Bibel 2000 (B2000)
12

Andens gåvor

121I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap. 2Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna. 3Därför vill jag att ni skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: »Förbannelse över Jesus«, och att ingen kan säga: »Jesus är herre«, om han inte är fylld av den heliga anden.

4Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. 5Tjänsterna är olika, men Herren densamme. 6Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. 7Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. 8Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. 9En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, 10en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. 11Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Lemmarna i den kropp som är Kristus

12Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. 13Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. 14Kroppen består inte av en enda del utan av många. 15Om foten säger: »Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen«, så hör den likafullt till kroppen. 16Och om örat säger: »Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen«, så hör det likafullt till kroppen. 17Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? 18Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. 19Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? 20Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

21Ögat kan inte säga till handen: »Jag behöver dig inte«, och inte heller huvudet till fötterna: »Jag behöver er inte.« 22Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, 23och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, 24något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, 25för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. 26Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

27Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. 28I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal. 29Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? 30Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal? 31Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra.

13

Vägen framför andra: kärleken

131Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. 3Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

4Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

8Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. 9Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. 10Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

11När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 12Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

13Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

14

Profetiskt tal

141Sträva efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera. 2Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter. 3Men den som profeterar, han talar till människor, han bygger upp, förmanar och tröstar. 4Den som talar med tungor bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen. 5Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar. Att profetera är bättre än att tala med tungor, såvida man inte kan tolka sina ord så att församlingen blir uppbyggd.

6Nej, bröder, vad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? 7Om ett livlöst instrument, en flöjt eller en harpa, ger ifrån sig toner som inte kan skiljas från varandra, hur skall man då kunna uppfatta vad som spelas? 8Och om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid? 9På samma sätt med er: om ni inte använder tungan till att tala begripligt, hur skall man då kunna uppfatta vad ni säger? Då talar ni ju ut i tomma luften. 10Hur många språk det än finns i världen, så är inget utan ljud. 11Men om jag inte vet vad ljuden betyder blir jag en främling för den som talar och han en främling för mig. 12På samma sätt med er: när ni nu söker vinna andekrafter, försök då att få dem i överflöd till församlingens uppbyggelse. 13Därför skall den som talar med tungor be om förmågan att tolka sitt tal. 14Ty om jag ber med tungor är det min ande som ber, medan mitt förnuft är overksamt.

15Vad innebär nu detta? Jo, att jag vill be med min ande men också med mitt förnuft. Jag vill sjunga med min ande men också med mitt förnuft. 16För om det är i ande du ber en tackbön, hur skall då den som har sin plats bland oinvigda kunna säga sitt Amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger. 17Det är bra att du tackar, men den andre blir inte uppbyggd av det. 18Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er, 19men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förnuft, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.

20Bröder, var inte barn till förståndet, nej, var barn i fråga om allt ont och fullvuxna till förståndet. 21I lagen står det: Genom människor med andra språk och främmande tungomål skall jag tala till detta folk, men ändå skall de inte lyssna till mig, säger Herren. 22Därför blir tungotalet ett tecken för de otroende, inte för de troende, medan det profetiska talet blir ett tecken för de troende och inte för de otroende. 23Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: »Ni är galna.« 24Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, 25och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: »Hos er finns verkligen Gud.«

Ordningen vid de kristna sammankomsterna

26Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp. 27Vid tungotal får två eller högst tre tala, en i sänder, och någon skall tolka. 28Finns det ingen uttolkare skall tungotalaren tiga vid sammankomsterna och tala till sig själv och till Gud. 29Som profeter får två eller tre tala, och de övriga skall pröva vad som sägs. 30Om någon annan av de närvarande får en uppenbarelse skall den som då talar sluta. 31Alla har ni möjlighet att profetera, en i sänder, så att alla får lära sig något och alla får uppmuntran. 32Profeternas ande behärskas av profeterna; 33Gud är inte oordningens Gud utan fridens.

Liksom överallt i de heligas församlingar 34skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. 35Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten. 36Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit?

37Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud. 38Den som inte erkänner detta blir själv inte erkänd. 39Mina bröder, sök att vinna profetians gåva, men hindra inte tungotalet. 40Låt allt ske värdigt och med ordning.