Bibel 2000 (B2000)
11

Salomos synd väcker Herrens vrede

111Kung Salomo hade många utländska kvinnor som han älskade, förutom faraos dotter kvinnor från Moab, Ammon, Edom, Sidon och hettiternas land. 2De tillhörde folk om vilka Herren hade sagt till israeliterna: »Ni skall inte beblanda er med dem; då förleder de er till att dyrka sina gudar.« Det var sådana kvinnor Salomo höll sig till och älskade. 3Han hade sjuhundra hustrur med furstlig rang och trehundra bihustrur, och hans kvinnor förledde honom till avfall. 4På hans ålderdom förledde hans hustrur honom till att dyrka andra gudar, och han höll sig inte längre av hela sitt hjärta till Herren, sin Gud, så som hans far David hade gjort. 5Han tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Milkom, ammoniternas vidrighet. 6Så gjorde Salomo det som var ont i Herrens ögon och höll sig inte troget till Herren, som hans far David hade gjort. 7Salomo inrättade en offerplats åt Kemosh, moabiternas vidrighet, på berget öster om Jerusalem och åt Milkom, ammoniternas vidrighet. 8Likadant gjorde han för alla sina utländska kvinnor, och de fick tända offereld och frambära offer åt sina gudar.

9Men Herren vredgades på Salomo för att han hade vänt sig bort från Herren, Israels Gud, som två gånger hade visat sig för honom 10och varnat honom just för att dyrka andra gudar; ändå hade han inte rättat sig efter vad Herren befallt. 11Och Herren sade till Salomo: »Eftersom du var medveten om detta men inte höll förbundet med mig och de befallningar jag gett dig, skall jag rycka ifrån dig kungariket och ge det åt en av dina underlydande. 12För din far Davids skull vill jag dock inte göra detta under din livstid. I stället skall jag rycka kungariket från din son. 13Men inte hela riket: en stam skall jag lämna åt honom för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad jag har utvalt.«

14Herren gav Salomo en fiende i edomén Hadad; han tillhörde kungaätten i Edom. 15David hade anställt blodbad bland edomeerna: då hans överbefälhavare Joav drog ut för att begrava några som stupat dödade han allt av mankön i Edom. 16I sex månader stannade han med den israelitiska hären, till dess han hade utrotat allt av mankön i Edom. 17Men Hadad, som då var en liten pojke, hade flytt ner mot Egypten tillsammans med några edomeer som varit i tjänst hos hans far. 18De bröt upp från Midjan och kom till Paran; de tog med sig några män därifrån och fortsatte till Egypten, till farao, den egyptiske kungen. Denne gav Hadad ett hus, sörjde för hans uppehälle och skänkte honom ett landområde. 19Farao kom att uppskatta Hadad så mycket att han gav honom sin svägerska, drottning Tachpenes syster, till hustru. 20Och Tachpenes syster födde sonen Genuvat åt honom. När Genuvat blivit avvand lät Tachpenes honom bo i faraos palats, och där levde han sedan bland faraos söner.

21Då Hadad i Egypten fick höra att David gått till vila hos sina fäder och att överbefälhavaren Joav var död bad han farao att få återvända till sitt eget land. 22Farao sade: »Vad är det du saknar här hos mig, eftersom du vill hem igen?« — »Ingenting«, svarade Hadad, »men låt mig gå ändå.«

23Gud gav Salomo ännu en fiende. Det var Reson, Eljadas son. Han hade flytt från sin herre, kung Hadadeser av Sova, 24och samlat en del folk kring sig till en strövkår som han var ledare för. Det var när David dräpte arameerna. De drog till Damaskus, där de slog sig ner och gjorde Reson till kung. 25Under hela Salomos tid hade israeliterna en fiende i honom — detta utöver allt det onda som de fick utstå från Hadad. Reson hatade Israel och var kung över Aram.

Guds löfte till Jerobeam

26Jerobeam, Nevats son, var av Efraims stam och kom från Sereda. Hans mor hette Serua och var änka. Jerobeam var i tjänst hos Salomo men reste sig mot honom. 27Bakgrunden var denna: Salomo höll på att bygga Millo för att fylla en lucka i befästningsverken kring sin far Davids stad. 28Jerobeam var en dugande ung man, och Salomo, som sett honom i arbete, satte honom att övervaka de dagsverken som åvilade Josefs ätt.

