Bibel 2000 (B2000)
17

Guds löften till David

171När David hade inrättat sig i sitt hus sade han till profeten Natan: »Jag bor i ett hus av cederträ, men Herrens förbundsark står i ett tält.« 2Natan svarade: »Gör vad du tänker, Gud är med dig.«

3Samma natt kom Guds ord till Natan: 4»Gå till David, min tjänare, och säg honom: Så säger Herren: Det är inte du som skall bygga mig det hus jag skall bo i. 5Jag har aldrig bott i något hus utan har flyttat omkring från tält till tält, från boning till boning, alltsedan jag förde ut Israel. 6Under hela den tid jag färdats med israeliterna har jag aldrig förebrått någon av deras domare, dessa som jag satt till herdar för mitt folk, att de inte har byggt mig ett hus av cederträ. — 7Du skall vidare framföra detta till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren, för att du skulle bli furste över mitt folk Israel. 8Jag har varit med dig vart du än gått och krossat alla fiender i din väg. Jag skall göra dig lika ryktbar som de största på jorden, 9och åt mitt folk Israel skall jag ge ett land där jag gör dem rotfasta och där de skall få stanna. De skall inte mera oroas och inte längre förgöras av onda människor som tidigare, 10som på den tid då jag insatte domare över mitt folk Israel. Ja, jag skall förödmjuka alla dina fiender. Nu kungör jag att Herren skall bygga dig ett hus, ett kungahus. 11Och då dina dagar är till ända och du går till dina fäder skall jag låta en ättling till dig, en av dina söner, efterträda dig, och jag skall trygga hans kungadöme. 12Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för all framtid. 13Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Min nåd skall jag inte låta vika från honom, så som jag lät den vika från din företrädare. 14Jag skall sätta honom över mitt hus och mitt kungadöme för all framtid, och hans tron skall aldrig vackla.«

David tackar Herren

15Natan framförde till David allt detta som Herren hade sagt och uppenbarat. 16Då trädde kung David inför Herren och satte sig ner. Han sade: »Vem är då jag, Herre Gud, och vad är min släkt, eftersom du har låtit mig nå så högt? 17Men du har inte låtit detta vara nog, o Gud, utan talar också om min ätt i en fjärran framtid. [---] 18Vad skall jag mera säga till dig om den ära du har visat mig? Du känner din tjänare. 19Herre, för din tjänares skull och enligt din vilja har du gjort allt detta underbara och låtit mig få veta det. 20Herre, du är utan like och det finns ingen annan Gud än du — därom vittnar allt vi hört. 21Och det finns inget folk på jorden som kan jämföras med ditt folk Israel, ett folk som Gud själv har lett och räddat åt sig som sitt eget för att göra sitt namn känt genom stora och förunderliga gärningar, ett folk som du har räddat ur Egypten för att sedan driva undan folken i dess väg. 22Du har för all framtid gjort Israel till ditt eget folk, och du, Herre, har blivit deras Gud.

23Herre, låt alltid det ord stå fast som du har uttalat om mig och min ätt, och uppfyll vad du har lovat. 24Ja, låt det stå fast; då skall ditt namn alltid äras och man skall säga: Herren Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel. Och din tjänare Davids ätt skall bestå inför dig. 25Min Gud, du har själv uppenbarat för mig att du skall bygga mig ett hus, ett kungahus. Därför har din tjänare vågat be inför dig. 26Du, Herre, är Gud, och nu har du gett mig detta stora löfte. 27Nu har du beslutat att välsigna min ätt så att den alltid får bestå inför dig. Ty vad du, Herre, välsignar, det förblir välsignat för alltid.«

18

Davids segrar och rikets förvaltning

181En tid därefter slog David filisteerna och underkuvade dem och tog Gat med kringliggande byar ifrån dem. 2Också moabiterna besegrade han; de blev hans lydfolk och måste betala skatt till honom. 3Vidare drog David ut för att utsträcka sitt välde fram till Eufrat, och han besegrade då kungen av Sova, Hadadeser, vid Hamat. 4David tog 1 000 vagnar, 7 000 vagnskämpar och 20 000 fotsoldater och lät skära av senorna på alla vagnshästarna utom hundra. 5Då arameerna i Damaskus kom för att undsätta Hadadeser besegrade David dem och dödade 22 000. 6Därefter satte han fogdar över arameerna i Damaskus; de blev hans lydfolk och måste betala skatt till honom. Herren gav honom seger var han drog fram. 7De gyllene koger som Hadadesers officerare hade burit tog David som byte och förde till Jerusalem. 8Han tog också en stor mängd koppar från Hadadesers städer Tivchat och Kun. Därav gjorde Salomo sedan bronshavet, pelarna och bronskärlen.

