Bibel 2000 (B2000)
19

Seger över ammoniter och arameer

191En tid därefter dog kung Nachash av Ammon och efterträddes av sin son. 2Då sade David: »Jag vill visa Hanun samma vänskap som hans far Nachash visade mig.« Han skickade därför sändebud till Hanun för att beklaga faderns bortgång. Men då Davids män kom till Hanun i Ammon för att beklaga sorgen 3sade de ammonitiska furstarna till Hanun: »Du tror väl inte att det är för att hedra din far som David har skickat sändebud att beklaga sorgen? Nej, säkert är det för att spionera och spana och utforska landet.« 4Då grep Hanun Davids sändebud och lät raka av dem skägget och klippa av halva deras dräkt, upp till sätet; sedan fick de gå. 5När David fick bud om vad som hänt männen skickade han folk att möta dem, eftersom de hade blivit så grovt skymfade, och lät hälsa: »Stanna i Jeriko och kom inte tillbaka förrän skägget har växt ut på er igen!«

6Ammoniterna förstod att de hade ådragit sig Davids hat. Hanun och ammoniterna sände därför 1 000 talenter silver för att leja vagnar och ryttare från de arameiska rikena Naharajim och Maaka och från Sova. 7De lejde 32 000 vagnar och dessutom kungen av Maaka och hans här, som kom och slog läger framför Medeva. Ammoniterna samlades från sina städer och kom för att strida. 8När David fick reda på detta sände han ut Joav med hela sin här, alla kämparna. 9Ammoniterna ordnade sig till strid utanför stadsporten, medan de kungar som kommit dit stod för sig ute på öppna fältet. 10Då Joav märkte att han hade fiender både framför sig och i ryggen valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot arameerna. 11Resten av hären anförtrodde han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna. 12Och Joav sade: »Om arameerna får övertaget skall du undsätta mig, och om ammoniterna får övertaget så undsätter jag dig. 13Fatta mod! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. I Herrens hand ligger utgången.«

14Joav och hans styrka angrep nu arameerna och jagade dem på flykten. 15När ammoniterna såg att arameerna flydde, flydde också de för hans bror Avishaj och drog sig in i staden. Joav återvände då till Jerusalem.

16Då arameerna fann sig besegrade av Israel sände de bud och bådade upp de arameer som bodde på andra sidan Eufrat. De stod under ledning av Shofak, Hadadesers överbefälhavare. 17När David fick bud om detta samlade han israeliterna. Han gick över Jordan, och när han nådde fram ställde han upp i slagordning. Arameerna ställde upp sig till kamp och öppnade strid med David. 18Men de drevs på flykten, och David kunde tillintetgöra besättningarna på 7 000 stridsvagnar samt 40 000 fotsoldater. Överbefälhavaren Shofak dödade han också. 19När Hadadesers män insåg att de var besegrade slöt de fred med David och gav sig under honom. Arameerna ville sedan aldrig mer undsätta ammoniterna.

20

Nytt krig med ammoniter och filisteer

201Vid årsskiftet, den tid då kungar drar i fält, drog Joav ut med krigshären, skövlade ammoniternas land och belägrade Rabba. Men David själv stannade i Jerusalem. Joav erövrade Rabba och förstörde staden.

2David tog kronan från huvudet på Milkom. Den var av guld och befanns väga över 30 kilo och var prydd med en ädelsten. Den sattes nu på Davids huvud. Han förde bort ett ofantligt byte från staden 3och tvingade ut invånarna att arbeta med sågar, järnhackor och yxor. På samma sätt behandlade David alla ammonitiska städer. Sedan återvände han med hären till Jerusalem.

4Efter en tid utkämpades åter en strid med filisteerna vid Geser, och Sibbekaj av Hushas släkt dräpte då Sippaj av Rafas ätt. Så blev de underkuvade. 5Ännu en strid utkämpades med filisteerna, och Elchanan, Jairs son, dödade då Lachmi, bror till Goljat från Gat, vars spjutskaft var tjockt som en vävbom. 6Ytterligare en strid utkämpades vid Gat. Där deltog en jättelik man som hade tolv fingrar och tolv tår, alltså tjugofyra; också han var ättling till Rafa. 7Han hånade och utmanade Israel men blev nerhuggen av Jonatan, son till Davids bror Shima. 8Dessa var ättlingar till Rafa i Gat, och de stupade alla för David och hans män.

