg till Jerobeam: Så säger Herren, Israels Gud: Jag lyfte dig upp ur folket och gjorde dig till furste över mitt folk Israel. 8Jag ryckte kungadömet från Davids ätt och gav det åt dig. Men du har inte varit lik min tjänare David, som följde mina bud och höll sig till mig av hela sitt hjärta, så att han bara gjorde det som var rätt i mina ögon. 9Du har gjort mer ont än någon före dig, du har väckt min vrede genom att göra dig andra gudar, gjutna beläten, och du har vänt ryggen åt mig. 10Därför skall jag låta olycka drabba Jerobeams ätt; jag skall utrota vartenda manfolk i Israel av din släkt, hög som låg, och jag skall rensa upp efter Jerobeams ätt som när man mockar rent i ett stall. 11De av Jerobeams släkt som dör inne i staden, dem skall hundarna äta upp, och de som dör ute på åkrarna, dem skall himlens fåglar äta. Herren har talat. — 12Nu skall du gå hem, och i samma ögonblick du sätter din fot i staden skall pojken dö. 13Hela Israel skall hålla dödsklagan över honom och begrava honom. Han ensam i Jerobeams släkt skall läggas i en grav, eftersom han är den ende av dem hos vilken Herren, Israels Gud, har funnit något gott. 14Men Herren skall låta en kung över Israel träda fram, och han skall utrota Jerobeams ätt. [---] 15Herren skall slå Israel tills det vajar som säv i vattnet. Han skall rycka upp israeliterna ur den goda jord han gav deras fäder och sprida ut dem på andra sidan Eufrat, eftersom de väckt Herrens vrede med de asherapålar som de rest. 16Han skall lämna Israel åt dess öde för de synders skull som Jerobeam själv begått och som han har förlett Israel till.«

17Jerobeams hustru bröt upp och återvände till Tirsa. I samma stund som hon trädde över tröskeln till huset dog pojken. 18De begravde honom, och hela Israel höll dödsklagan. Så fullbordades det som Herren hade sagt genom sin tjänare, profeten Achia.

19Jerobeams historia i övrigt, hans krig och hans regering, har nedtecknats i krönikan om Israels kungar. 20I tjugotvå år var Jerobeam kung. Därefter gick han till vila hos sina fäder, och hans son Nadav blev kung efter honom.

Rehabeams regering i Juda

21Rehabeam, Salomos son, var kung över Juda. Han var fyrtioett år då han blev kung, och han regerade sjutton år i Jerusalem, den stad som Herren utvalt bland alla Israels stammar till hemvist för sitt namn. Hans mor hette Naama och var från Ammon. 22Juda gjorde det som var ont i Herrens ögon. Med de synder folket begick väckte de Herrens vrede ännu mer än deras fäder hade gjort. 23Också de inrättade offerplatser åt sig med stenstoder och asherapålar på alla höga kullar och under alla grönskande träd. 24De hade till och med kulttjänare i landet; de tog efter alla skändligheter hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.

25Under Rehabeams femte regeringsår tågade Shishak, kungen av Egypten, mot Jerusalem 26och plundrade både Herrens hus och kungens palats på deras skatter. Allt tog han, också alla guldsköldar som Salomo låtit göra. 27I stället för dem lät kung Rehabeam tillverka sköldar av koppar; dem anförtrodde han åt officerarna i livgardet, som höll vakt vid ingången till kungens palats. 28Var gång kungen gick in i Herrens hus bar livgardet sköldarna och förde dem sedan tillbaka till vaktrummet.

29Rehabeams historia i övrigt, hans bedrifter, har nedtecknats i krönikan om Juda kungar. 30Hela tiden låg Rehabeam och Jerobeam i krig med varandra. 31Rehabeam gick till vila hos sina fäder och begravdes bland dem i Davids stad. Hans son Aviam blev kung efter honom.