9När kung Tou av Hamat fick höra att David hade besegrat kung Hadadesers här 10sände han sin son Hadoram för att lyckönska David till segern över Hadadeser; denne hade nämligen fört krig mot Tou. Han sände också alla slags kärl av guld, silver och koppar, 11och dem helgade David åt Herren liksom det silver och guld som han hade tagit från alla folken: arameer, moabiter, ammoniter, filisteer och amalekiter. 12Sedan Avishaj, Serujas son, hade slagit edomeerna i Saltdalen, 18 000 man, 13satte David fogdar över edomeerna; hela Edom blev Davids lydland. Herren gav honom seger var han drog fram.

14David regerade nu över hela Israel och sörjde för lag och rätt hos sitt folk. 15Joav, Serujas son, var överbefälhavare, och Joshafat, Achiluds son, var kansler. 16Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Shavsha var kungens sekreterare. 17Benaja, Jojadas son, förde befälet över kereteerna och peleteerna, och Davids söner var de främsta vid kungens sida.

19

Seger över ammoniter och arameer

191En tid därefter dog kung Nachash av Ammon och efterträddes av sin son. 2Då sade David: »Jag vill visa Hanun samma vänskap som hans far Nachash visade mig.« Han skickade därför sändebud till Hanun för att beklaga faderns bortgång. Men då Davids män kom till Hanun i Ammon för att beklaga sorgen 3sade de ammonitiska furstarna till Hanun: »Du tror väl inte att det är för att hedra din far som David har skickat sändebud att beklaga sorgen? Nej, säkert är det för att spionera och spana och utforska landet.« 4Då grep Hanun Davids sändebud och lät raka av dem skägget och klippa av halva deras dräkt, upp till sätet; sedan fick de gå. 5När David fick bud om vad som hänt männen skickade han folk att möta dem, eftersom de hade blivit så grovt skymfade, och lät hälsa: »Stanna i Jeriko och kom inte tillbaka förrän skägget har växt ut på er igen!«

6Ammoniterna förstod att de hade ådragit sig Davids hat. Hanun och ammoniterna sände därför 1 000 talenter silver för att leja vagnar och ryttare från de arameiska rikena Naharajim och Maaka och från Sova. 7De lejde 32 000 vagnar och dessutom kungen av Maaka och hans här, som kom och slog läger framför Medeva. Ammoniterna samlades från sina städer och kom för att strida. 8När David fick reda på detta sände han ut Joav med hela sin här, alla kämparna. 9Ammoniterna ordnade sig till strid utanför stadsporten, medan de kungar som kommit dit stod för sig ute på öppna fältet. 10Då Joav märkte att han hade fiender både framför sig och i ryggen valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot arameerna. 11Resten av hären anförtrodde han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna. 12Och Joav sade: »Om arameerna får övertaget skall du undsätta mig, och om ammoniterna får övertaget så undsätter jag dig. 13Fatta mod! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. I Herrens hand ligger utgången.«

14Joav och hans styrka angrep nu arameerna och jagade dem på flykten. 15När ammoniterna såg att arameerna flydde, flydde också de för hans bror Avishaj och drog sig in i staden. Joav återvände då till Jerusalem.

16Då arameerna fann sig besegrade av Israel sände de bud och bådade upp de arameer som bodde på andra sidan Eufrat. De stod under ledning av Shofak, Hadadesers överbefälhavare. 17När David fick bud om detta samlade han israeliterna. Han gick över Jordan, och när han nådde fram ställde han upp i slagordning. Arameerna ställde upp sig till kamp och öppnade strid med David. 18Men de drevs på flykten, och David kunde tillintetgöra besättningarna på 7 000 stridsvagnar samt 40 000 fotsoldater. Överbefälhavaren Shofak dödade han också. 19När Hadadesers män insåg att de var besegrade slöt de fred med David och gav sig under honom. Arameerna ville sedan aldrig mer undsätta ammoniterna.