29En dag då Jerobeam var på väg ut från Jerusalem kom profeten Achia från Shilo emot honom, klädd i en ny mantel. Det fanns ingen annan i närheten. 30Då grep Achia tag i sin nya mantel och rev den i tolv delar. 31»Ta tio delar«, sade han till Jerobeam, »ty så säger Herren, Israels Gud: Jag river kungariket ur Salomos hand och ger de tio stammarna åt dig. 32En enda stam får han behålla, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, den stad jag har utvalt bland alla Israels stammar. 33Detta sker därför att de övergav mig och tillbad Astarte, fenikiernas gudinna, och Kemosh, Moabs gud, och Milkom, ammoniternas gud. De vandrade inte mina vägar och gjorde inte det som var rätt i mina ögon; mina stadgar och bud höll de inte så som hans far David gjorde. 34Ändå skall jag inte ta kungariket från Salomo utan låta honom vara furste så länge han lever, detta för min tjänare Davids skull, ty honom utvalde jag, och han höll mina lagar och stadgar. 35Men från Salomos son skall jag ta kungadömet och ge åt dig, de tio stammarna. 36En enda stam skall jag lämna åt hans son, så att min tjänare David alltid skall ha en lampa brinnande inför mig i Jerusalem, den stad jag har utvalt till hemvist för mitt namn. 37Men dig skall jag låta härska över allt det du eftertraktar — du skall bli kung över Israel. 38Om du lyder allt vad jag befaller dig och vandrar mina vägar, om du gör det som är rätt i mina ögon och håller mina stadgar och bud så som min tjänare David gjorde, då skall jag vara med dig och bygga dig ett hus som består, ett kungahus, så som jag gjorde åt David. Jag skall ge dig Israel 39och därigenom förödmjuka Davids ättlingar, dock inte för all framtid.«

40Salomo försökte bringa Jerobeam om livet, men denne flydde till Egypten, till Shishak, landets kung. Han stannade där ända till Salomos död.

Salomos död

41Salomos historia i övrigt, hans bedrifter och hans vishet, har nedtecknats i Salomos krönika. 42I fyrtio år regerade han i Jerusalem över hela Israel. 43Därefter gick han till vila hos sina fäder och begravdes i sin far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.

12

Motstånd mot kung Rehabeam. Riket delas

121Rehabeam begav sig till Shekem, där hela Israel hade samlats för att göra honom till kung. 2Jerobeam, Nevats son, var ännu kvar i Egypten, dit han hade flytt undan kung Salomo, men när han fick höra vad som hänt vände han tillbaka. 3Man skickade bud efter honom, och Jerobeam och hela det församlade Israel gick till Rehabeam och sade: 4»Din far gjorde vårt ok tungt. Lätta nu vår arbetsbörda, det tunga ok din far lade på oss, så skall vi tjäna dig.« 5Han sade åt dem att komma igen två dagar senare, och de gick sin väg.

6Kung Rehabeam rådgjorde med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han levde: »Vad råder ni mig att svara dessa människor?« 7De sade: »Om du böjer dig för dem i dag och ger efter och svarar dem välvilligt, då kommer de i all framtid att böja sig för dig.« 8Men Rehabeam förkastade de gamlas råd och hörde sig för hos de unga som vuxit upp tillsammans med honom och som nu var i hans tjänst. 9»Vad tycker ni att vi skall svara dessa människor?« frågade han dem. »De begär att jag skall lätta det ok som min far lade på dem.« 10Då svarade de unga, de som hade vuxit upp tillsammans med honom: »Så här skall du säga till dem som klagar på din fars tunga ok och begär att du skall lätta deras börda, svara så här: Min lem är grövre än min fars lår. 11Och det skall ni veta: Om min far lade ett tungt ok på er skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel.«

12Efter två dagar kom Jerobeam och folket tillbaka till Rehabeam; han hade ju sagt åt dem att komma tillbaka då. 13Kungen gav dem ett hårt svar. Han förkastade det råd som han fått av de gamla 14och svarade så som de unga hade rått honom att göra: »Om min far gjorde ert ok tungt skall jag göra det ännu tyngre, och om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel.« 15Kungen lyssnade inte på folket; så hade Herren styrt det för att det ord skulle uppfyllas som han talat till Jerobeam, Nevats son, genom Achia från Shilo.