21

Mönstring och pest

211Satan trädde nu upp mot Israel och eggade David att räkna israeliterna. 2David befallde Joav och officerarna i hären: »Räkna israeliterna från Beer Sheva till Dan och rapportera till mig, så att jag får veta hur många de är.« 3Joav svarade: »Må Herren göra sitt folk hundra gånger större! Är de inte alla, min herre och konung, dina undersåtar? Men varför begär du en mönstring, herre? Varför dra skuld över Israel?«

4Joav måste böja sig för kungens vilja och gav sig av och färdades genom hela Israel. Han kom tillbaka till Jerusalem 5och redovisade resultatet av mönstringen för David: hela Israel kunde ställa upp 1 100 000 vapenföra män och Juda 470 000 vapenföra män. 6Men Levi och Benjamin hade han inte mönstrat tillsammans med de andra, ty det som kungen befallde var avskyvärt för Joav. 7Det som skett väckte Guds misshag, och han straffade Israel. 8Och David sade till Gud: »Jag har begått en svår synd genom att göra detta. Förlåt din tjänare den orätt han har gjort — det var en stor dårskap.« 9Herren talade till Gad, kungens siare: 10»Gå till David och säg till honom: Så säger Herren: Tre ting lägger jag fram för dig; välj ett av dem, så skall jag låta det drabba dig.« 11Gad kom till David och sade: »Så säger Herren: Gör ditt val: 12att det i tre år är hungersnöd eller att du i tre månader måste fly undan dina fiender utan att undkomma deras svärd eller att Herrens svärd, pesten, i tre dagar går fram över landet och Herrens ängel sprider död i hela Israel. Tänk efter vilket svar jag skall lämna honom som har sänt mig.« 13David svarade: »Jag är i svår vånda. Men låt mig falla i Herrens händer, eftersom hans barmhärtighet är mycket stor; i människors händer vill jag inte falla.«

14Då lät Herren pesten drabba Israel så att 70 000 dog. 15Gud skickade en ängel till Jerusalem för att sprida död i staden. Men då Herren såg ängeln sprida död ångrade han det onda och sade: »Det är nog! Dra tillbaka din hand!« Herrens ängel stod då vid jevusén Ornans tröskplats. 16När David fick se Herrens ängel stå mellan jorden och himlen med ett draget svärd i sin hand, riktat mot Jerusalem, föll han och de äldste, klädda i säcktyg, ner på sina ansikten. 17David sade till Gud: »Det var jag som gav befallning om att räkna folket. Jag är den som har syndat. Det är jag, herden, som har gjort orätt. Men dessa mina får, vad har de gjort? Herre, min Gud, låt straffet drabba mig och min familj, men hejda denna hemsökelse bland folket.«

David bygger ett altare på Ornans tröskplats

18Herrens ängel lät Gad säga till David att han skulle gå upp på jevusén Ornans tröskplats och resa ett altare åt Herren. 19Och David gick, så som Gad hade sagt på Herrens uppdrag. 20Ornan höll på att tröska vete. Då han vände sig om fick han se ängeln, och hans fyra söner som var med honom gömde sig. 21David gick fram till Ornan. När denne fick syn på David lämnade han tröskplatsen och hälsade underdånigt. 22David sade till Ornan: »Ge mig tröskplatsen, så att jag kan bygga ett altare åt Herren på den. Låt mig få den mot full betalning, så att den hemsökelse som drabbat folket upphör.« 23Då sade Ornan: »Tag den, min herre och konung, och gör vad du finner för gott. Här ger jag boskap till brännoffer och tröskslädar till bränsle och vete till matoffer. Allt detta ger jag.« 24Men kung David sade: »Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte ge Herren något som är ditt och offra brännoffer som inte har kostat mig något.« 25David betalade Ornan 600 siklar guld för platsen. 26Där byggde han sedan ett altare åt Herren och frambar brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren, och Herren svarade honom med eld från himlen över brännofferaltaret. 27Och på Herrens befallning stack ängeln sitt svärd tillbaka i skidan. 28Då, när David märkte att Herren hade bönhört honom på jevusén Ornans tröskplats, offrade han där. 29Herrens boning, som Mose hade gjort i öknen, och brännofferaltaret stod då på offerplatsen i Givon. 30Men David kunde inte gå dit för att söka Gud, så starkt fruktade han Herrens ängels svärd.