16När israeliterna märkte att kungen inte lyssnade på dem svarade de:

»Vad har vi för del i David?

Vi har inget gemensamt med Jishajs son.

Vänd hem, israeliter!

Sköt ditt eget rike, David!«

Därefter återvände israeliterna hem. 17Men över de israeliter som bodde i Judas städer var Rehabeam kung.

18När Rehabeam skickade fram Adoram, som förestod tvångsarbetena, stenade israeliterna honom till döds. Kung Rehabeam måste rädda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.

19Så bröt Israel med Davids ätt. De är skilda åt än i dag.

Jerobeam kung över Israel. Hans synd

20Vid budet att Jerobeam hade återvänt skickade israeliterna efter honom och kallade honom till folkförsamlingen, där de gjorde honom till kung över Israel. Endast Judas stam höll fast vid Davids ätt.

21När Rehabeam kom tillbaka till Jerusalem bådade han upp hela Judas och Benjamins stam, 180 000 utvalda krigare, som skulle strida mot Israel och återföra kungadömet till Salomos son Rehabeam. 22Men Guds ord kom till gudsmannen Shemaja: 23»Säg till kungen av Juda, Rehabeam, Salomos son, och till alla judeer och benjaminiter och folket i övrigt: 24Så säger Herren: Ni skall inte dra ut och strida mot era bröder israeliterna. Vänd tillbaka, var och en till sitt, ty det som har skett är mitt verk.« De lyssnade till Herrens ord och vände tillbaka så som Herren hade sagt.

25Jerobeam befäste Shekem i Efraims bergsbygd och slog sig ner där. Därifrån flyttade han till Penuel och befäste den staden. 26Men inom sig tänkte han: »Som det nu är kommer kungamakten att gå tillbaka till Davids ätt. 27Om folket fortsätter att söka sig upp till Jerusalem för att offra i Herrens hus kommer de åter att vända sina blickar mot sin herre Rehabeam, kungen av Juda. Mig dräper de, och sedan går de tillbaka till kung Rehabeam.« 28Jerobeam höll rådslag och lät sedan göra två tjurkalvar av guld och sade till folket: »Nu får det vara slut med era färder till Jerusalem. Se din Gud, Israel, som har fört dig ut ur Egypten.« 29Den ena tjurkalven ställde han upp i Betel. Den andra fick sin plats i Dan. 30Detta ledde till synd. Folket drog i procession framför tjuren ända upp till Dan.

31Jerobeam byggde tempel på offerplatserna och utsåg vilka som helst ur folkets led till präster utan att de tillhörde Levis stam. 32Han instiftade en högtid på femtonde dagen i åttonde månaden, motsvarande högtiden i Juda. Han steg upp till altaret i Betel för att offra till tjurkalvarna som han hade gjort, och de präster han utsett för offerplatserna lät han göra tjänst i Betel. 33På femtonde dagen i åttonde månaden, den månad som han valt efter sitt eget huvud, steg han upp till det altare han hade byggt i Betel. Han instiftade en högtid för israeliterna och steg upp till altaret för att tända offereld.

13

En gudsman från Juda profeterar mot altaret i Betel

131En gudsman hade på Herrens befallning kommit till Betel från Juda, och just som Jerobeam stod vid altaret för att tända offerelden 2ropade gudsmannen på Herrens befallning mot altaret: »Altare, altare! Så säger Herren: En son skall födas i Davids ätt; han skall heta Josia. På dig skall han slakta de präster vid offerplatserna som tänder altarelden. Ja, på dig skall människoben brännas.« 3Samtidigt kungjorde han ett tecken: »Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: altaret skall rämna och askan spillas ut.« 4När kung Jerobeam hörde de ord gudsmannen riktade mot altaret i Betel pekade han uppifrån altaret på mannen och ropade: »Grip honom!« Men armen han sträckte ut förtvinade, och han kunde inte dra den tillbaka. 5Och altaret rämnade och askan spilldes ut — det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade kungjort. 6Då vände sig kungen till gudsmannen. »Blidka Herren, din Gud«, ropade han, »och be för mig, så att jag kan dra tillbaka armen.« Gudsmannen blidkade Herren. Kungen kunde åter dra tillbaka sin arm, och den var som förut. 7Då sade kungen till gudsmannen: »Kom med mig hem. Du skall få något att styrka dig med, och sedan skall jag ge dig en gåva.« 8Men gudsmannen svarade: »Om du så gav mig hälften av allt du äger skulle jag inte följa med dig. Jag vill varken äta eller dricka någonting på denna plats, 9ty Herren befallde mig att ingenting äta eller dricka och att inte återvända den väg jag kommit.« 10Och så tog han en annan väg och återvände inte den väg han kommit till Betel.

Gudsmannens olydnad och straff

11I Betel bodde en gammal profet, och nu kom hans söner och talade om för honom allt vad gudsmannen hade gjort i Betel den dagen, och de berättade också för sin far vad mannen hade sagt till kungen. 12»Vilken väg tog han?« frågade fadern, och sönerna visade honom åt vilket håll gudsmannen från Juda hade gått. 13Fadern sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, och han satt upp 14och följde efter gudsmannen. Han fann honom sittande under en terebint och frågade honom: »Är det du som är gudsmannen från Juda?« — »Ja, det är jag«, svarade den andre. 15»Följ med mig hem och ät«, sade profeten. 16Men gudsmannen svarade: »Jag kan inte följa med dig tillbaka, jag kan inte äta och dricka tillsammans med dig på denna plats. 17Av Herren fick jag befallning att ingenting äta eller dricka här och att inte vända tillbaka den väg jag kommit.« 18Profeten svarade honom: »Jag är profet liksom du, och en ängel talade till mig på Herrens uppdrag och befallde mig att föra dig tillbaka hem till mig, så att du fick äta och dricka.« Men detta var lögn.

19Gudsmannen följde med honom tillbaka och åt och drack hemma hos honom. 20När de nu satt till bords kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. 21Han ropade till gudsmannen från Juda: »Så säger Herren: Du har satt dig upp mot Herrens vilja, du har inte lytt den befallning som Herren, din Gud, gav dig 22utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han förbjudit dig att äta och dricka. Därför skall din döda kropp inte läggas i dina fäders grav.«

23När gudsmannen hade avslutat måltiden sadlade man en åsna åt honom. Den tillhörde profeten som hade fört honom tillbaka. 24Han gav sig i väg, men under färden blev han överfallen av ett lejon och dödad, och kroppen blev liggande på vägen. Åsnan stod där bredvid, och även lejonet stod bredvid den döda kroppen. 25Några som kom förbi såg liket ligga där på vägen och lejonet stå bredvid. De gick in i staden där den gamle profeten bodde och berättade vad de sett. 26Då profeten, som hade fått gudsmannen att avbryta sin färd, hörde det sade han: »Det är gudsmannen. Eftersom han satte sig upp mot Herrens vilja utlämnade Herren honom åt lejonet, och det rev ihjäl honom. Så blev det som Herren hade sagt honom.« 27Och profeten sade åt sina söner att sadla hans åsna. De gjorde så, 28och han gav sig i väg och fann den döda kroppen ligga på vägen och åsnan och lejonet stå där bredvid. Lejonet hade inte ätit av kroppen och inte heller rivit åsnan. 29Profeten lyfte upp den döde gudsmannen på åsnan och förde honom med sig tillbaka till staden för att hålla dödsklagan och begrava honom. 30Han lade liket i sin egen grav, och man höll dödsklagan och ropade: »Ack, min broder!« 31Efter begravningen sade han till sina söner: »När jag dör skall ni begrava mig i den grav där gudsmannen ligger. Låt mina ben vila bredvid hans. 32Ty det ord kommer att gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla tempel på offerplatserna i Samariens städer.«

33Trots denna händelse lämnade Jerobeam inte sin onda väg utan fortsatte att utse vilka som helst ur folkets led till präster vid offerplatserna. Vem som ville vigde han till präst vid offerplatserna. 34Detta drog skuld över Jerobeams ätt och ledde till att den förintades och utplånades från jordens yta.